Oscar Swartz om Årets förändrarkvällen

Oscar Swartz har nu skrivit och lagt upp några av bilderna från det föredrag han höll som Årets aktivist i tisdags på sin blogg. Neo skrev om kvällen här.

Bengt Göranssons nyspråk

Den före detta kulturministern Bengt Göransson brer ut sig över en sida i DN Kultur (var annars?) över att kulturen inte utreds som förr i tiden, med politiker från alla partier. Inte så värst intressant egentligen. Desto mer talande är Göranssons nyspråk.

I Bengt Göranssons värld är nämligen statligt tillhandahållen kultur detsamma som ”organiserad anarkism” och frihet. Den beskrivs som allinkluderande, vilket är att missa hela poängen. Ett exempel. För oss som gillar bibliotek känns det naturligtvis bra och inkluderande att just bibliotek finansieras offentligt och ses som ”infrastruktur”. Men de som föredrar att köpa böckerna själva eller att gå på konserter med aktuella band betalar hela kostnaden plus moms och skatter till bibliofilerna, de är inte inkluderade. Och frågan som även den som gillar just kulturen som erbjuds på bibliotek måste fundera över om vi verkligen får fram de allra bästa biblioteken genom att via lagar och stödformer låsa dem i just formen avgiftsfria bibliotek i varje kommun för huvudsakligen böcker som handhas av för ändamålet universitetsutbildade bibliotekarier? Det är sådana problem som föds av kulturpolitik.

Kring detta kan man diskutera. Fast det vill inte Bengt Göransson. Hans långa text är inte bara kliniskt fri från varje prövning av hans egen position, den innehåller dessutom fördömanden av att över huvud taget ifrågasätta den. Att den sittande kulturutredningen fått i uppdrag att motivera för den skattebetalande allmänheten varför kulturpolitik alls ska vara ett utgiftsområde betraktas i sig som en så makalös fräckhet att Göransson fräser om Sovjetunionen och ”Stalinism”.

Med den Göranssonska vokabulären är frihet när staten bestämmer vilken kultur som ska tillhandahållas medborgarna, det är att ”lägga sig i” att låta folk själva få välja bland olika statligt sanktionerade alternativ (förslaget om kulturcheckar som Göransson med rätta kritiserar som potentiellt byråkratiskt), och det är Sovjetfasoner att ens väcka tanken att kulturpolitik kan ifrågasättas och därför behöver motiveras. 1984, någon?

Nåväl, dessa en gammal mans bittra överord är kanske inte så mycket att förargas över. De bär om inte annat vittnesbörd om att vi ändå är på väg en bit bort ifrån det socialdemokratiska överhetsperspektivet på kulturen.

Årets förändrare: Piraten mötte staten

Det var en uppsluppen och talrik skara på närmare hundra personer som slutit upp för att fira Neos årligen återkommande utmärkelser Årets förändrare och Årets aktivist, som i år gick till åklagaren Barbro Jönsson och skribenten Oscar Swartz (de intervjuas av Sofia Nerbrand i Neo 1-2009  som precis kommit ut).  Jönsson kunde tragiskt nog inte delta efter den ändrade säkerhetssituationen, men kriminalinspektören Mikael Hiljegren från personskyddet i Stockholm, som även blivit vän med Barbro Jönsson, tog emot priset i hennes ställe med budskapet att hon var glad över utmärkelsen och önskat att hon kunnat vara på plats.

Det blev en intressant korsbefruktning mellan de båda pristagarna. Oscar Swartz som fick priset för sin medborgaraktivism mot FRA-lagen höll en föreläsning till bildspel med utgångspunkt i människors rädsla att utsättas för brott. Polisen prioriterar fel och det är en fråga som måste göras politisk var budskapet, som illustrerades med hur polisen med stora insatser slagit till mot Pirate Bay, där folk fredligt byter länkar eller reggaefestivalen i Uppsala, där folk röker på istället för att supa, vilket motiverar en sju gånger större polisinsats än normalt. Detta är nog inte denna brottslighet som vanligt folk är rädda för och som gör att åklagare inte kan ta emot pris, ändå prioriteras den av polis och på politiska initiativ. Därpå följde en uppmaning att rösta på Piratpartiet i EU-valet, som de enda att ha förstått de här frågorna. Inte alla i den breda publiken med många från de borgerliga partierna höll med.

Oscar Swartz tar emot en staty i silver och ett diplom av juryns ordförande Sofia Nerbrand.

Det var å andra sidan kriminalinspektören Mikael Hiljegren som kom att stå för den mest uppseendeväckande anekdoten kring hur långt övervakningen av nätet redan gått. Hans tonårige son hade ihop med några kamrater i 16-17-årsåldern varit uppe på natten och spelat spel online i par med två franska killar i samma ålder. Framåt morgonen uppstod en konflikt kring vapenköp i spelet varpå en av de svenska kompisarna hade skrivit någon kommentar om att han skulle ta livet av sig med de vapen han hade. Två timmar senare knackar Södertörnpolisen på dörren, två bilar hade kommenderats ut för att undersöka situationen. ”Ganska imponerande” tyckte Hiljegren, medan Swartz och de flesta i publiken var mer förfasade över att övervakningen redan gått så långt.

(Det är naturligtvis inte staten som övervakar onlinespelen (ännu), utan de som tillhandahåller spelet som är vaksamma mot vissa kommentarer, men det är intressant att de kan kommendera fram en sådan utryckningsapparat.)

I övrigt förde Swartz resonemang om hur kommunikation förändrats från uppifrån och ner till passiva mottagare, till en sammankopplad värld där fler deltar. Han illustrerade med artisten Prince som både fått motreaktioner när han försökte jaga sina egna fans för nedladdning av bilder och hittat nya affärsmöjligheter som att gratisdistribuera en cd via dagstidningen the Mail samtidigt som han sålde ut konserter i London.

Mikael Hiljegren berättade om situationen för myndighetspersoner och hur hot blir alltmer subtila, man får ett brev med bilder på sina barn till exempel. Samtidigt ville han mana till motstånd, för något alternativ till att stå upp för det goda finns egentligen inte. Han varnade framför allt för rädslan. Risken för en vanlig medborgare att utsättas för hot från den organiserade brottligheten är trots allt minimalt liten, påpekade han, det är självcensuren som är det överlägset största problemet.

Kvällen bjöd alltså på en pirat som talade brottsbekämpning och en polis som i det privata fått ta del av övervakningssamhället. Publiken bjöds intellektuellt tuggmotstånd och provocerande slutsatser över vin och snacks. Kul att så många ville komma, vi ses snart igen.

Gunilla Kinn som skrivit om Gömda-historien i senaste Neo och höll i Neos välbesökta seminarium om Mediemakt samtalar med Neos chefredaktör Sofia Nerbrand. Mellan dem, Joakim Nilsson.

Joakim, en av Neos studentambassadörer, i diskussion.

Även Neodor och Erik Åslin var nöjda med programmet.

Den som vill se hela föreställningen kan titta här, vi kommer även att så småningom lägga upp en film med bättre kvalitet.