En självklart borgerlig kommunism

”Så talar en som kallade sig kommunist ända långt in på 2000-talet.” Det var Mats Odells omdöme i förra veckan när vänsterpartiet Lars Ohly förde resonemanget att demokratin utsträcks av statligt ägande som komplement till privata marknader, exempelvis på finansmarknadsområdet genom statliga SBAB. Enbart marknad hotar däremot demokratin. (anf 106 och 107)

Idag skriver Roland Poirier Martinsson på Svenska Dagbladets ledarsida. Han menar att det behövs ett statligt företag som kan stå emot marknadens ”tingeltangel”. Det stärker demokratin, som skulle vara hotad utan en stark statlig aktör. (Ett bakvänt resonemang, SVT har tvärtom blivit en bättre aktör av att konkurrensutsättas. Se Myten om public service som kvalitetsmedium)

Lite nyfiken är jag på Odells och andras omdöme när samma argument de dömde ut som kommunism i förra veckan (”en viktig ideologisk fråga” skrev SvD, ej på nätet) används för ett statligt företag i dominerande position på mediemarknaden.

Jag vet att det inte är de som satt rubriken, men…

Är det något jag är trött på så är det alla snipiga små förmyndare som talar om att ditten eller datten minsann ”inte är en mänsklig rättighet”. Nu senast är det några helnykterister som vill tvinga alla att vara helnyktra på sjön. Det är tydligen bäst av ”pedagogiska skäl”. Mer sansade bedömare är glasklara i sakfråga: skärpningen av lagen mot sjöfylleri är onödig och kränkande:

Det är inte något fylleri som stoppas med den nya regeln, utan vanligt måltidsdrickande. De som berörs är närmast båtfolk som valt båten som sommarstuga och skärgårdsbor som behöver den för allehanda ärenden. De har alla rimligt krav på saklig grund för ingrepp i sitt vardagsliv. Sjösäkerhetsrådet har redovisat stadigt sjunkande siffror på båtolyckor under senare år, och sjöpolisen finner alkoholrelaterade båt­olyckor ligga kvar på en konstant låg nivå, trots fler och snabbare båtar.

Det måste vara något fel med en lag som utan anförd statistikgrund förbjuder skärgårdsbon att ta en öl på grund av möjligheten att behöva korsa fjärden i något ärende, och hindrar den ankrade båtsemestraren att ta ett glas vin till laxen för att en möjlig trängsel i viken eller störande sjögång kan ge anledning till byte av ankarplats. Därtill påtvingar lagen besökande från utlandet ett förmyndarskap som saknar motstycke i varje annat land.

Att nykterister skamlöst utnyttjar varje lag för att tvinga på andra deras livsstil är såklart provocerande och dumt. Men det som verkligen stör mig är det här medvetna missförståndet om att mänskliga rättigheter inte kan handla om ett glas vin till maten, vilken frisyr man vill ha eller vad man vill heta. Det kan det visst det.

Det är en mänsklig rättighet att dricka mer än man tål, sitta i soffan framför tvn hela kvällen och att förkorta sitt liv med cigaretter. Ja, det är en mänsklig rättighet att lyssna på dansbandsmusik, riva av till Lill-Marit Bugge, skriva griniga personangreppsfyllda kommentarer på internet, vägra hälsa på sina grannar eller äta upp ett helt BigPackpaket med glass på en gång alldeles själv medan barnen tittar på utan att få något. Kanske inte något man bör göra, men likafullt din rätt.

Det är kort sagt en mänsklig rättighet att göra precis vad fan man vill med sitt liv. Så länge det inte finns ytterst starka och solida belägg för att man med sin aktivitet riskerar att skada andra som inte valt det är det en mänsklig rättighet. Yttrandefriheten är fin och viktig, men den skyddar även den som pruttar i mikrofonen för att locka fram billiga garv. Äganderätten är viktig, men den skyddar även den som köper mat och låter den ruttna. Inget är för litet eller oviktigt för att inte vara en mänsklig jävla rättighet, eftersom självbestämmandet är det.

Så, då var det sagt.

Två på ljugarbänken

Man kan tydligen aldrig vara nog pedagogisk. Forne kollegan Johan Ingerö och moderaten Per Hagwall klarade inte riktigt av att läsa ett så långt inlägg som det igår. Därför har de hittat på att jag bedriver ”vulgoargumentation av typen ’du bryr dig inte om barn'” respektive kommer med ”insinuationer om personlig snålhet hos hans meningsmotståndare”. Anklagelserna är löjeväckande. Jag skulle förlora varje debatt som likställde generositet och välvilja med att spendera skattepengar.

Ursäkta därför om jag upprepar mig så att poängen kanske går fram, och den fråga jag ställer får ett svar.

1. Den som är principiellt emot varje förändring som ökar statsutgifter – exempelvis att avskaffa pappamånader och ge föräldrar valfrihet inom föräldraförsäkringen – har jag respekt för, även om det är en åsikt jag inte delar. Särskilt om denne någon är en renlärig liberal som knappt vill se några statsutgifter alls. Jag tycker det är bra att vara försiktig med skattemedel alltid, men det finns fall inom givna system där jag menar att det inte är den tyngsta prioriteringen. Med så långt?

2. De som däremot vill ha en hyfsat stor välfärdsapparat, en stat som gör lite av varje och en reglerad invandring som permanent lösning (med resultatet att fler vill komma och kommer att finnas i landet än vi formellt kan ta emot) har jag ställt en fråga till. Den gäller särskilt dem som likt Sanna Rayman börjat fabulera om att just denna utgift till vård och skola åt papperslösa skulle underminera betalningsviljan för välfärdsstaten. Min fråga är: Varför då? Varför är just denna utgift så förgriplig och inte exempelvis att vi lägger sju gånger så mycket på att förstöra miljön eller ungefär lika mycket på folkhälsokampanjer? Vad är det som gör att ni tolererar idiotiska utgifter till svenskar så mycket lättare än i alla fall ganska välmotiverade och välgörande utgifter för att ge människor i Sverige skola och sjukvård?

Det kan ju Ingerö och Hagwall svara på hellre än att fantisera. Tillhör ni själva de upprörda eller är det bara vad ni tror att andra tycker?