Vårt liv som karnivorer

Få saker kan förta stämningen kring middagsbordet som frågan hur steken egentligen kom dit. Men Jonathan Safran Foers utmaning till köttätare är smakfullt tuggmotstånd. Och ska vi ändå döda djur tjänar samhället på att det är Jan Guillou som skjuter dem.

av Patrik Strömer

En karnivor är en köttätare; alltså ett rovdjur eller en asätare. De flesta människor äter någon form av kött och de flesta av oss kan längta efter något som är tillagat medium-rare eller långkokt, även om vi inte själva dödat djuret ifråga.

Robert Nozick skriver i essäsamlingen The Examined Life hur förunderlig denna vardagsrutin egentligen är: ”Att äta är en intim relation. Vi lägger bitar av den externa verkligheten inuti oss; vi sväljer dem mer djupt inuti, där de blir en del av oss själva, vår egen kropp av kött och blod. Det är ett anmärkningsvärt faktum att vi omvandlar delar av den externa verkligheten till vår egen substans. Vi är som minst separerade från världen när vi äter. Världen träder in i oss. Vi utgörs av portioner av världen.”

Visst, du är vad du äter, och mat för västerlänningar är numera identitet och politik. Världssvälten betraktas inte längre som det största problemet i en värld där det ständigt varnas för bristen på jordklot. Det handlar om oss själva. Vad, hur och varför äter vi som vi gör?

Äta djur av Jonathan Safran Foer (Norstedts) är en bok som är svår att lägga ifrån sig. Som sjunker in, sticker hål, utmanar och ändå inte är demagogisk, även om en del formuleringar om livsmedelsindustrins makt kan bli lite tröttsamma. Safran Foers debutroman Allt är upplyst fick stor uppmärksamhet och djurboken är enligt egen utsago hans enda faktabok.

Redan i inledningen sugs jag in i historiens betydelse. Vi delar erfarenheten av att ha flyktingar från andra världskriget som tagit med sig något av sin mathistoria, vi delar barndomsminnen av att någon sitter på en pall i köket, medan släkten äter vid köksbordet. Redan där har han fångat mig.äta djur patrik strömer safran Foer magasinet neo nr 3

Sedan följer personliga berättelser, från djurrättsaktivister, slaktare, kalkonfarmare, kombinerat med fakta och statistik. Och det är genuint otrevliga detaljer som beskrivs, allt under den grundläggande tanken att vi som människor har ett moraliskt ansvar.

Det som gör Äta djur till en så stark läsning är inte de upprörande beskrivningarna av hur djur hanteras. Det finns gott om skräckpropaganda som jämför slakterier med koncentrationsläger. Nej, det är det faktum att författaren är en person som har en medkänsla med dem som kan tycka annorlunda.

Utgångsläget är en dubbel plattform på ett filosofiskt fundament som skänker ett djup och ett allvar i läsningen. Låt mig försöka förklara:

För det första att människan är en moralisk varelse som kan göra val och därför inte är ett djur som alla andra som bara följer sina instinkter. Om vi kan slå fast detta (vilket vi rimligen kan göra), då blir frågan: Vad borde vi välja?

För det andra handlar det om hur vi bär ansvaret och tar konsekvenserna av det val vi gör.

Angående moralen. Naturen är inte grym, även om den kan vara obehaglig. ”Grymhet förutsätter både en föreställning om grymhet och förmågan att välja bort den. Eller välja att blunda för den.” Detta är att vara människa, vilket också gör vår relation till andra djur något komplicerat. För vi dödar andra levande varelser i syfte att äta upp dem. För att vi kan, för att vi tycker att det smakar gott, för att det är en del av vår historia.

På detta plan görs ingen åtskillnad mellan olika typer av djur. Inte ens jägare, som dödar djur som framtill dess levt i sin naturliga miljö, slipper undan: ”Att mörda någon bevisar tveklöst att man är i stånd att döda, men utgör inget särskilt vettigt argument för huruvida man bör göra det eller låta bli”.

Nå, låt oss nu förutsätta att vi faktiskt äter djur, under vilka omständigheter kan vi önska oss att djuret hamnar på tallriken? Industriell djurproduktion är ett resultat av en stegvis och ganska lång process, men inte stort mer än 100 år. Genomsnittsamerikanen äter 150 gånger så mycket kyckling (broilers!) som för bara 80 år sedan. Det finns ständigt en efterfrågan på billig mat och bönderna har tillhandahållit denna, samtidigt som den gamla bondgården har ersatts av djurfabriker.

Det är lantbruk med hög avkastning som gör att alla har råd att äta, helt självklart. Men detta är inte en bok om den globala livsmedelsförsörjningen. Däremot konstateras att närodlat och ekologiskt i sig inte har några unika fördelar. Småskaligheten framställs inte heller idylliskt, även om kontrasten till djurfabrikerna är tydlig nog. En intervjuad person, som titulerar sig pensionerad lantbrukare, säger att ”det småskaliga jordbruket, det kallar jag för Marie Antoinette-syndromet”. Det värnas av fina och välbeställda personer som anser att även de mindre framgångsrika borde äta bättre.

Men hur kan vi som konsumenter ta ansvar? Det finns ett tyst kontrakt om att vi litar på att staten gör inspektioner och att maten vi äter är okej. I boken beskrivs hur livsmedelsindustrin i USA lobbat för hur stor mängd klorerat saltvatten som kycklingkött får innehålla – det som kallas gourmetmörat. Avsnittet om fisk visar än en gång hur sjukt det är med subventioner till fiskeriindustrin, hur illa det går när äganderätt saknas. Bifångster och monstertrålar är tecken på att något gått snett. Om staten sagt att detta är okej, då har den ju samtligt gjort konsumenterna rättslösa. Här finns det stora moraliska problemet.

Ska vi överge denna förtröstan till staten och köpa halva djur från smågårdar för att sedan ägna oss åt mule-till-svansätning i Fergus Hendersons anda? (Henderson har en matfilosofi som bygger på att om man nu dödat djuret så visar man det störst respekt genom att äta upp allt ätbart, inte bara filén).  Eller bör vi kanske snarare vänta med att föra den och andra mer avancerade diskussioner tills vi avskaffat eller ändrat den politik som ligger bakom de mest uppenbara problemen?

Det ges inget bestämt svar i boken om hur vi bör agera. Mer än att inte blunda, vilket kan vara ett stort steg för människan. Själv är jag kluven; budskapet är tydligt, men inte dömande och mina egna erfarenheter bär jag med mig. Jag är uppvuxen med barndomens sommarlov, där grisarna på gården fanns på sommaren och blev revbensspjäll på julbordet. Jag har samtidigt svårt att se det ekonomiskt sunda i centraliserade slakterier, långa transporter, storskalighet och dålig kvalitet. Jag vill ha kyckling och ägg som smakar något, jag har råd och är beredd att betala för den kvaliteten. Är det tillräckligt övertygande?

Om nu människan är ett självvalt rovdjur, så finns det i naturen varelser som inte kan välja. De är karnivorer på riktigt. Omkring 230 arter bland däggdjuren finns det globalt. De konkurrerar ofta med människan, i undantagsfall utgör de direkta hot. Oavsett om vi som art vill kunna samexistera eller skapa reservat, så behövs det kunskap om hur dessa djur beter sig.

Carnivore, Ecology and Conservation Patrik Strömer recension Neo nr 3 2012Boken Carnivore, Ecology and Preservation (Oxford University Press) är en antologi med gigantiska mängder referenser och en handbok för forskare som med en lekmans blick framstår som initierad och detaljrik. Metodkapitlen om statistik, eller om hur fällor kan utformas för att fånga in, undersöka och sätta radiosändare på rovdjur lockar knappast till läsning. Däremot skulle kapitel 14 behöva översättas och skickas in i den hårdinfekterade svenska vargdebatten. Inte för att det skulle hjälpa, författarna menar att samernas renhjordar som tar stora markytor i anspråk inte kan undvika konflikt med rovdjur, med mindre än att man faktiskt eliminerar rovdjuren (varg, järv och björn). Olika former av ersättning till de djurägare som drabbas har generellt visat sig vara dyra, byråkratiska och svåra att följa upp. Känslor sätts i svall så fort det talas om att avliva rovdjur, särskilt i de städer där man befinner sig långt ifrån den tamboskap som dödas.

Att läsa en ”global” bok där dingor, coyoter, snöleoparder och pumor likställs med vargar, ger onekligen perspektiv. Som ett seriöst (?) förslag till lösning på rovdjur som dödar djur finns exempelvis att man byter ut sina får och getter mot större djur som vattenbufflar. Det kanske inte alltid är tillämpligt, men löser tydligen problemet.

En intressant detalj är hur mycket mer inkomstbringande rovdjursjakt kan vara om den så att säga går på export. En inuit har visserligen nytta av ett isbjörnsskinn, men kan köpa hur mycket Gore-Tex och tilläggsisolering som helst, om en person som Jan Guillou får skjuta isbjörnen i stället. Siffror som visar att en investering i lejon i naturreservat betalat sig 30-falt redovisas i boken och ifrågasätts visserligen, men att turism både är lönsamt och kan bidra till bevarande av djurarter torde vara okontroversiellt. Däremot har statligt initierade och finansierade program av det slaget, inte haft motsvarande positiva effekt.

”Biologin är enkel. De mänskliga frågorna är svåra”, lyder sammanfattningen. Att vi som samhälle har gått från att se naturen utifrån ett nyttoperspektiv, till att vilja ge den ett värde i sig, är ett problem. Inte nödvändigtvis ett större problem, men ett som kräver nya lösningar.

Målkonflikter uppstår och vitt skilda perspektiv ska samsas. Detta rör inte enbart rovdjursforskare och biologer som måste förstå den politiska miljö de lever och verkar i, utan oss alla när vi försöker att livnära oss.

Vad vi äter ifrågasätts av andra, som vägrar att förstå att det tar tid innan förändring sker. Helt enkelt för att maten vi äter och relationen till de djur vi äter bygger på föreställningar som grundar sig i både biologi och tradition. Att utifrån en personlig moralisk övertygelse eller en abstrakt nyttokalkyl försöka få hela mänskligheten att ställa om sin konsumtion, är social konstruktivism. Vi äter bättre i alla avseenden när vi har råd med det. Men att låta vår mat på tallriken bli verktyget för politisk dirigism och social atomism är omänskligt och förmätet.

Vi är vår historia, och vi äter den och lever den.

Artikeln publicerad i Neo #3 - 2012

Lämna en kommentar