Varför har vi gränskontroll och tull?

Jag läste nyligen en
biografi om Tom of Finland
till en artikel i kulturmagasinet Voltaire. En sak som slog mig var hur mycket
av förtrycket mot homosexuella som utövades via statliga postverk och
tullkontroller. När Tom – som alltså målade glada, storkukade och muskulösa män
i mer eller mindre explicit sexuella situationer – fick beställningar i Europa
vågade han ofta inte skicka dem med posten, som ofta behagade öppna, titta och
förstöra omoraliskt innehåll efter eget godtycke. Det är vad statlig kontroll
över kommunikationen innebär i praktiken.

Sak samma med
tulltjänstemän. I biografin beskriver författaren F Valentine Hooven III hur
Tom alltid var rädd att passera tullen under sina många resor med erotiska
teckningar i bagaget. Likaså var han rädd för att klä sig som han ville. När
han kom till USA bytte han om till läderkläder på flygplatstoaletten först
efter att ha passerat tullen. Så utövades och upprätthölls förtrycket av
homosexuella och gaykultur. (En del vände naturligtvis på det. Hooven berättar
om hur Toms välsvarvade modell till serien Kake klädde sig sluskigt och lät
skäggstubben vara kvar när han reste till Helsingfors för att posera, eftersom
han gick igång på vakternas intima genomsökning. Det funkade varje gång.)

Varför låter vi
egentligen statstjänstemän ställa intima frågor, ha synpunkter på vårt bagage
och till och med undersöka vår person bara för att vi passerar en nationsgräns?
Numera kräver de inte sällan att få tillträde till våra tankar och vår smak,
samlade i våra laptops. EU fattade nyligen ett direktiv där till och med vad vi
äter på flyget ska registreras. Säkerhetsskäl? Det motiverar knappast denna
kontrollapparat. De där fåniga korten man måste fylla i för att få tillträde
till USA med frågor om man tänker begå terrordåd lär knappast ha fått någon att
bryta ihop och bekänna. Och inte handlar genomsökningen av datorns programvara
eller konfiskationen av resesprit om några säkerhetsskäl. Det är rena
beställningsjobb från en politiskt inflytelserik morallobby. Till den ena
befogenheten läggs sedan den andra, villigt utförd av en växande byråkrati med
det bekväma jobbet att trakassera trygga och hederliga människor på resande
fot.

Att även detta har
konsekvensen att förstärka utanförskapet hos avvikare är inte svårt att förstå,
även om toleransen för just homosexuella lyckligtvis har ökat. Utgångspunkten måste vara att gränskontrollen
är en kränkning av människors integritet som inte borde få utföras.
Brottslingar är en fråga för polisen, men att resa är vare sig brottsligt eller
misstänkt. Kolla på passet och var nöjd. Eller pass och pass, förresten. Det
klarade vi oss länge utan det också.

Det muslimska problemet

”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”. Det brukar låta rätt kärnfullt när Boris Benulic citerar Marx på denna punkt. Av någon anledning låter det inte lika kärnfullt när Irshad Manji hävdar att reformeringen av islam måste göras av muslimer. Kanske för att jag bryr mig mer om befrielse än om islam. Kanske för att det politiska islam redan det i hög grad är en restprodukt av kasserat västerländskt tänkande, från naturresursekonomi till Mein kampf.

”Det muslimska problemet” heter Manjis bok där detta i alla fall är huvudtesen. Redan denna av författaren krävda titel fick dock DN:s prinsessa på ärten Lisa Bjurwald att börja kufa om att titeln klingade som nazism. Och det är bara början till problemet med en rationell diskussion om islam.

När förlaget Fri tanke igår inbjöd till samtal kring Manjis bok som nu kommer på svenska var det ingen i panelen som köpte tesen. Ingen trodde att islam gick att reformera så att det skulle vara förenligt med västerländsk civilisation och mänskliga rättigheter, och särskilt inte om reformeringen sker utan yttre påverkan från andra än muslimer. Den enda muslimen i panelen, Muhammed Omar, hade dessutom i sista stund fått förhinder, så vi fick inte veta något om hur bokens egentliga målgrupp hanterar dessa motsättningar. Eller så var det kanske precis det vi fick.

Visst var det intressant att höra Pernilla Ouis berätta om sitt avhopp från islam och ge vittnesbörd om hur vanligt det är med dubbla budskap med en polerad yta mot icke-muslimer och en annan i moskén. Samtidigt känns en bok om ett inifrån reformerat islam från ett i huvudsak ateistiskt förlag lite som ett motsvarande dubbelt budskap: Läs den här boken – fast egentligen hoppas vi att du slutar tro på de där dumheterna helt och hållet. Christer Sturmark påpekade förvisso att förlaget Fri tanke inte är att förväxla med föreningen Humanisterna, men dilemmat kvarstår. Kan islam civiliseras utan att också sekulariseras, och varför i så fall inte gå direkt på sekulariseringen?

Nytt nummer

Frågan kom upp under duellen mellan Reinfeldt och Sahlin, liksom i Studio Ett i förra veckan. Vad händer om Sverigedemokraterna blir vågmästare i riksdagen? Detta mardrömsscenario blir grundligen utrett i nya numret av Neo som når prenumeranterna nu i dagarna, och finns i butik från 4 november. Fram till dess kan du fukta smaklökarna på webben med några smakprov ur detta tema, liksom Billy Rimgards artikel om statens övervakningsprojekt Metropolit.

Och så passar vi på att påminna om kandidater till ”Årets förändrare”. Nominera din kandidat fram till 10 november.