Neo Blogg


Mattias Svensson - 4 juni, 2015

Africa’s got talent

Även i Dar es Salaams slumområden finns barn med extrem begåvning, visar ny forskning.

Även i Dar es Salaams slumområden finns barn med extrem begåvning, visar ny forskning.

Pauline Dixon interview private schools for the poor privatskolor för fattiga barn Mattias Svensson Neo nr 1 2014 fakta– Några av de här barnen är oerhört intelligenta.

Pauline Dixon som i tio år forskat om skolor i fattiga länder vid Newcastle University gjorde en intressant upptäckt medan hon forskade om privata skolor i fattiga länders flumområden (se ”Föräldrarna försöker göra det bästa för sina barn” i Neo nr 1 – 2014): Även i de mest utsatta områdena fanns barn med mycket hög IQ.

Ihop med kollegan Steve Humble har hon nu genomfört ännu ett forskningsprojekt för att fördjupa kunskapen om exceptionellt begåvade barn. I Dar es Salaam, Tanzanias största stad, lät de 1857 barn i tioårsåldern från stadens fattigaste områden genomgå en mängd standardtester för att mäta intelligens, kreativitet och hängivenhet. 125 av de 1857 barnen – som pekats ut av föräldrar, lärare eller vänner som begåvade – hamnade i den högsta kategorin för IQ och åtta av dem hamnade i den allra högsta även för kreativitet och hängivenhet.

Extremt begåvade barn finns alltså i de mest utsatta slumområdena i Afrika, en resurs som hittills vanligtvis förslösas.

– En del av de här barnen har inte ens bra betyg i skolan, berättar Pauline Dixon.

Undervisningen i de statliga skolor de besökte för att hitta begåvade barn sker i klasser på upp till 70 elever och består i enkel repetitionsinlärning. Lärarna är vanligen från andra delar av staden och ser inte sällan ner på eleverna och deras föräldrar. Få i omgivningen tror att barnen här kan besitta stor intellektuell kapacitet.

– Pappan till en flicka i den här gruppen, som är mekaniker, blev både stolt och förvånad när vi berättade om hans dotters resultat: ”Jag trodde bara de rika var begåvade”, sade han.

Frågan är förstås vad man gör med insikten om att Afrikas slum rymmer extremt begåvade barn. Dixon och Humble har valt att börja jobba i liten skala, en lördagsskola där barnen får arbeta med kreativitet, ipad:s och lärande utomhus.
– De här barnen har varken böcker eller leksaker, och de leker inte så mycket utan har hemarbete att göra när de inte går i skolan, berättar Steve Humble.
– När de får frågan om tre saker de önskar sig är det många som inte kan svara. En dröjde länge och sedan svarade han … Kyckling! Det önskade han sig.
Samtliga de högpresterade barnen lever dock i goda familjeförhållanden. De är nöjda med sitt liv och känner sig omtyckta.
– Vi vill inte rycka dem ur sitt sammanhang, utan öppna möjligheter för dem att göra något för sitt samhälle, säger Pauline Dixon.

– De här barnen har varken böcker eller leksaker, och de leker inte så mycket utan har hemarbete att göra när de inte går i skolan, berättar Steve Humble.

– De här barnen har varken böcker eller leksaker, och de leker inte så mycket utan har hemarbete att göra när de inte går i skolan, berättar Steve Humble.

Hur då, undrar jag. Här är de båda forskarna inte lika klara. En tanke är att paddorna i barnens händer ska kunna bli en plattform för att skildra sin del av världen. Det skulle kunna handla om allt från att ge information om smittor som grasserar till att upptäcka affärsmöjligheter.
– Vi skulle vilja involvera en miljardär, säger Dixon. En entreprenör i någon slags version av Draknästet (tv-program där folk får presentera affärsprojekt för rika affärsänglar redo att satsa pengar på deras idéer). Som skulle kunna ge stipendier för studier eller investera i affärsverksamhet.
Det vore drömmottagaren av barnens skildringar av sin verklighet. Andra tänkta mottagare är hjälporganisationer. Samtidigt finns förstås en integritetsaspekt som gör att skildringarna inte kan vara öppna för alla. En av många etiska avvägningar. Själv grips jag av känslan att vilja sätta de här barnen i den bästa skola pengar kan köpa någonstans i väst och ge dem samma chanser som andra högpresterande barn, bara för att i nästa ögonblick fundera över om det alls är moraliskt att öppna fönstret till denna värld så olik allt de känner. Det senare sker redan, får jag veta.
– Dar es Salaam är rätt västorienterat, berättar Humble. Barnen ser reklam för all slags produkter fast de saknar el och rinnande vatten hemma. Många i samma stad lever på hygglig västnivå i höga hus med vatten, el och luftkonditionering.

Fönstret är alltså redan på glänt, men frågan hur vi kan ge extremt begåvade barn i den afrikanska slummen bättre chanser att lyfta sig själva och sin omgivning är alltjämt väsentligen outforskad. Tack vare Pauline Dixons och Steve Humbles forskning vet vi i alla fall att de finns.


Mattias Svensson - 20 maj, 2015

Friheten att röka och sälja tobak

Så här knasigt tänkte sig konstnären C A Dahlström att det skulle bli när skråväsendet avskaffades och ”När alle får göra hvad de vilje”.

Så här knasigt tänkte sig konstnären C A Dahlström att det skulle bli när skråväsendet avskaffades och ”När alle får göra hvad de vilje”.

Förra året firade näringsfriheten 150 år i Sverige. Avskaffandet av skråväsendets restriktioner lade grunden för den utveckling som tog Sverige från fattigt land i norr från vilket miljontals flyttade västerut till det rika och välmående samhälle vi är idag. Ännu äldre är Tryckfrihetsförordningen som i sin första form antogs 1766, mycket på initiativ av den österbottniske prästen Anders Chydenius, frihetskämpen vars samlade skrifter nu återutges. Från denna tid härrör förbud mot censur och offentlighetsprincipen som båda bidragit till en fri press, levande samhällsdebatt och medborgerlig kontroll över statsmakten, omistliga värden i en demokrati.

Detta kan tyckas vara en väl högtidlig inledning på en text som ska handla om rökning, föranledd av en debattartikel om att inskränka att människor tillverkar och säljer tobaksprodukter till villiga vuxna köpare.

Men varken tryckfriheten eller näringsfriheten hade gjort oss några månghundraåriga tjänster om de hade handlat om högtidligheter. Tvärtom. Lagar som skyddar friheter finns till just för att det finns ett skyddsvärde i det avvikande och illa sedda, det som får majoritet och myndigheter eller mäktiga intressen att resa ragg. Tryckfrihetsförordningen har sällan behövts för att garantera utgivning av tjusig morgonpress, men kunde däremot åberopas när maktkritiska och folkliga Aftonbladet grundades av liberalen Lars Johan Hierta. Näringsfriheten skyddar på samma sätt inte främst de etablerade företagen, utan uppstickare och konkurrenter. Eller de som råkar tillverka produkter som en minoritet vill kunna njuta av, även om en högljudd och inflytelserik majoritet tycker att de borde låta bli. Som cigaretter och cigarrer. Eller snus och e-cigaretter.

LS Lowry Man lying on a wall, 1957 Enligt egen utsago en välklädd herre han iakttagit och som uppenbart njöt av att få röka sin cigarett. Bilden rymmer även kontrasten mot större men mer tolererade former av miljöförstöring.

LS Lowry Man lying on a wall, 1957
Enligt konstnärens egen utsago en välklädd herre han iakttagit och som uppenbart njöt av att få röka sin cigarett. Bilden rymmer även kontrasten mot större men mer tolererade former av miljöförstöring.

Två sätt att reagera

Friheten skyddas i grundlagar just för att sätta en hämsko på politikens och majoritetens makt, och värna enskilda människors rätt, som näringsidkare, konsumenter, medborgare och privatpersoner. När lagstiftare eller intresseorganisationer i en aldrig så ädel kamp stöter emot dessa grundlagsskyddade friheter finns två sätt att reagera.

Antingen gör man som den förra Alliansregeringen, väl så präktig på hälsoområdet, och stannar vid att ge sig på grundläggande friheter. Man avstår från den sortens förslag av respekt för lagen och för människors egen beslutandesfär.

Eller så gör man som den nuvarande regeringen och uppdrar åt tobaksutredare att hitta vägar att runda tryckfrihetsförordningen som man medger står i konflikt med förslag som att en tobaksförsäljare inte får exponera sina produkter eller att företagen som säljer cigaretter inte får designa sina förpackningar, förslag som förstås också inskränker näringsfriheten. Detta samtidigt som man nogsamt undviker att låta experter på just tryckfrihet och yttrandefrihet bedöma förslagen.

Man kan förstås göra som miljöpartisten Stefan Nilsson och folkpartisten Barbro Westerholm, som författat dagens debattartikel, och helt bortse från att restriktionerna de föreslår på hur tobaksprodukter ska få förpackas och säljas står i konflikt med grundläggande fri- och rättigheter. Då kan man förstås gå ännu längre och föreslå att näringsfriheten ska inskränkas med särskilda licenskrav för att få sälja tobaksprodukter. Just i folkhälsofrågor finns nämligen en föreställning om att människors fri- och rättigheter inte gäller, att politiken med alla medel och alla möjliga fantasifulla förslag får klampa in med inskränkningar i människors vardags- och nöjesliv och för de näringsidkare som tillgodoser människors önskemål.

 

Restriktioner är också farliga

Men rökning är ju farligt! Ja absolut. Dagligrökning under många decennier riskerar att förkorta ens liv med uppemot tio år. Rökning ligger bakom hjärtsjukdomar, KOL och lungcancer, en cancerform som sällan kan diagnosticeras i tid för att stoppas och som ger en plågsam död. Det är fullt förståeligt att människor, särskilt inom sjukvården, engagerar sig för att rädda andra från ett sådant slut. Men ädla syften ursäktar inte vilka metoder som helst och inte att man åsidosätter grundlagar eller respekten för sina medmänniskors fria val. Att rökning är skadligt känner alla till, även rökare.

Dessutom är restriktioner också farligt. 1997 chockhöjdes tobaksskatterna i två omgångar. Priset på ett cigarettpaket steg från 31,50 till 44,50 kr. Resultatet blev en smuggelvåg utan dess like. Tullbeslagen i Helsingborg gick från 1900 cigaretter 1997 till 4,7 miljoner året därpå, vilket bara var en liten del av införseln. I juli 1998 sänktes skatten på cigaretter igen, även om smugglingen består än idag. Höga skatter och restriktioner för hederliga tobakshandlare ger ytterligare delar av import- och försäljningsledet till kriminella. Som om gängen bakom våldet i förorterna behövde en större finansiell bas.

Man kan ju också tycka att just för att dagligrökning av cigaretter medför betydande hälsofara så är det bra om det finns sätt att få i sig nikotin som inte är särskilt skadliga alls. Särskilt för rökare som vill sluta. Men här avslöjar sig de sanna tobaks- och frihetshatarna. De vill ha restriktioner även för de mest ofarliga njutningsmedel med nikotin, som snus och e-cigaretter. De brukar vara helt okej med nikotinläkemedel, så okej att de gärna tar emot pengar från denna del av läkemedelsindustrin. Läkemedelsindustrin ser förstås gärna att de slipper konkurrera med trevligare varianter av relativt ofarlig nikotinanvändning, men sådana strikta affärsintressen har förstås inget med människors hälsa att göra.

Därmed är det en helt omotiverad inskränkning i näringsfriheten att, som Eriksson och Westerholm föreslår, förbjuda populära smaktillsatser i e-cigaretter eller snus. Och förstås lika mycket en inskränkning i konsumenternas frihet att välja. Ett och annat säger nog sådana respektlösa förslag om vad det är för typer som är beredda att helt blunda för varje frihet i sin heliga kamp mot tobak: Även när de faktiska hälsoriskerna är närmast negligerbara får det inte smaka för gott.

Därför måste vi fortsätta tala om frihet, om tryckfrihet, näringsfrihet och friheten att välja. Även på hälsoområdet. Även när det gäller något så hälsofarligt som rökning.


Mattias Svensson - 26 mars, 2015

Knapptryckare och gubbar

Maria Abrahamsson Mats Johansson En knapptryckares bekännelser Fredrik Reinfeldt hövdingen öppna era hjärtan Neo nr 1 2015

Mats Johanssons essä En knapptryckares bekännelser i Neo nr 6 2014 är en av de mest lästa texterna och fortsätter att generera respons. Partikollegan Maria Abrahamsson reflekterar i Neo nr 1 2015. Och apropå Moa Berglöfs borgerliga identitetsdiskussion i samma Neonummer, har Mats Johansson återkommit med en identitetspolitisk fundering: ”Identitetspolitiken tränger in som debattparadigm där man minst anar det.”