Sven Otto Littorin

Än en gång visade det sig att Sverige har en frispråkig intergrationsminister.

När Neo-redaktionen igår kväll bjöd på smygläsning av det nya numret (som du också kan tjyvläsa delar av här) var Nyamko Sabuni inbjuden för att recensera och reflektera kring tidningens två huvudnummer: Sofia Nerbrands reportage om Landskrona och undertecknads möte med illegala arbetskraftsinvandrare.

Men det var inte bara Neo-skribenterna som fick sina fiskar varma, utan också en av Nyamkos regeringskolleger, och Sveriges mest haussade kommunalråd.

"Sven Otto Littorin har drabbats av offersyndromet", var Nyamkos hypotes till varför arbetsmarknadsministern vill skärpa straffen för arbetsgivare som anställer illegal arbetskraft för löner under kollektivavtalsnivå, men som likväl är flera gånger högre än vad som är möjligt att tjäna i hemlandet.

Och Södertäljes kommunalråd Anders Lago (s), som den senaste månaden blivit rikskändis för sin kritik av statens insatser i flyktingmottagandet, stod inte högt i kurs hos integrationsministern:

Vi har ett kommunalråd i Södertälje vars enda uppgift just nu är att gå ut i medierna och tala om hur dåligt det fungerar där och att regeringen måste ta sitt ansvar. (...) Det finns kommunalt självstyre, med resurser och möjligheter att göra saker, som inte har något med regeringen att göra. Men man väljer att spegla det på olika sätt beroende på vilket ansvar man själv vill ta.

För er som inte kunde komma, och för er som vill höra diskussionen igen, finns hela gårdagkvällens diskussion (31 min) att ladda ner här.

Tre av personerna bakom ”den oberoende liberala ledarsidan” Friktion heter Martin Karlsson, Johan Karlsson och Andreas Bergh.

Att just dessa tre personer står bakom Friktion sätter historien om Littorins bluffexamen i ett annat ljus. Jag ska strax berätta varför.

Först, bara, några meningar om själva saken, om Friktions avslöjande.

Det råder inget tvivel om att Sven Otto Littorin, medvetet eller omedvetet, har skaffat sig och försökt dra nytta av en värdelös examen. Det är ett rejält snedsteg, och för det förtjänar Littorin kritik. Littorin förtjänar också i kanske ännu högre grad att kritiseras för sin häpnadsväckande ovilja att erkänna att hans examen, i akademiskt hänseende, är värdelös. För det är den. Att antyda att så inte är fallet är detsamma som att devalvera värdet av hela den svenska högre utbildningen. Det anstår inte en minister i en borgerlig regering, särkilt inte en med ansvar för arbetsmarknadspolitiken.

Därför är det också utmärkt att Littorin har granskats. Friktion har i det hänseendet gjort ett gediget grävjobb.

Därmed över till sakens kontext, personerna bakom Friktion. Dessa personer har ägnat sig åt ett dubbelspel i syfte att få bort Sven Otto Littorin från posten som arbetsmarknadsminister.

Martin Karlsson är fil. dr i nationalekonomi och forskar vid universitetet i Oxford. Han har politisk bakgrund i Liberala Ungdomsförbundet på 1990-talet.

 Sedan Friktion släppte nyheten om Littorins falska examen har Martin Karlsson, under eget namn, arbetat aktivt, genom mejl och inlägg på sin egen och på andra bloggar, bland annat här på Neos blogg, för att övertyga främst borgerliga opinionsbildare om att kräva Littorins avgång. Han har också tagit kontakt med Aftonbladet för att få dem att skruva upp tonläget mot Littorin. I inläggen på andras bloggar har Martin Karlsson också påstått att Littorin hela tiden vetat att hans examen var falsk, och att Littorin dessutom plagierat sin uppsats. Det finns inga uppgifter som stödjer dessa påståenden.

Martin Karlsson medger i telefon att han har skrivit för Friktion, senast ”någon gång kring tusenårsskiftet”, och att han också känner dem som då satt i redaktionen. När jag frågar om ”känna Friktions redaktion” på ren svenska betyder att han var medlem – då blir Martin Karlsson upprörd och vill inte svara. Svaret fick istället sökas i webarkivet archive.org, där det framgår att Martin satt i redaktionen tills Friktion upphörde som regelbunden publikation 2004.

Ett annat namn i samma redaktionsruta är Martins bror, Johan Karlsson. Johan Karlsson är statsvetardoktorand i Göteborg och i mitten av 1990-talet förbundsstyrelseledamot i Liberala Ungdomsförbundet.

Johan Karlsson har, liksom brodern, drivit opinion för Littorins avgång, både på sin icke anonyma blogg och i andra fora på nätet. Där har han ingalunda antytt att nyheten han tagit spjärn emot kommer från en publikation han själv ligger bakom – att så är fallet bevisas nämligen av att Johan Karlsson är ägare av domänen friktion.se (klicka på "holder" och fyll i koden).

Andreas Bergh är fil. dr i nationalekonomi och forskare vid Ratio. Han har, även han, en bakgrund som förbundsstyrelseledamot i Liberala Ungdomsförbundet på 90-talet. Han har dock lämnat folkpartiet. Enligt Martin Karlsson är Andreas och han ”bästa vänner”.

Andreas Bergh har ägnat sig åt en annan typ av dubbelspel i denna affär. Två dagar efter Friktions avslöjande, när nyheten hade slagit igenom i de etablerade medierna, ombads nämligen Andreas Bergh av Expressen att i egenskap av nationalekonom ge ett vetenskapligt omdöme om delar av Littorins uppsats. Berghs omdöme, ”Jag är inte imponerad”, var vagt, men definitivt inte ett gott betyg. Och dessutom inte det minsta opartiskt eftersom Andreas Bergh är en av Friktions grundare, och under sidans aktiva tid mellan 1998 och 2004 en flitig skribent på sidan. Också då i de flesta fall anonymt – men på Berghs sajt med egna texter hos Lunds universitet länkar han till anonyma texter på Friktion, och skriver dessutom att de bara är ”några av hans favoriter” – ett litet urval av en större mängd, med andra ord.

Andreas Bergh har på sin privata blogg dessutom skrivit åtskilligt om Friktions avslöjande, dock utan att nämna att Friktion är hans egen publikation. I stället har han vid upprepade tillfällen gett sken av att vara en vanlig läsare.

Vad vi bevittnat den senaste veckan är, vid sidan av den politiska ”affären” med Littorins examen, med andra ord inget annat än en journalistisk skandal. Friktion har grävt fram och planterat en nyhet, förvisso en korrekt sådan, men vars yttersta syfte tycks ha varit att piska upp lynchstämning hos de för Littorin svåraste motståndarna – opinionsbildarna på den egna kanten av det politiska spektrat. Journalistik och lobbykampanj i ett och samma paket, men där kampanjmakarna mörkat sina kopplingar till nyhetskällan.

Vilka motiv Friktionmedarbetarna har haft för detta tänker jag inte spekulera i. Jag konstaterar bara att till exempel Andreas Bergh är avlönad av ett forskningsinstitut som inte har mycket till övers för den svenska arbetsmarknadsmodell Sven Otto Littorin som arbetsmarknadsminister har valt att försvara. Inte heller Andreas Bergh personligen gillar moderaternas nya linje i arbetsrättsliga frågor.

Däremot har jag en bestämd åsikt om att bloggosfären i och med Friktionmedarbetarnas dubbelspel definitivt har förlorat sin journalistiska oskuld. Bloggjournalistiken – som under Littorinaffärens mest intensiva skede påstods ha ”klivit in i finrummet” – har bevisat att den drivs av samma drivkrafter och fåfänga som de etablerade medier. Och de bloggar som oreflekterat exploaterat nyheten om Littorin har bevisat att inte heller de, trots tid och oberoende som kanske saknas på en redaktion, kan motstå drevets likriktande logik.

Den etablerade journalistiken måste också lära sig en läxa av detta. För nog är det obegripligt att ingen, förutom Niklas Ekdal på DN, har frågat sig eller försökt luska ut vilka personer och motiv som ligger bakom en anonym blogg, som dessutom saknar ansvarig utgivare – den juridiska ansvarsmodell som hela den svenska tryckfriheten vilar på.

Littorin är, helt enkelt, inte den ende som inte redovisat hela sanningen, bara den ende som hittills har ställts till svars.

 
PS1. Denna artikel bygger, förutom på de länkar som finns i artikeln och en del andra öppna uppgifter på nätet, på samtal med minst två av varandra oberoende källor.

PS2. I en av de uppföljande artiklarna på Friktion hävdar skribenten att redaktionen haft en mejlväxling med Aftonbladets politikchef, Lena Mellin. Lena Mellin berättar, när jag får tag på henne på väg ut till sommarstället, att mejlet ifråga inte kom från Friktion, utan från en ”mycket otrevlig” privatperson som hon inte minns namnet på. Mejlet var, enligt Mellin, det enda hon fick angående sin kommentar om Littorin under affärens första dagar.

Alltså är det, eftersom Martin Karlsson här skriver att han kontaktat Lena Mellin, högst sannolikt att avsändaren och skribenten var Martin Karlsson.

PS3. Karl-Johan Karlsson, reportern på Expressen som undertecknade artikeln där Andreas Bergh ombads ge en vetenskaplig kommentar på en del av Littorins uppsats, är före detta liberal bloggare (nu nedstängd och raderad), har skrivit en rapport för Timbro och gått Timbros idéutbildning Stureakademin.

Karl-Johan hävdar dock på telefon att det, trots signaturen, var medförfattaren Simon Andrén som på eget bevåg tog kontakt med Andreas Bergh och ensam skrev artikeln. När Karl-Johan fick höra om Andréns val av källa kände han att det var olämpligt, på grund av Berghs arbete på Ratio. Karl-Johan påpekade dock inte detta för Simon Andrén. Och texten gick i tryck. Karl-Johan anser nu också, i vetskap om att det är Andreas Bergh som står bakom Friktion (uppgifter han också fått från egna källor), att Expressens val av källa var än mer olämplig.

PS4. När jag till slut får tag på Andreas Bergh vill han inte svara på frågan om han är eller har varit medarbetare på Friktion, eller känner till vilka som tagit fram nyheten om Littorin. Han säger bara att han någon gång skrivit på sidan under eget namn. Han vill först heller inte kommentera huruvida han också skrivit anonymt, men medger efter att ha ställts inför dessa fakta att så är fallet.

Andreas Bergh säger att han ”inte hade några problem med att uttala sig som nationalekonom i Expressen” och han ”inte tycker det var olämpligt”. På frågan om han förstår att andra kan finna det tveksamt, med tanke på att han samtidigt är en av personerna bakom Friktion, svarar han at ”då måste man vara väldigt snarstucken”.

PS5. Jag har försökt att nå Johan Karlsson för en kommentar, men utan framgång.

PS6. På en direkt fråga till Martin Karlsson om det är han som tagit fram nyheten om Littorin, får jag svaret att ”han inte kan svara ja eller nej på den frågan”. Samma svar får jag när jag frågar om han vet vem som annars ligger bakom den.

Bluffexamina, var det ja. Jag misstänker att Sven Otto Littorin är långt ifrån ensam om att sitta på köpta betyg av tveksamt värde.

Under 2000-talet har, enligt Skolverket, mellan 200 000 och 300 000 elever varje år genomgått en eller flera kommunala vuxenutbildningskurser. Och det oförklarligt branta utvecklingskurvan för betygen – andelen MVG har enligt samma rapport från Skolverket stigit från  drygt tio procent i mitten av 90-talet till nästan 25 procent idag – är svår att förklara på annat sätt än att en inte obetydlig del av  vuxenutbildningen i praktiken handlar om försäljning av höga betyg till elever som inte orkade eller förmådde lägga manken till under gymnasiet.

Och en snabbt växande undervisningsformen inom vuxenutbildningen är distansundervisning i privat regi, och det beror inte på att distansundervisning håller högre kvalitet, utan helt enkelt på att den är förbaskat lönsam. Den kommunala pengapott som följer med eleven är nämligen lika stor oavsett undervisningsform, men kostnaderna är förstås betydligt lägre på en skola där elever och lärare aldrig ses, antalet elever per lärare är högre och man slipper betala hyra för skrymmande klassrum.

En utmärkt affärsidé, helt enkelt. Precis som Fairfax University.

Uppdatering: Bloggen Subjektiv återuppstår från de döda och skriver mer om den fina svenska traditionen av examensrelativism.