Smutsigt i Sundbyberg – del 2

Vänsterns agerande i Sundbyberg, alltså att använda kommunala medel för att driva upp valdeltagandet i just de valkretsar där de styrande partierna tjänar på detta, har blivit en snackis i bloggosfären. Debatten handlar om ett antal olika saker – om synen på valdeltagande, om identitetspolitik och om demokratins traditioner och formella regler. Låt oss därför bena lite i dessa olika punkter.

Valdeltagandet är en helig ko i Sverige. Det brukar från vänsterhåll heta att vänstern tjänar på att valdeltagandet är högt, medan högern tjänar på att det är lågt. Det stämmer inte, vilket Sveriges två senaste riksdagsval bevisar. 2002 deltog 79,1 procent av de röstberättigade. 2006 var siffran 80,4 procent. Eftersom vänsterblocket segrade 2002, medan den borgerliga alliansen vann 2006, kan vi konstatera att vänstersnacket om valdeltagande inte stämmer.

Val avgörs, något förenklat, av två saker: dels av vem som vinner mittenväljarna och dels av vem som är bäst på att mobilisera de egna trupperna. Mittenstriden avgörs i hög grad av trovärdighet i övergripande frågor av främst ekonomisk natur. Kärntrupperna mobiliseras snarare med symboliskt viktiga marginalfrågor. Det är ingen slump att det främst är småpartier som väljer att prata utrikespolitik, så som Vänsterpartiet gjort med Palestina och som Folkpartiet gjort med Kuba. De jagar ideologiska marginalväljare, väl medvetna om att de inte kan konkurrera med S och M i makrofrågorna.

Man ska alltså inte blanda ihop valdeltagande med mobilisering – som Alliansfritt, Ali Esbati, Marika Lindgren och Krassman gör. Jag förmodar att denna sammanblandning är avsiktlig, eftersom ingen av dem torde hävda att deras partier skulle tjäna på ökad valdeltagande i Vellinge eller Djursholm.

Det handlar alltså om mobilisering, i just de delar av kommunen där de partier som beslutat om mobiliseringen tjänar på att den genomförs. I praktiken är det en ensidig kommunal satsning på ökat stöd för de vänsterpartier som i dag styr Sundbyberg – i strid med 2006 års kommunalvalsresultat. Det handlar om en typ av institutionsdrivet valfusk, där kommunen och skattebetalarna tvingas betala för det jobb som vänsterpartierna skulle vilja men inte kan göra själva, eftersom de inte längre har några medlemmar som kan springa i trappor och knacka dörr.

Identitetspolitiken håller på att bli en lika grundläggande del av vänsterns politiska agenda som den alltid varit för partier som Sverigedemokraterna. Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu hänvisade öppet till stadens stora palestinska befolkning när han förklarade varför israeliska tennisspelare borde portförbjudas i hans stad, för att bara ta ett exempel på vänsterns etnifiering av svensk debatt.

Det finns goda skäl att fundera över huruvida vänstern därmed håller på att göra alla invandrare en björntjänst. Jag tvivlar på att den svenska inställningen till invandring blir mer positiv av att invandrare reduceras till valboskap åt vänsterpartier som inte längre har särskilt många låglönearbetare att förlita sig på.

Slutligen gällde det alltså demokratins spelregler, och där finns som bekant lite olika traditoner. I USA är de båda dominerande partierna, Demokraterna och Republikanerna, tämligen sammanvävda med staten. Exempelvis administreras deras primärval av landets valmyndighet. I Sverige skulle dock inget parti överlåta sina interna provval till en statlig myndighet. På just denna punkt tycker jag att den svenska modellen är bättre. Valdeltagandet är en fråga för individer, politiska kandidater, partierna och deras medlemmar och naturligtvis för olika intressegrupper. Inte för myndigheterna.

Det är dessa spelregler som vänsterpartierna nu vill sätta ur spel, i sin desperata jakt på fortsatt makt. Begreppsförvirringens syfte är att dölja detta faktum.

Det verkligt glömda Sverige

I min senaste krönika i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda förundras jag över hur icke-storstadsbor finner sig i att bli osynliggjorda och bortprioriterade av politiker och journalister som, i såväl fysisk som mental mening, aldrig tycks lämna Södermalm. Med utgångspunkt i så vitt skilda ämnen som energipolitik och jaktfrågor konstaterar jag att:

”Som stockholmare fascineras jag över hur den geografiska sidan av den här sortens frågor kommit att hamna under den mediala mattan. Om något parti vågade driva motsvarande politik mot Stockholm, och om några medier osynliggjorde storstadskulturen på motsvarande vis, skulle ett ramaskri genast uppstå på söders höjder.”

Läs gärna hela!

Blast from the past

En av de utlösande faktorerna bakom Miljöpartiets framgångar var med stor sannolikhet partiets beslut – efter medlemsomröstning – att slopa kravet på svenskt utträde ur EU. Kravet framstod för många väljare som lika orealistiskt och flummigt som snacket om medborgarlön och förbud mot djur på cirkus. Slopandet av utträdeskravet var en viktig del av normaliseringen av Miljöpartiet.

Men Vänsterpartiet är det nog delvis en annan sak. Där är tonläget i EU-frågor betydligt högre och skarpare. Ta exempelvis följande citat, endast ett halvår gammalt, från Vänsterpartiets tidigare programchef Ali Esbati:

”Vill man begripa forceringen av EU-staten, räcker det dock inte att se på den elitistiska gruppdynamiken. EU är ett politiskt förkroppsligande av det europeiska kapitalets intressen. Medan de ekonomiska systemen på nationell nivå präglats av brokiga dragkamper mellan olika typer av intressen, är marknadsliberalismen kärnan i det som nu vuxit till att bli en EU-stat. Idén om att marknadslösningar är bäst utgör utgångspunkt när byråkratin mal och domstolen dömer. Överstatlighet och marknadsfundamentalism har i EU ett symbiotiskt förhållande.”

Icke desto mindre är det så att Vänsterpartiet, genom den färska Europapolitiska överenskommelsen med S och MP, nu accepterar huvuddragen i denna elitistiska gruppdynamik, detta förkroppsligande av kapitalets intressen, denna EU-stat med dess kärna av marknadsfundamentalism.

Förmodligen är jag inte ensam om att förstå hur man kan lägga sig i en fråga där man tills alldeles nyligen har talat med största möjliga bokstäver. Slutsatsen kan ju bara bli att Vänsterpartiet antingen talade mot bättre vetande i sin kritik av EU, alternativt att partiet har begått ett fruktansvärt svek genom att ställa upp på exakt samma politik som enligt den officiella partilinjen leder de arbetande massorna rakt i fördärvet.

Det ska bli intressant att se hur partiledningen förklarar detta för gräsrötterna. Medan vi funderar över den saken, låt oss gå sexton år tillbaka till en EU-debatt mellan Mona Sahlin, då nyutnämnd vice statsminister, och Per Gahrton, då EU-motståndarnas fanbärare och ironiskt nog den miljöpartist som fick gå ut och förklara den nya uppgörelse som i ett drag sveper bort det mesta av vad han sa då för sexton år sedan.