Warning: Undefined variable $l1 in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/index.php on line 137

Warning: Undefined variable $l2 in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/index.php on line 139

Aftonbladets vises protokoll

I ett sista desperat försök att försvara det publicerade påståendet att "Israel fångar in palestinier och använder dem som ofrivilliga organreserver" är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg nu på väg mot någon form av nationellt rekord i sammanblandning och försåtlig citatteknik.

Först och främst blandar hon ihop en individ med en stat. I början av tjugohundratalet avslöjades att Yehuda Hiss, chefspatolog på det rättsmedicinska institutet Abu Kabir, olovandes och olagligen hade tagit hornhinnor, hud, hjärtklaffar och benbitar från kroppar på institutionen. 

Åsa Linderborgs tolkning: "Israel har erkänt organplundring av palestinier".

Detta för oss in på nästa punkt på listan över Linderborgska ohederligheter. Hiss hade nämligen inga etniska preferenser i sitt val av ofrivilliga donatorer. De skändade kropparna tillhörde i några fall palestinier, i andra fall israeliska soldater eller gästarbetare.

Yehuda Hiss avskedades 2004 för sin smutsiga hantering. Linderborgs tolkning: Aftonbladets artikel, publicerad 2009, konstituerade en "världsnyhet".

Domen för de vid det här laget gamla och sedan länge kända brotten mot avlidna människor av skilda nationaliteter och härkomster har, föga förvånande, inte varit hett stoff i den svenska pressen. Linderborgs tolkning: "liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier".

Linderborg och författaren av den ursprungliga artikeln, Donald Boström, har därtill gjort sitt bästa för att klumpa ihop den gamla skandalen med den organhandlarliga som förra året avslöjades i New Jersey, USA. För att göra det hela lite mer intressant fantiserade de ihop en historia om en tjugotal blodtörstiga rabbiner som underförstått skulle ha agerat mellanhand mellan världens alla organsnattande judar. 

Någon länk mellan Abu Kabir och New Jersey finns inte. Organen som Hiss olovandes använde har inte använts till handel. Den enda likheten mellan de båda fallen är att såväl Hiss som några av de inblandade I USA har varit av judisk börd. Det är naturligtvis detta som kittlar Linderborg – vilket i sin tur utlöser de fullt berättigade anklagelserna om antisemitism.

Boströms artikel, och Linderborgs val att publicera den, utlöste rätteligen våldsamma reaktioner. Inte minst metodiken bakom den har befunnits ligga långt under de krav som under normala omständigheter ställs på artiklar. Kulturredaktörerna på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenska Dagbladet och Expressen var helt och hållet eniga; de hade inte publicerat Boströms artikel eftersom den var för tunn och för insinuant.

Men inte ens inför denna bedövande kritik retirerar Linderborg: i stället fortsätter hon insinuera:

Som sista desperat argument, hävdar man att Boströms artikel är fortsatt fria fantasier, eftersom det inte är bevisat att israelerna sköt i syfte att ta organen. Men det har Boström heller aldrig påstått. Som om organplundring i sig inte är illa nog. 

Att det "inte är bevisat att israelerna sköt i syfte att ta organen" får sägas vara decenniets underdrift. Det är nämligen snarast tvärtom. Syftet kan inte ha varit att ta några organ. Organtransplantation är en komplicerad medicinsk process. En människa som skjuts ihjäl, kastas in en helikopter och först därefter flygs till något sjukhus kommer inte att kunna användas som organdonator.

Men i Åsa Linderborgs och Donald Boströms värld är mänskliga organ jämförbara med grytlapparna de gjorde i syslöjden; något som kan tråcklas ihop efter bästa förmåga, stoppas i paket och senare ges bort till släktingar som lyckligt lovar att ta eländet i bruk snarast möjligt.

Linderborg och Boström har alltså gått mycket långt, och med ringa omtanke om vare sig publicistisk eller intellektuell hederlighet, i sina krampaktiga försök att knyta staten Israel till internationell organhandel, och att utmåla liberaler som vildögda rasister med en medfödd aggression mot världens alla palestinier.

Frågan är varför. Även om Israel hade varit just så ondskefullt som Linderborg hävdar hade landet varit ett i mängden. Ondska är tyvärr ingen bristvara i vår värld. 

Men inget annat land, demokrati eller diktatur, vänligt eller fientligt, tilldrar sig tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet som Israel. Ordet fixering räcker inte för att beskriva det förhållande som Linderborg och andra aktörer inom den svenska vänstern har till Israel.

De tillämpar ett helt separat regelverk, en helt annan moralisk kod, på Israel än på världens samtliga andra nationer. Det handlar om en flagrant särbehandling av världens enda judiska statsbildning, om ett raseri som så när gör utslag på Richterskalan och är förbehållet Israel och enbart Israel. Detta hat får dem att släppa alla krav på research, alla former av kritiskt tänkande och alla moraliska och publicistiska spärrar som kan avkrävas folk med tunga och centrala poster i det svenska medielandskapet.

Det är svårt att inte räkna denna fixering som högst uttalad antisemitism.


Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218