Holkprogram i Stockholm

När jag bläddrar igenom diverse kommunala handlingar, i jakt på intressanta men för den breda allmänheten okända valfrågor, stöter jag på denna pärla till tjänsteutlåtande över en pärla till förslag:

”Carin Jämtin (s) har i enskrivelse till kommunstyrelsen begärt att staden skall utreda ett holkprogram för fåglar och fladdermöss. […]

Igelkottar, småfåglar och humlor skulle också inom ramen för förskolans och skolans verksamhet kunna stöttas i ämnesövergripande projekt där barnen får möjlighet att bygga holkar och ordna med vinterbon för igelkottar och andra smådjur. Carin Jämtin föreslår särskilda anslag och informationskampanj för skolklasser, ”adoptera en igelkott”.

Jag vet faktiskt inte vad som är roligast. Förslaget i sak, eller det byråkratiska språk på vilket det refereras. När jag fortfarande pysslade med kommun- och landstingspolitik hände det ibland att jag skrattade högt åt just den byråkratiska jargongen, varvid tjänstemännen brukade titta på mig med en min av total oförståelse. De förstod helt enkelt inte vad som var så roligt.

Men allvarligt talat, man skulle naturligtvis kunna skämta i det oändliga om miljonprogram för humlor, eller om det uppenbart segregerande förslaget att göra olika satsningar i olika delar av staden, endast på grundval av art.

Men på något sätt känns det som att vänsterpartierna har försatt sig i en situation där det inte längre går att skämta om dem, eftersom varje punchline är så uppenbar. Butlerpolitiken har tagit över dagordningen, helt enkelt.

Det är inte utan att man misstänker att vissa förslag kommit till under inflytande av en helt annan sorts holk…

Varför inte göra hela Sverige till en frizon?

Min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren handlar om Jobben. Inte de jobb som Reinfeldt och Sahlin bråkar om, utan tvärtom de jobb som ingen av dem har minsta lust att tala om:

”Testa att gå till närmaste valstuga, vilken som helst, och fråga den som står där hur många nettojobb som tillkommit i svensk privat sektor sedan femtiotalet. Forskningsinstitut Ratio menar att antalet är i princip noll. Det betyder att hela den jobbtillväxt som ägt rum under det senaste halvseklet har skett inom offentlig sektor.

Sedan flera decennier är det inte längre särskilt lönsamt att anställa, forska eller utveckla i Sverige. Det är därför Astrazeneca bygger ut i Indien och drar ned här, för att ta bara ett exempel.”

Detta är en svensk överlevnadsfråga i ordets rätta betydelse. Oändligt mycket viktigare än nivåerna i a-kassan eller något annat lika provinsiellt. För att klara av den krävs betydligt mycket mer än jobbskatteavdrag.

Jag hade inte utrymme att utveckla tankegången i tidningen, men i någon mening hänger det ihop med alliansförslaget om att omvandla ett antal socioekonomiska problemområden till ekonomiska frizoner, exempelvis genom tidsbestämda undantag från beskattning och dylikt.

Jag har förvisso aldrig sett en skattesänkning som är för stor för mig att svälja utan vatten, men snacket om frizoner skär ändå i mitt liberala hjärta. Jag delar kanske inte Mona Sahlins definition av rättvisa, vilken den nu är, men det betyder inte att jag saknar rättvisepatos.

Den allra heligaste rättviseprincipen för mig är den om likabehandling. Staten ska, allt annat lika, inte göra skillnad mellan en lågpresterande, invandrad, enbent löntagare i betongförorten och en  storföretagande, ursvensk överklassherre med snirkligt efternamn på Strandvägen.

Mot bakgrund av detta är jag exempelvis för platt skatt, och mot kvotering. Oavsett om den som tjänar på det tillhör någon grupp som det är officiellt synd om eller ej. Det handlar om den blinda rättvisan, och om staten som neutralt ramverk.

Men det är inte min huvudinvändning här, ty vad den sorgliga utvecklingen i svensk privat sektor visar är ju att hela Sverige behöver bli en ekonomisk frizon. Det gäller inte bara de invandrartäta förorterna. Det gäller i minst lika hög grad de döende hålor i Norrlands inland till vilka ingen har en tanke på att invandra. Det gäller medelstora städer som fortfarande inte har funnit sin roll i den postindustriella ekonomin. Det gäller till och med i Stockholm, där en planekonomisk bostadsmarknad och eftersatt infrastruktur har blivit en ekonomisk hämsko.

Jag vet att man måste vara pragmatisk, att allt inte kan göras på en gång. Men varför, snälla varför, kan inte någon enda politiker gå ut och säga att det vi gör nu avgör vilket utrymme vi har 2020, 2030 och 2040? Varför inte åtminstone inleda en rejäl översyn av våra skatter, regler och avgifter, och jämföra dem med hur det ser ut i de länder som vi kan räkna med konkurrens från?

Det är några veckor till valet, och fortfarande handlar inte jobbfrågan om något väsentligt. Däremot har de rödgröna i dag lovat att återinföra kravet på jämställdhetsplaner inom företag. Alla företag. Även enmansföretag.

Det känns ju himla tryggt.

Breaking the law

Ett vanligt socialdemokratiskt argument för den svenska arbetsmarknadsmodellen är att den tvingar arbetsmarknadens parter att ta ansvar. För fackföreningarnas del har det inneburit att de hållit igen sina lönekrav, exempelvis för att inte hota sysselsättningsgraden (under lågkonjunktur) eller överhetta ekonomin (i högkonjunktur). Ett annat vanligt påstående är att den höga anslutningsgraden fungerar som broms mot alltför långtgående radikalisering.

Exempel på motsatsen är Storbritannien på sjuttiotalet, då inte minst gruvarbetarnas fackförbund bidrog till ett kaos som stänkte ner Labour-partiet och banade väg för den arton år långa Thatcher-Mayor-eran. Även franska fackföreningsledare som protektionisten José Bové brukar nämnas som skräckexempel på hur det går om vi frångår den svenska modellen.

Frågan är dock vad som är hönan och ägget här. Man kan lika gärna hävda att LO har hållit sig lugna eftersom det parti som står organisationen närmast under långa perioder haft nära nog maktmonopol i Sverige. LO har inte haft något anledning att bråka eller bete sig ociviliserat. Förbundet har ju kunnat ta upp sina problem på nästa möte med den socialdemokratiska partiledningen. På detta sätt har vi fått LAS, MBL, fackligt kontrollerade arbetslöshetskassor med mera.

Men nu faller anslutningsgraden. LO har tappat närmare en halv miljon medlemmar under tjugohundratalet, och trenden är ihållande. Efter fyra år utan direkt tillgång till regeringskansliet och inför den överhängande risken att förlora ytterligare ett val börjar LO sjunga en ny sång.

LO-basen Wanja Lundby-Wedin skriver på Brännpunkt tillsammans med S-politikern Ilija Batljan:

”Vi tänker som första landsting i Sverige utmana lagstiftaren. Vi kommer att, i alla upphandlingar, kräva kollektivavtalsliknande villkor för alla arbetare, oavsett om de bor i Sverige eller arbetar här tillfälligt.”

LO och SAP tänker alltså avsiktligt utmana lagstiftningen, eftersom de ogillar den. Ett sådant utspel hade, vågar jag påstå, varit fullständigt otänkbart på Göran Perssons tid.

Låt oss säga att anslutningsgraden fortsätter sjunka, att socialdemokratin befinner sig i opposition inte bara efter 2010 utan även efter 2014. Kommer LO på den tiden att helt ha utvecklats bort från det ansvarstagande som organisationen tidigare har skrutit om?

Jag blir sällan förvånad längre. Men dagens brännpunktare lyckades få mig att hosta till. Uppenbarligen håller maktabstinensen att bli rejält plågsam för höjdarna i LO-borgen.