Världens sista krig

Under 2012 börjar Sverige avveckla sin militära insats i Afghanistan. På sin tjugonde reportageresa i landet följer Staffan Heimerson de svenska soldaterna, och ser ett samhälle där mycket blivit bättre – men där fred förblir en fantasi.

av Staffan Heimerson

Världens sista krig Staffan Heimerson Neo nr 1 2012 foto Joachim Lundgren

Foto: Joachim Lundgren.

Femton kamouflerade pansarfordon, de flesta av dem mordiskt starka sydafrikanska Galt, bemannade med sextiofem soldater med skarpladdade AK5:or, alla klädda i hjälm och fjorton kilogram tungt kroppsskydd, rullar in i ett vägkors i norra Afghanistan.

Vägkors?

Det finns skäl att sätta frågetecken redan för ordet väg. Vi har i det oroliga och omstridda området Shahar-Bolak fem-sex mil väster om provinshuvudstaden Mazar-i-Sharif kört några kilometer längs en landsväg på vilken vägbanan består av en halv meter djup lervälling. Det gäller att samtidigt spana efter landminor.Staffan Heimerson Världens sista krig fakta Afghanistaninsats Neo nr 1 2012

Operationen leds av major Anders Eckerberg. Över radio kommer Eckerbergs order till konvojens fordon: ”Snökedjor på!”

Tack vare snökedjorna når våra femton stridsfordon byn Tana.

Frågetecken också för ordet by. Afghanistan, med trettioen miljoner invånare och dominerat av bergen Hindu Kush med sjutusenmeterstoppar, är inte ett land. Det är många. Det är två språk, dari (persiska) och pashto. Det är oftast rivaliserande etniska grupper. Det är några få större städer, som också nästan ser ut som städer, några mindre som väcker ens skräckbild av tredje världen samt utspritt över landsbygden (Afghanistan är stort; det håller en och en halv gång Sveriges yta) boningar som – byggda av lera och kamelbajs – är fästningar. De har höga fönsterlösa murar. Men väl inne på ”borggården” kan en viss trivsel förnimmas: Vatten porlar genom tomten, obeslöjade kvinnor arbetar i ena lerlängan, granatäppleträd växer på gårdens mitt. Flera generationer lever tillsammans.

Om flera fästningar av denna typ ligger någorlunda nära varandra kan man till nöds gemensamt kalla dem en by.

Vi är på en dagspatrull, går ur våra fordon och klafsar ner i leran. I vägkorset vandrar barnen barfota och de burkaklädda kvinnorna bryter sin dysterhet genom att bisarrt promenera i pastellfärgade, högklackade skor. Pansarbilarna, med kulspruteskytten överst med fingret på avtryckaren, parkerar på rad, hotfullt vända mot den lilla byn. Sammanbitet går skytteförbanden i stridsställning, vända ut mot det omgivande landskapet, en vintergrå högplatå på sexhundra meters höjd, där råkylan biter som i Göteborg.

En sergeant med förnamnet Jonas försöker bryta den laddade stämningen. Han tittar ut över landskapet och säger: ”Det är som Skåne. Platt. Och människor pratar konstigt.”

Soldaterna är inte där för att inta något. De är bara redo för ett överraskande anfall från en nebulös motståndare. Den officiella militära beteckningen på dessa är insurgenter. Det är som en besvärjelse att inte tala om talibaner. Det rör sig om klassisk gerillakrigföring och en officer i svenskbasen Northern Light, Johan Nyström, erinrar mig om ett citat av krigaren och arabisten T E Lawrence:

”Att kriga mot insurgenter är stökigt och går sakta. Det är som att äta soppa med kniv.”

De svenska soldaterna – i FN-styrkorna ISAF:s tjänst och under Nato:s befäl – är ute för att informera sig om läget i detta middle of nowhere, fattiga, undernärda byar, befolkade omväxlande av turkmener, uzbeker, shiamuslimska hazarer, till och med ibland arabiska byar och pashtunska (alltså de med det etniska underlaget för talibanerna).

Vi står alltså i ett vägkors för både etniska och religiösa konflikter. Grymheten mot shiamuslimer har varit stor och det är inte bara pashtunerna som är Guds krigare.Staffan Heimerson Afghanistan foto joachim Lundgren Neo nr 1 2012 soldat

Information. Vad är nytt? Vem rör sig var? Finns det något hot om insurgentinfiltration, rykten om förestående attacker?

”Vi vill tala med byäldsten”, kommer ordern.

Byäldsten dyker upp i vägkorset. Han är nästan för bra. Lång, reslig, gammal. Salt-och-peppar-skägg nästan till midjan. En två meter lång, avbarkad herdestav i handen. Jättelik turban i grått och smutsvitt. På fötterna – galoscher! Granitblick, höknäsa. Och namnet – Alam Gul!

Sergeant Kristoffer Persson, en vass kille i röd mustasch, förhör enligt en manual byäldsten för att få fram fakta och senaste nytt.

Byäldsten Gul besvarar alla frågor, till synes villigt men med en bibehållen högdragen värdighet.

Det är jag som, med tolkens hjälp, ställer den sista frågan:

”Mr Gul, värdesätter ni ett besök av det här slaget?”

Alam Gul gör sig till oraklet i Tana och säger: ”Jag svarar på frågor. Och ni är armén!”

För mig själv undrar jag i detta ögonblick, som i så många andra, i krigets Afghanistan: ”Vad är Mr Guls värdighet och vänlighet värd om några minuter, när vi försvunnit runt nästa kurva?”Staffan Heimerson Afghanistan fakta bakgrund 1 Neo nr 1 2012

Risken är att den inte är värd ett skit. Det är inte ett fördomsfullt, rasistiskt förtal, det är ett antropologiskt konstaterande, att i Afghanistan är lojalitet, lydnad och trohet ett flytande och skiftande begrepp. Det är inte ovanligt att västvärldens förenade krigsmakt finner, att en av dem betrodd samarbetsman som tar emot pengar av MI6 eller CIA samtidigt tar sina order från Pakistans talibanvänliga underrättelsetjänst, ISI.

Attentaten och självmordsbombningarna är omöjliga att förutse och att finna mönster i. ”Kriget är en kameleont”, som krigarfilosofen Clausewitz uttryckte det.

Det är varken förräderi eller övertänkt pragmatism som får en byäldste, en klanhövding, en lokal krigsherre ”att byta sida”. Det sker intuitivt eller enligt klanens, stammens, familjens ”hedersbegrepp”.Staffan Heimerson Afghanistan bakgrund2 Neo nr 1 2012

Det gör Afghanistans krigssituation och politik så ombytligt och oförutsägbart. I ett lappkast blir en vän en fiende och tvärtom. Men det är oftast något högre än egennyttan som dikterar skiftena; minns hur enkelt talibanerna 2001 hade kunnat slippa att bli bombade och se sitt styre störtat om de bara avsvurit sig sina förbindelser med al-Qaida och lämnat ut Usama bin Ladin. Här var det för talibanerna pashtunernas hedersbegrepp om gästfrihetens okränkbarhet som gällde. Talibanledaren Mulla Omar vägrade.

Ena gången är det byte av pengar som, utan moraliska förpliktelser, avgör hanteringen av ett problem och dess utgång, nästa är det vidskepliga och ovillkorliga hedersbegrepp.

Vad gäller just nu? Och hur får man slut på ett krig som detta?

Generellt för världen gäller just nu vad som uttrycktes i Cornelis Vreeswijks såsiga ballad:

        I natt jag drömde något som

        jag aldrig drömt förut.

         Jag drömde det var fred på jord, 

        och alla krig var slut.

Krigen är slut, om man håller sig till den gängse definitionen: krig är en konflikt som skördar ettusen dödsoffer per år. För att det ska handla om krig måste minst två organiserade parter, varav minst en stat, strida mot varandra för politiska syften. Krigen i Irak, Libyen och Sri Lanka är över. För Somalia är konflikten svår att bedöma i siffror. Syrien blöder, har höga dödstal men har än så länge mera karaktären av konflikt än fullskaligt krig. Återstår Afghanistan.

Prognosen är att så förblir det. Varken mer eller mindre.

Att vi lever i en mindre krigsbenägen värld har en empirisk förklaring: Krig kan föras mellan en diktatur och en annan diktatur, eller mellan en diktatur och en demokrati. Men aldrig förs ett krig mellan en demokrati och en annan demokrati. I en värld där för första gången i historien antalet demokratiska länder är fler än antalet diktatoriska har rent matematiskt risken för krig minskat.

Krigets Afghanistan kommer dock att finnas kvar. Länge, länge. Långt efter det att Amerika – med svansen mellan benen – vid utgången av 2014 dragit sig ur och bara finns kvar med kanske 20 000 rådgivare och en centralasiatisk flygbas i Marmal. Alla fyrtiosex ISAF-länder har var för sig planer på att dra sig tillbaka lika fort, eller oftast fortare, än amerikanerna. Sverige drar på allvar ner sin styrka i december 2012.Staffan Heimerson Afghanistan foto Joachim Lundgren Neo nr 1 2012 byäldste

Vad är det som omöjliggör Afghanistan som en fridens boning? Svar: talibanerna, sprungna ur pashtunernas klaner.

Detta är nu min tjugonde stora reportageresa i Afghanistan sedan jag hösten 1979 för första gången tog mig till det då nästan okända landet. Jag har genom åren knappast blivit klokare och är minst av allt en Afghanistanexpert.

Men under den femtonde eller sextonde resan råkade jag som reselitteratur ha med mig Winston Churchills självbiografiska My Early Life. Den då tjugotreårige Churchill hade 1897 som inbäddad krigskorrespondent varit placerad i Swatdalen i vad som numera är Pakistan. Jag gjorde en omväg och besökte Churchills gamla fort, Malkand.

Där hade den unge reportern Winston suttit när han i skrift beskrev pashtunens kynne:

”Utom under skördetiden, då överlevnadsinstinkten skapar en tillfällig vapenvila, är pashtunstammarna alltid inbegripna i ett privat eller allmänt krig. Varje man är en krigare, en politiker och en teolog. Varje hus är en feodal fästning. Varje by har sitt försvar. Varje familj odlar sin vendetta; varje klan sin fejd. De talrika stammarna och kombinationerna av stammar har alla sina räkningar att göra upp med varandra. Ingenting är någonsin glömt och mycket få räkningar förblir obetalda. Pashtunens liv är därigenom fyllt av intresse; och hans dalar, gödda lika mycket av evigt solsken och rikligt med vatten, är bördiga tillräckligt för att med ett uns arbete ge den oansenliga befolkningen vad den materiellt behöver.”

Denna plats låg – och ligger – vägg i vägg med talibanernas kärnregion, norra och södra Waziristan och på vägen mot det romantiskt klingande Khyberpasset. Gränsen mellan Pakistan och Afghanistan, den så kallade Durandlinjen, skär onaturligt rakt genom pashtunernas hjärtland. Pashtunerna som folkgrupp uppgår till cirka 30 miljoner med något fler i Afghanistan än i Pakistan. För dem är gränsen ren fiktion.

Alla pashtuner är inte talibaner, men alla talibaner är pashtuner. Talibanerna tar pashtunernas medeltida (eller stenålders) ideal in extremis.

Redan den geografiska beteckningen Afghanistan kan sätta sinnet i brand. 1979, när jag satte av på min första expedition dit, hade jag bara en vag aning om landet. Det var ett faktum att nästan ingen hade varit där – jo, Marco Polo hade rest där på 1300-talet och Jan Myrdal skrivit en bra bok på femtiotalet, och den uzbekiske krigsherren Timur Lenk hade ockuperat det liksom också perser, sikher och britter under skilda perioder.Staffan Heimerson Afghanistan karta Neo nr 1 2012

De enda som på den tiden, förutom Myrdal, hade ett hum om Afghanistan var hippier. Kabul var ett romantiskt stop over på haschrutten mellan Marrakesh i väst och Katmandu, där nirvana skulle uppnås.

Jag landade en förmiddag i Kabul. Det var med stäpper, berg och öknar Asiens hjärtland, de vidder som vi skojar bort med ordet Långtbortistan. Jag hade läst på i resejournalisten Eric Newbys äventyrliga, humoristiska och exotiska A Short Walk in the Hindu Kush från 1958; standardverket The Great Game av Peter Hopkirk kom först 1990.

Marco Polo hade varit där. Han var vid denna tidpunkt tjugofyra år. Han såg allt – och i ett bergsområde i Himalaya noterade han:

”Dess invånare har även ett särskilt språk. De är skickligare än andra i magiska konster, ja i så hög grad att de kan få sina gudabilder, som ju av naturen är stumma och döva, till att tala. De kan även förmörka dagen och åstadkomma många andra under.”Staffan Heimerson Afghanistan Neo nr 1 2012 kvinnor foto Joachim Lundgren

Jag vill säga: Bravo Marco Polo, din iakttagelse är rykande aktuell. Men jag vill samtidigt fråga: När efter kommunismens kollaps i grannländer som Uzbekistan och Kazakstan en ekonomisk utveckling har dragits igång och människor strävar efter Europas levnadsstandard, vill då Afghanistan bli lämnat på efterkälken?

Svaret är ett nja.

Men den deprimerande bilden ska kompletteras med konstaterandet, att oerhört mycket i början av 2012 är bättre än det var före de första amerikanska bombningarna i oktober 2001.

Då var allt förbjudet. Talibanerna hade under fem år utövat ett skräckvälde. Kvinnor fick inte söka arbete. Musik var förbjuden. Pojkar fick inte flyga drake. Frisören fick inte klippa kunders skägg. Bara en miljon barn gick i skolan – och de var alla pojkar. Nu är det åtta miljoner – och trettioåtta procent är flickor.

I några städer, Lashkar-Gah i opiumprovinsen Helmand, i Herat och Mazar-i-Sharif, samt en hel provins, den shiamuslimskt hazariska Bamyan, har ansvaret för säkerheten helt flyttats över från de internationella styrkorna till afghansk kontroll.

Basarstånden dignar av varor. Redan synen skapar framtidstro, än mera de gånger jag bilar genom Mazar-i-Sharif och ser hur stora tolv–fjorton-våningars byggnader, nya bostäder växer upp.

Till en svensk officer säger jag: ”Byggmästarna verkar göra bedömningen, att det ska gå bra.”

”De bor här”, svarade officeren. ”Det är en fördel, när man spår framtiden.”

Det finns hopp om viss växande ekonomi. Afghanistan har mineraltillgångar. Redan bryter grannen Kina koppar. Men generellt räcker det inte att finna malmen. Det måste finnas en väg ut på marknaden – Afghanistan har långt till havet och Pakistan ligger emellan.

Människors isolering är bruten. Sextio procent av de vuxna afghanerna har mobiltelefon. Medierna blomstrar; det finns sjuttiofem tevekanaler och etthundrasjuttiofem radiostationer.

Alla kommer att tystna om ett maktvakuum efter det att ISAF dragit sig tillbaka fylls med talibanernas regim.

Afghanistans historia är fylld av hastiga kast (se faktaruta). Och de tio åren efter Sovjetunionens uttåg en vårdag 1992 blev förfärliga med omfattande och eviga strider och maktkamp mellan mujahedin-grupper. Parallellt började talibanrörelsen växa fram, och när jag hade sett dem i farten nere i Kandahar rapporterade jag i Dagens eko: ”Talibanen har en hippies utseende och en skinnskalles mentalitet.” Onelinern står sig.

Jag var bosatt i området 2001–2002 under amerikanernas anfall och jakten på Usama bin Ladin i bergsmassivet Tora Bora och jag kom på mig med att ha blivit addict på världens vildaste land. Jag var ute bland opiumodlande bönder och CIA-agenter, jag bevittnade den sparkade och åldrade kungen återvända till en icke-roll i Kabul och ofta togs jag om hand av Svenska Afghanistanskommitténs godhjärtade svenskar. Jag intervjuade kvinnor som nyss slängt burqan.

Inte en sekund under dessa trettiotvå år har jag trott att Afghanistan inom rimlig tid ska kunna bli ett ”normalt” land.

Men den som säger hur det ska gå saknar helt självkritik. Det är lätt att citera den legendariske amerikanske toppdiplomaten George Kennan: ”Jag har vanan att se en frågas två motsägelsefulla argument, båda felaktiga, och sedan säga mera än jag kan stå för.”

Det är lätt att misströsta, när fullt krig rasar i öster, i ”Pashtostan”. Men i norr, där den etniska mixen är stor, har våldsdåden markant gått ner det senaste året.

Är det bara insurgenterna som hukar och väntar på att de främmande trupperna ska ge sig av? I tålamod – och i förmåga att smälta in i miljön, de är ju aldrig uniformsklädda – ligger deras största styrka. ”Ni har klockan, vi har tiden”, lyder deras mantra.

Men amerikanerna tänker härda ut i tre år till, kanske lystrande till general Douglas MacArthurs visdom: ”Att åldras ger kroppen rynkor. Att ge upp ger rynkor i själen.”Staffan Heimerson Afghanistan citat Neo nr 1 2012

För Sverige bör valet vara lätt. Vi bidrar bevisligen till stabilitet, plus den egoistiska aspekten: att svenskt manskap tjänstgör i krigsområde gör dem obestridligen till bättre soldater.

Det är med säkerhet i rösten som den svenska styrkans högsta chef under detta senaste besök i Afghanistan, överste Rickard Johansson från pansarregementet i Skövde, till mig säger: ”Vi har haft förmånen att registrera påtagliga positiva resultat.”

Men det är under ett annat patrulluppdrag med den svenska styrkan som jag för mig själv började undra: Vad gör vi här?

Behövs det verkligen en sådan maktmanifestation som den jag är en del av, femton pansarfordon med kulsprutor på toppen, sextiofem soldater med AK5:or skjutklara positionerande sig på ett hotfullt vis, när de kör in i en by?

Svaret är ja. Utan numerär styrka och vapen kan förfärligheter hända. Det är i siffror räknat inte så märkvärdigt, men det svenska Afghanistanengagemanget har kostat fem liv och tretton allvarligt skadade.

Men kan någon inbilla sig att man med detta vinner hearts and minds? Skulle inte i svansen på vår kolonn åtminstone komma ett par lastbilar lastade med kläder och stövlar, papper och pennor – blyertspennor är hårdvaluta – vattenreningsmöjligheter, och en last grus och singel som kan ersätta leran?

Kanske är det för att övertyga mig som de svenska officerarna en kväll, när solen gått ner över den snöiga, blåsiga slätten under de nittonhundra meter höga Albrozbergen, tar mig till en man som i sig själv skulle bevisa att strategin håller och att åtminstone ett slag är på väg att vinnas.

Mannen är polischef och är en tunn liten figur i en illaluktande grå uniform. Han sitter bakom ett ynkligt skrivbord och en gaskamin. Framför honom står en obäddad fältsäng.

Han har varit polis i distriktshuvudstaden Mazar-i-Sharif men nu befordrats till chefsposten i Chimtaldistriktet, där han opererar från en enkel men stark befästning i samarbete med en framskjuten svensk ledningsplats.

Polischefen har simmiga ögon. Jag ställer den givna frågan: ”Ur vilken folkgrupp kommer ni?”

”Jag är pashtun”, svarar han. De orden skulle kunna sända kalla kårar nerför ryggraden; det är ju ur pashtunernas stam som talibanerna rekryteras. Och här är uzbeker, turkmener, hazarer och andra etniska grupper i majoritet.

I så fall varför en pashtun i toppen för lag och ordning? Det optimistiska svaret är: Etniciteten tappar i betydelse. Vi vill alla – gemensamt – leva våra liv i större säkerhet.

Polischefen berättar för mig: ”Jag har sex döttrar och två söner. De talar alla dari och förstår inte den pashtu jag talar.”

I samma anda berättar kapten Peter Carlsson att han följande morgon ska ge sig ut till tre skolor och på dem dela ut tiotusen anteckningsböcker och åttatusen pennor till en kostnad om tvåtusen dollar.Staffan Heimerson Afghanistan citat2 Neo nr 1 2012

Nej, det är inte bekostat med medel ur Sidas feta budget utan ur försvarets knapra.

Med många metoder neutraliseras en busig del av det stökiga Afghanistan. Kan vi börja tala om mission accomplished? Knappast. Kriget är fortfarande ett vågspel. En kapten, Fredrik Andersson noterar: ”På avstånd är det lätt att teckna allt i svart och vitt. Här på nära håll är bara grått.”

Har, frågar jag mig, den hyggliga attityden gjort intryck på polischefen? Eller byter han sida vid första lägliga tillfälle?

Den pakistanske journalisten och författaren Ahmed Rashid, den främste auktoriteten på Afghanistan, på talibaner och centralasiatisk islamsk fundamentalism, är dyster: ”Fred finns inte vid horisonten.” 

Artikeln publicerad i Neo #1 - 2012

Lämna en kommentar