Västvärldens största skattereform

Fiktiva bankrån, lögner och en felprogrammerad hjärna. Det var några ingredienser i maktspelet bakom den svenska skattereformen 1991, den största skattereformen i ett demokratiskt västland.

av Peter Santesson

Illustration Krista Nyberg

Peter Santesson Västvärldens största skattereform Neo nr 6 2011 illustration Krista Nyberg

En av 1980-talets allra folkkäraste tv-serier, baserad på några framgångsrika böcker av Tomas Arvidsson, handlade om en försynt studierektor i Kalmar som bestämde sig för att sadla om till bankrånare. I Dubbelstötarna skildrades hur den nervöse Bertilsson, gestaltad av Björn Gustavsson, övertalades av sin gamle ungdomskamrat, läkaren, att brottets bana var det enda rimliga i det extrema högskatteland de levde i. Tv-serien träffade den svenska hjärteroten. Det här handlade om våra egna liv och det land Sverige höll på att förvandlas till.

Vilken förtvivlan kunde driva en socialt väletablerad studierektor till att göra kontantuttag medelst revolver? Skatter. Serien fångade en aspekt av skattepolitiken som gärna glöms bort, nämligen att skattefrågor i en fundamental mening handlar om moral och värdighet. Skattelagstiftningen griper in i människans möjlighet att försörja sig. Ett skattesystem kan skapa ett samhälle av möss eller medborgare, fifflare eller företagare – allt beroende på utformning och vilka incitament och möjligheter som ges till hederligt uppehälle och ekonomisk självständighet.

I början av 1980-talet var den högsta marginalskatten i Sverige hela 85 procent. En sådan beskattning ger problem, oavsett med vilken ideologisk smakinriktning man bedömer utfallet. Bertilssons fru drömde om en sommarstuga. Vore det inte härligt och vore det inte dags, nu när han avancerat till studierektor för gymnasieskolan och allt? (Detta utspelade sig på den tiden då lärarbanan fortfarande hade en viss status.) Men för att Bertilsson skulle kunna lyfta 2 000 kronor mer efter skatt, var han under det rådande systemet tvungen att utverka en löneförhöjning på över 13 300 kronor före skatt. Vem känner sig inte maktlös då? Vem skulle inte börja leta efter mer framkomliga vägar?

Studierektorn tänkte sig att ett bankrån var riskfritt. Ingen skulle misstänka en socialt väletablerad tjänsteman. I själva verket vore inte misstanken orimlig. På Rotaryklubbens luncher blev Bertilsson nämligen varse hur samhället egentligen fungerade. Smarta avdrag, bolagsaffärer, borttrollade inkomster, firman betalar. Alla gjorde likadant. Man får inte vara dum. Först tvekade Bertilsson inför rånplanerna. Han var trots allt en hederlig samhällsmedborgare. Nu insåg han villkoren. Valet stod mellan att bli salongskriminell eller att vara den siste naive dumbommen som blir kvar på perrongen medan tåget till bekvämligheten avgår. Valutaflöden må vara reglerade, men damerna bakade in buntar med hundralappar i vetelängderna och begav sig till spanska semesterbyar. Där sammanträdde exilsvenskar som lämnat förbudssamhället och lovade varandra att aldrig mer återvända till skitlandet i norr.

Peter Santesson Västvärldens största skattereform Neo nr 6 2011 citat1

Dubbelstötarnas Sverige är inte uppdiktat. Detta var baksidan av högskattesamhället där Domus fortfarande hette Domus. Regelverk som i teorin skulle bygga ett rättvist drömrike fungerade blott som ineffektiva rundningsmärken i en pervers praktik, där fixare och trixare köpte böcker av skatteexperten Roger Akelius för att lära sig hur man kunde minska sin skatt i takt med att inkomsten steg. Det 1970-tal som dagens folkhemsnostalgiker tror sig sakna existerade i själva verket bara på politiska planritningar och vykort. Minnesbilden rymmer inte högskattesamhällets verkliga och naturliga invånare: småfifflarna och vardagsmyglarna. Man förtränger minnet av ovärdigheten och ofriheten som växte i en ordning där man bara fick råd med sina räkfyllda avokadohalvor genom att sätta upp dem på en saltad reseräkning och betala med subventionerade lunchkuponger. Tanken går till dagens socialdemokratiska partiledare. Som en kvastfening uppsköljd på land, det sista levande exemplaret från en svunnen tid.

Skattesystemet perforerades av avdragsmöjligheter, tjänsteförmåner, traktamenten, undantag och specialregler av alla de slag. Avkastningen blev högre på att väva politiska vänskapsband och lära sig smarta danssteg i rättsstatens utkanter än att investera i normalt produktivt arbete. Så blev nolltaxeraren den följdriktiga slutprodukten av högskattesamhället.

Den socialdemokratiske ekonomen och Nobelpristagaren Gunnar Myrdal beskrev det samhälle som växte fram med formuleringar som skulle bli klassiska: ”Den svenska hederligheten har varit en stolthet för mig och min generation. Nu har jag en förnimmelse av att vi genom dåliga lagar håller på att bli ett folk av fifflare. Av alla ofullkomligheter i vår inkomstbeskattning är för mig den allra allvarligaste att den direkt inbjuder till skatteflykt och skattefusk” (Ekonomisk Debatt 7/1978).

***

Egentligen hade det aldrig funnits någon politisk avsikt att studierektorer, plåtslagare eller lägre tjänstemän skulle drabbas av ett fullt så drakoniskt skatteuttag. Sverige hamnade i den situationen snarare än valde den. Tanken var ursprungligen att de där rika i rättvisans namn skulle knuffas utför marginalskattestupet varpå smulorna kunde omfördelas till de arbetande massorna. Sedan kom 1970- och 80-talets inflation. För att ens hålla jämna steg med stigande prisnivå sköt lönerna i höjden. Arbetar- och medelklasslöner nådde snart nivåerna där höglöneyrkena tidigare legat, utan att köpkraften i lönerna i praktiken räckte till en enda chipspåse mer i affären. Däremot rörde sig inte brytpunkterna för de högsta marginalskatterna. Skattebilan som var utformad för överklassen föll ned över medelklassens lönekuvert som inflationen blåst upp till ballonger. Så där stod Bertilsson, och den övriga svenska medelklassen med honom, och insåg vid 1980-talets början att ingen löneförhöjning i världen skulle räcka till den modesta guldkant som frun drömde om att äntligen kunna sätta på familjelivet.

Hur lyckades man med att få mer välbemedlade människor att acceptera ett skattetryck av 80-talssnitt? Lösningen låg i att skapa avdrag och undantag från beskattningen. Skattenivåerna var höga, men i gengäld beskattade man färre saker. Skattebasen var smal, som det heter i skatteterminologin. Kuponger, tjänstebilar och traktamenten – en snårskog av avdragsmöjligheter erbjöd syltburkar för de flesta att stoppa sina fingrar i.

Skattereformer handlar om att rensa upp i undervegetationen av specialregler och undantag för att i stället kunna skapa enklare och mer enhetlig beskattning på lägre nivåer. Den politiska logiken gör specialregler lockande: en momssänkning här, ett jobbavdrag där. Sedan behövs en fredagsstädning där vardagens förfall rensas upp i stora svep. Medan skattereformer är lätta att önska sig av ekonomiska skäl, är de desto besvärligare att förverkliga politiskt. Varje undantagsbestämmelse försvaras av sin egen särintresserade stödtrupp som mobiliserar mer energi än någon skulle vara beredd att uppbåda för det allmänintresse som ligger i att ha ett övergripande effektivt skattesystem.

Peter Santesson Västvärldens största skattereform Neo nr 6 2011 citat2

I omvärlden rörde det dock på sig. Under 1980-talet genomfördes flera stora skattereformer i andra OECD-länder. Mest uppseendeväckande var den stora amerikanska reformen 1986, som omfattade cirka två procent av BNP. Även nästgårds hände det saker. Danmark genomförde en skattereform 1985. Tilltagande konkurrens och globalisering gjorde det allt svårare för Sverige att hålla sig med ett skattesystem som väsentligt avvek från omgivningens. Även i Sverige hade man förvisso försökt göra något åt eländet tidigare. Under den ryktbara Underbara natten 1981 ingick Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern en uppgörelse om sänkta marginalskatter och spräckte en borgerlig regering på kuppen. Någon långsiktig lösning blev inte den uppgörelsen. Inflationen såg strax till att nivåerna blev lika orimliga som förut.

***

Den amerikanska skattereformen från 1986 väckte förvåning. Hur kunde de lyckas med någonting så politiskt besvärligt? Att den svenska reformen 1989–90 kunde genomföras är ännu mer förvånande. För det första var reformen väsentligt större – mer än tre gånger så stor som den amerikanska, och den största skattereform som genomförts i en modern, demokratisk marknadsekonomi. För det andra genomfördes reformen i landet med världens högsta skattetryck. Insatserna för de berörda kunde inte vara större. Det fanns också en tredje faktor som gjorde den svenska reformen krånglig. I andra länder var det de avskaffade avdragen som var den kontroversiella sidan i reformerandet. I Sverige var inte heller den andra sidan av reformen, sänkta skatter, något odelat positivt. Alla vill förstås gärna se sin egen skatt sänkt. Men de andra, de mytomspunna rika skulle gärna betala hög skatt. Den svenska opinionen efterfrågade snarare ett mer progressivt skattesystem.

För trettio år sedan var Socialdemokraterna ett veritabelt kraftcentrum av politisk och ekonomisk kompetens. Ekonomer i kretsen kring finansminister Kjell-Olof Feldt – kanslihushögern var benämningen som utomstående använde – bedrev ett långvarigt uppmjukningsarbete i partiet under första halvan av decenniet. Sakta försökte man etablera bilden av att det behövdes göras någonting rejält åt det svenska skattesystemet. Det gick väl sådär.

Johan Salsbäck hette en av de imponerande ämbetsmän, vars blygsamma ryktbarhet inte står i minsta paritet med deras kompetens, men som i stillhet bär upp det svenska regeringskansliet medan regeringarna kommer och går. Just den här ämbetsmannen var chef för skatteavdelningen på finansdepartementet. Han skrev i efterhand att han blev förvånad när Kjell-Olof Feldt, till synes nästan på stundens ingivelse, en dag instruerade honom att ändra en formulering i ett pressmeddelande till att meddela att en övergripande, inte bara partiell, skattereform nu skulle förberedas. Det var i oktober 1986 och den amerikanska reformen hade klubbats igenom. Steg för steg ökade konkurrenstrycket mot det undermåliga svenska systemet.

Men något politiskt mandat för en stor skattereform fanns inte från partiet. Nästa steg var därför att be om lov på partikongressen 1987. Feldt skrev i sina memoarer att han inte var säker på hur det skulle sluta när han nu försökte gå till handling. Stämningen i partiet, särskilt bland alla kongressombud som företrädde den offentliga sektorn, pekade mot krav på att ”göra något åt orättvisorna”. Detta var ett återkommande drag i partiinterna diskussioner vid den här tiden. Yuppiekulturen hade debuterat i Sverige, och man tyckte inte om vad man såg. I partiets ledning förekom krav på skärpta punktskatter mot lyxlivets vulgära manifestationer. (Båtlivet som syntes i Göta Kanal-filmen? Beskatta lyxjakterna! Finansvalparna? Valpbeskatta dem!) Addera till denna cocktail att finansslynglarna gled igenom maskorna i den mycket invecklade svenska skattelagstiftningen och nolltaxerade ofta. Många i partiet efterlyste krafttag mot ökande klyftor, inte sänkta marginalskatter. Allt detta till trots lyckades Feldt få det gröna ljus han behövde. Absolut inget tillstånd för den största skattereformen i mannaminne. Han skulle inte ens tänkt tanken och visste inte själv vart den process han just satt igång skulle sluta. Men han fick i varje fall en välsignelse att göra något. Med det på fickan kunde han sätta fart på utredningsarbetet.

***

Hittills har vi uppehållit oss vid beskattning av fysiska personer. Det är den som framkallar heta känslosvallningar och partipolitiska strider om hur rättvisa ska uttolkas och uppnås. Emellertid har skattesystemet en annan, mer diskret sida: beskattningen av juridiska personer, bolagsbeskattningen. När Feldt gick till kongressen 1987 pågick redan reformeringen av den svenska företagsbeskattningen för fullt. Man kan se det som den stora skattereformens bortglömda sida, och ett slags pilotreform för det större reformpaket som följde senare.

Bolagsbeskattningen drogs med problem som var parallella med snårskogen på inkomstskattesidan. Även här var skattesatserna höga, och precis som med inkomstskatten kompenserade man för detta genom ett menageri av möjligheter att undanta bolagens vinster från beskattning. Nyckeln till framgång i skattelabyrinten låg i att befinna sig politiken nära och agera följsamt mot de inriktningar och statliga önskemål som uttrycktes genom investeringsfonderna. Om ett bolag gav sina investeringar en korrekt geografisk och näringspolitisk profil kunde den effektiva bolagsskatten bli trivsam. Om man däremot ignorerade detta spel och fokuserade på att generera intäkter till bolaget, inte på att lindra beskattningen, blev skatteuttaget väsentligt tuffare. Som skatteexperten Sven-Olof Lodin beskrev arrangemanget: Det var mer lönsamt för ett företag att fokusera på skatteminimering än på vinstmaximering.

Upplägget fick en intressant effekt. Här fanns inte något homogent näringslivsintresse. Företagsbeskattningen hade sina utvalda favoritbarn – i synnerhet investeringstung tillverkningsindustri – medan andra ungar behandlades styvmoderligt. Vinnarna hade goda skäl att vilja försvara det rådande systemet, förlorarna kunde inte bli av med det snabbt nog.

Utformningen av den nya företagsbeskattningen sköttes i en parlamentarisk utredning befolkad av Socialdemokraterna, den borgerliga oppositionen samt representanter för Industriförbundet och LO. Den stora striden utspelades på företagarsidan, där det blev en delikat affär hur man skulle handskas med medlemsföretagens konkurrerande intressen. Industriförbundets egna experter ville göra rent hus med allt vad avdrag, undantag och investeringsfonder hette i utbyte mot en låg skattesats som skulle falla lika över alla bolag. På det sättet skulle man kunna mer än halvera bolagsskatten. De insåg givetvis att frukten av deras räkneövningar skulle väcka mäktiga motståndare i förbundet. Här fordrades fiffigt manövrerande.

Arbetet i utredningen sköttes under hemlighetsmakeri så att inte förlorande företagsledare skulle kunna stampa ihjäl reformplanerna. I hemlighet kontaktades företagsledare som man bedömde hade en förmåga att tänka på systemet i stort. Steg för steg formerades en dold allians av invigda reformvänner bland förbundets medlemsföretag. Samtidigt isolerades farliga motståndare. Till och med Industriförbundets vd placerades i radioskugga när reformvännerna anade motståndstendenser hos honom.

Peter Santesson Västvärldens största skattereform Neo nr 6 2011 citat3

Ett annat problem de ställdes inför gällde förtroende. Hur kunde man lita på att staten skulle hålla sin del av överenskommelsen? Om företagen gav upp sina avdrag i utbyte mot sänkta skattenivåer fanns det i strikt mening inte mycket som kunde hindra staten från att steg för steg skruva upp nivåerna igen när avdragen väl var avskaffade. Många kritiska röster i näringslivs-kretsar såg detta scenario framför sig, och varnade för att staten spelade skjortan av Industriförbundets naiva förhandlare.

All taktik till trots var det nära att Industriförbundet inte lyckades enas om reformförslaget. Sven-Olof Lodin redogör i sina memoarer för det avgörande styrelsemötet i mars 1987, då Volvos vd, PG Gyllenhammar gjorde tummen ned. Biltillverkaren hörde förstås till förlorarna på förslaget och trivdes bra med det befintliga icke-neutrala skattesystemet. Det såg ut som om reformen skulle stupa på sammanträdet. Vid sittande bord snodde man raskt ihop ett kompromissförslag som innehöll några mindre eftergifter till Volvo, och till Lodins häpnad accepterade Gyllenhammar detta. Varför svängde han? Lodin misstänker att Gyllenhammar räknade med att kunna använda sina goda förbindelser till regeringen och diskret döda förslaget i ett senare skede. I så fall tog han miste.

***

När nu Kjell-Olof Feldt fått sitt kongressbeslut var det dags att dra igång de andra delarna av skattereformen: inkomstbeskattning, kapitalbeskattning och den indirekta beskattningen (till exempel moms). Här skulle striden bli partipolitisk. Erik Åsbrink, då statssekreterare under Feldt, höll i rodret över alla tre utredningarna och hemlighetsmakeriet från företagsskatteutredningen tillämpades igen men med än större grundlighet. Inga intresseorganisationer fick medverka ens som experter. De skulle bara ställa till med trubbel. Utredningarna satte fart under stor självständighet. Feldt och statsminister Ingvar Carlsson valde att inte informera sig närmare om de reformskisser som utarbetades.

Ett gott skäl till att försöka hålla utredningen borta från partipolitiken var att det barkade mot riksdagsval. Socialdemokraterna brukade välja ut en huvudmotståndare, och i valrörelsen 1988 högg man mot Folkpartiet. Det var Feldts idé. Folkpartiet hade föreslagit rejäla marginalskattesänkningar och dessutom förklarat hur sänkningarna skulle finansieras. Sådant kan man inte låta passera. Ingvar Carlsson utmålade förslaget som ”orättvis” högerpolitik och lovade ett ”rättvisare” skattesystem vars utformning draperades i språklig dimrök. Utrikesminister Sten Andersson ifrågasatte hur Bengt Westerbergs hjärna var programmerad och Carlsson uttryckte tvivel om att det alls skulle gå att nå en uppgörelse med något borgerligt parti i skattefrågan. Det var inget dåligt skådespel, men inte heller mer än så.

Med valet avklarat blev det dags för Åsbrink att göra en dragning för Feldt. Finansministern insåg att det här var något som statsministern behövde höra. Åsbrink och hans medarbetare fick hålla en genomgång av utredningens reformplaner på statsministerns kontor. Ingvar Carlsson var djupt chockad. Feldt skrev senare att man kunde höra hur andhämtningen förändrades när han hörde om idéerna.

Högsta marginalskatt skulle sättas till 50 procent, brytpunkten för statlig inkomstskatt skulle höjas rejält och kapitalinkomster skulle beskattas separat från arbetsinkomster med 30 procent. I gengäld skulle mängder med avdrag försvinna. Viktigast av allt var avskaffandet av förlustavdrag, som tidigare använts maximalt av nolltaxerare. Det höginkomsttagarna vann på sänkt marginalskatt skulle de förlora på förändringen av kapitalbeskattningen. Vidare skulle momsen göras enhetlig över hela linjen. Neutralitet, likformighet och enkelhet var nyckelorden.
Det här var väsentligt radikalare än Carlsson hade förutsett och gick långt bortom det mandat man hade fått från partikongressen. Därtill låg reformförslaget synnerligen nära de folkpartistiska marginalskattesänkningar som man attackerat med sådan frenesi bara någon månad tidigare. Carlsson behövde gå hem och fundera över helgen. Han återkom med beskedet att skissen kunde accepteras på villkor att finansministern lyckades övertyga LO. Det skulle senare komma att ställa till bekymmer.

I första vändan lyckades Feldt baxa upp LO på reformvagnen. Mycket av övertalningsarbetet lär ha utförts av P-O Edin, då chefsekonom på LO, som såg det principiellt riktiga i reformen och förmådde övertyga LO:s ordförande Stig Malm att detta var en nödvändig reform även om den avvek rejält från traditionell S-politik. Men Stig Malm var fortfarande mycket bekymrad. Varför han var det förklarade han på det följande mötet i partiets verkställande utskott, där Carlsson och Feldt bad om lov från partiet för att gå vidare med reformen. Det fördes noggranna diskussionsprotokoll i både VU och partistyrelsen. Samtalen ger en fascinerande bild av hur partiledningen resonerade kring skattereformen.

***

Stig Malm var bekymrad för han hade räknat ut hur mycket han själv skulle tjäna på reformen. Visserligen byttes avskaffade avdrag mot sänkta skattenivåer, men han förutspådde att partiledningen skulle hängas ut som individer i kvällspressen. ”Av det enkla skälet att vi är tillräckligt korkade för att betala skatt. Jag kommer att få en positiv effekt i det här skattesystemet eftersom jag inte har några avdrag.” Partiet hade dittills drivit en retorik där de likställt sänkt marginalskatt med ökad orättvisa. Nu skulle det straffa sig. Thage G Peterson varnade för att kommunistledaren Lars Werner skulle larma om att höginkomsttagarna tjänade på S-politiken. I valrörelsen hade minsann Werner ”använt exemplet att Antonia Johnson nu skulle få fem-sex gånger mer än kontoristerna”. Saken var bara den att argumentet var Socialdemokraternas eget. Stig Malm påminde sina partikamrater:

”Det var inte alls Werner som hittade på exemplet med Antonia Johnson, utan det var faktiskt Curt Persson, när vi skulle sänka Folkpartiets skatteförslag i valrörelsen. Det var flera förbundsordföranden som använde exemplet innan Werner kom på det.”

Curt Persson var vid den tiden ordförande i Statsanställdas förbund. I dag är han ordförande för Pensionärernas riksorganisation PRO, och säger sig fortfarande kämpa för ”rättvis skatt”.

Peter Santesson Västvärldens största skattereform Neo nr 6 2011 citat4

Partiledningen stod inför problemet att både partiet och väljarna hade gått på retoriken. De kraftigt progressiva skatteskalorna hade sålts in som rättvisebringande verktyg som effektivt omfördelade från de besuttna till de förfördelade. Om man trodde på den bilden var naturligtvis en marginalskattesänkning kontroversiell. Finansministern gjorde det inte:”Det vi ser på ytan av hur beskattningen påverkar inkomst- och förmögenhetsfördelningen, är alltså oerhört vilseledande. … Det här är ett ganska ruttet system, som lurar dem som i dag betalar halva sin inkomst i skatt, plus arbetsgivaravgifter, plus det de får betala när de konsumerar. De kan ju möjligen gå med på att betala så hög skatt därför att de som tjänar mer betalar ännu högre skatt, men så är det inte.”

Men bilden av det progressiva skattesystemet som en rättvisans bastion var så inarbetad att partiledaren såg stora faror med att våga sig på en reform. Det skulle kunna kosta valet 1991. Var en skattereform värd det? Varför inte bara harva på ännu en tid? Avgörande var att han såg ännu större risker med att inte göra någonting alls. Legitimitetsproblemen med det rådande systemet var så akuta, och tilltagande, att det i förlängningen riskerade att leda till skatterevolt och eroderat stöd för en stor stat. Då återstår valet mellan många små reformer eller en stor. Den förra strategin hade man redan provat i början av 1980-talet. Den var verkningslös. Grundproblemen kvarstod och mindre justeringar maldes snabbt ned av inflationen. Samtidigt ledde den till att skattefrågan aldrig lämnade den politiska agendan. Bättre i så fall att rycka plåstret och hugga till med en reform som verkligen löste problemet.

Peter Santesson Västvärldens största skattereform Neo nr 6 2011 citat5

Hur skulle man kunna sälja in marginalskattesänkningar som god socialdemokratisk politik? Svaret var att man behövde en konflikt högerut. Moderat kritik är nödvändig för att detta ska bli politiskt genomförbart, förklarade Carlsson.
Skattebetalarnas förening borde också gärna bli motståndare, angav Stig Malm. På partistyrelsens möte konstaterade Kjell-Olof Feldt:

”Jag tror vi får hjälp genom att vi kommer att få ett hårt motstånd mot det här förslaget. Från Moderaterna, från en stor del av näringslivets kretsar och inte heller Roger Akelius kommer att applådera. Vi får en reaktion som kommer ur vår synpunkt, från ett håll där folk ändå börjar fundera. Det kanske är så att det är de rika och välbeställda som inte vill ha den här reformen. Därför de lever gott med det nuvarande systemet. Så i den meningen kan den pedagogiska uppgiften underlättas något med den politiska reaktion vi får.”

Han fortsatte resonemanget med en uppgiven ironi adresserad till församlingens vänsterradikala röst.

Anna Lindh, jag tror att du har alldeles fel om att jubelropen kommer att stiga från Svenska Dagbladets sidor över förslaget. Folk kommer att sälja ut sina aktier, en del i panik. Det kan bli en ordentlig krasch på börsen. Det borde väl övertyga en och annan om att det här är riktiga socialistiska tag.”

Nu var det bråttom. Skulle det bli någon reform måste den genomföras före valet 1991 – att gå till val på abstrakta reformplaner vore livsfarligt. Men detta betydde i sin tur att det inte fanns någon tid att förlora. Nu eller aldrig. Antingen godkänner partistyrelsen att processen går vidare som utredningen föreslår, eller så får vi skrinlägga hela reformen, hotade Feldt. Det var ett knep som partiledningen kom att använda i många sammanhang: hemlighetsmakeri fram till fait accompli.

Partiet var vunnet, men fler hinder återstod. LO:s stöd för reformen hade givits på villkor att reformen totalt sett inte fick gynna högavlönade på lågavlönades bekostnad. Enligt utredningens beräkningar var villkoret uppfyllt, men nu gjorde LO sina egna som visade på motsatsen och krävde en förändrad fördelningsprofil. Carlsson föreslog att man därför skulle nöja sig med en högsta marginalskatt på 55 procent.

Peter Santesson Västvärldens största skattereform Neo nr 6 2011 citat6

Partiöverläggningarna hade förlöpt enligt plan. VPK och Miljöpartiet föll snabbt ifrån förhandlingarna och i Moderaterna hade regeringen funnit den motståndare som man hade hoppats på. Folkpartiet och Centern kvarstod, och det var Folkpartiet som var favoriterna. Feldt och Bengt Westerberg förhandlade för fullt på tu man hand, vilket förtörnade Centerledaren Olof Johansson till den grad att partiet slutligen ställde sig utanför skattereformen. Carlssons utspel om 55 procents marginalskatt gjorde emellertid Westerberg fly förbannad. Hälften kvar, hade de ju kommit överens om! Annars fick det vara. Han utlyste en presskonferens och ryktet gick att nu skulle Folkpartiet hoppa av reformen. Med bara några minuter till godo nådde Carlsson folkpartiledaren per telefon och backade från sitt förslag. Folkpartiet var kvar på tåget, men då återstod problemet med LO.

Kompromisslösningen bestod i en tekniskt komplicerad konstruktion av grundavdraget, som fick variera med inkomstens storlek. Effekten blev att lönelägen där LO:s medlemmar befann sig fick ett något större grundavdrag. Effekten blev också att skattesystemet, i strid med reformambitionerna behöll en skönhetsfläck av krångel. Förklaringen till att ingen skattebetalare i dag lyckas penetrera jobbskatteavdragens storlek ligger i just denna kompromisspuckel. Som ett gammalt ärr i skattesystemet ställer den fortfarande till med bekymmer tjugo år senare.

***

Århundradets skattereform har nu gradvis vittrat sönder. Undantag för undantag, momsändring för momsändring, har man rört sig bort från det enkla, neutrala och enhetliga skattesystem som konstruerades för tjugo år sedan. Nu talas det allt oftare om behovet av en ny skattereform. Men hur ser de politiska utsikterna ut?

Utgångsläget för en kommande reform kan inte jämföras med det som rådde för tjugo år sedan. I dag vore en skattereform vällovlig, men den gången var reformen snarare oundgänglig. Läget var, om inte akut, så på väg att bli det. Socialdemokraterna motiverades den gången av att man nått vägs ände. I dag vore en reform nice to have snarare än need to have. Räcker det som drivkraft? Spretigheten i dagens skattesystem är också till del ideologiskt motiverad och högst avsiktlig: Byter man jobbskatteavdrag mot lägre skattesatser mister Alliansen ett profilerande verktyg .

När utsikten för en ny skattereform diskuteras i dag brukar utgångspunkten vara att den måste bygga på en överenskommelse mellan Alliansen och Socialdemokraterna. En skattereform måste ju vara ”bred” och ”blocköverskridande”, och i traditionellt svenskt språkbruk betyder det i praktiken Socialdemokraterna + minst ett borgerligt parti. Är det inte dags att ompröva den dogmen? Århundradets skattereform vilade på en tvåpartiuppgörelse, där regeringens samarbetspartner var ett av de mindre oppositionspartierna. Skulle inte Alliansen kunna bygga vidare på samma linje, och ingå en skatteuppgörelse med enbart Miljöpartiet?

Alla analyser till trots är det slående hur vägen in i århundradets skattereform inte följde någon färdig generalplan. Varken partiet eller finansministern planerade i förväg att den största skattereformen i OECD skulle äga rum i Sverige. På samma sätt är det svårt att spå när och hur nästa stora reform kommer. Dock kan man vara viss om att politiken även nästa gång kommer att handla lika mycket om paketering och inramning som ekonomiskt rationella faktorer.

Artikeln publicerad i Neo #6 – 2011

En kommentar

  1. Århundradets skattereform - strötankar och sentenserströtankar och sentenser says: 10 april, 2015 kl. 08:23

    […] en rad aktörer lyft behovet av en ny århundradets skattereform (namnet användes om skattereformen 1991), innan LO och Saco nu senast gjorde det: Peter Birch Sörensen i en rapport för Expertgruppen […]

    Svara