Recension:
Vanans makt
Charles Duhigg
av Linda Skugge
Efter Svenska Dagbladets understreckare om prokrastinering förra året började sociala medier fyllas av ”skryt” där folk skrev att de skulle ”prokrastinera lite”. Som om det blev bättre att skjuta upp saker bara för att det finns ett långt, svårt ord för det.
I USA anses det som något fint att vara präktig, noggrann och punktlig. Här i Sverige måste vi som är sådana där präktighetsmonster låtsas glömma saker ibland, inte alltid komma i tid, hitta på en last (godis kanske?) och slarva lite grand för att bli omtyckta. Om man är en som aldrig ens skulle komma på tanken att prokrastinera så säger man inte det högt.
Skulle man på allvar följa råden i Charles Duhiggs Vanans makt – varför vi gör som vi gör och hur vi kan ändra på det skulle man bli kompisgängets och arbetsplatsens mest osköna människa.
Men Charles Duhigg har skrivit en sympatisk bok i självhjälpsgenren, där det vanliga är att om man har ett miserabelt liv så är det för att man ”önskar” sig saker på ”fel sätt”. Här undersöks hur vanor formas och bryts och hur nya vanor bildas och bibehålls.
Intressant är hur undersökningar visar att självdisciplin har större effekt på studieresultaten än den intellektuella begåvningen.
Duhigg menar att allt handlar om hårt arbete, små segrar, delmål, viljestyrka och belöningar. Något som vi alla klarar av bara man skippar den där prokrastineringen.
[…] ett par dagar sedan läste jag Charles Duhiggs bok Vanans makt (rec. DN, NEO). Duhigg konstaterar att vanan styr nästan allting. Det är svårt att ändra vanor men det går […]