Välgörande förtryck
Världsledarna lät sig förföras när Suzanne Mubarak strävade efter att föra sin son till makten.
av Mattias Svensson
Ett imponerande par. Så beskriver USA:s nuvarande utrikesminister Hillary Clinton presidentparet Mubarak i sina memoarer Living History från 2004. Hosni Mubarak beskrivs som en gammal farao till sätt och utseende som tappert företräder en västtillvänd minoritet mot ett hopplöst bakvänt folk, men vars ”taktik” ibland kan framstå som ”för autokratisk”. Beundran för presidenthustrun Suzanne Mubarak är helt oreserverad: ”Suzanne har magisterexamen i sociologi och har varit en energisk förespråkare för bättre villkor och utbildning för kvinnor och barn i Egypten, trots viss opposition mot sådana ansträngningar från islamistiska fundamentalister.”
Suzanne Mubarak, född 1941, är dotter till en egyptisk barnläkare, Saleh Thabet, och en brittisk sjuksköterska bördig från Wales, Lily May Palmer. Föräldrarna lärde känna varandra i London. Suzanne är född och uppvuxen i Egypten där hon också tog sin examen, kandidat i statsvetenskap och magister i sociologi.
Hillary Clinton var inte ensam på den internationella arenan om att bländas av Suzanne Mubarak. Hon var personlig vän till Barbara Bush, och beröms även av George W Bushs hustru Laura i hennes memoarer. Suzanne Mubarak har också fått välklingande utmärkelser. Unesco och WHO har delat ut sina finaste erkännanden, Maurice Pate Award och ”Hälsa för alla”-guldmedaljen, för hennes insatser för kvinnors och barns hälsa. Unicef har delat ut sin Avicenna Medal för Suzanne Mubaraks insatser för kulturen. Rotary har förärat henne flera utmärkelser för hennes insatser för fred och förbindelser mellan folk och hon är hederspresident för de egyptiska Rotaryföreningarna.
Välgörenheten kan verka imponerande i ett fattigt land. Suzanne Mubarak har via stiftelser i hennes namn öppnat bibliotek och museer för barn, rehabiliteringscenter för funktionshindrade, kvinnokliniker och byggt bostäder med låga hyror åt nygifta.
Men detta motsvarar bara en bråkdel av vad familjen Mubarak har försnillat genom fördelaktiga kontrakt med
internationella företag som verkar i Egypten. Hosni Mubarak bedömdes vara god för svindlande 31 miljarder dollar innan hans tillgångar i bland annat Schweiz blev frysta. Även sönerna Gamal och Alaa Mubarak var dollarmiljadärer.
Utvecklingen i Egypten under Mubaraks styre har samtidigt gått i stå, inte minst på grund av korruptionen. Trots att barnadödligheten minskats och livslängden ökat har andra hälsoindikatorer stått still under 40 år. Den statliga välfärden är byråkratisk och svårtillgänglig enligt FN:s rapport om arabvärlden. Både andelen och antalet undernärda har ökat i Egypten sedan 1990.
Enligt egyptiska tidningen al-Ahram plockas Suzanne Mubaraks namn och bild raskt bort från organisationernas hemsidor och material efter att maken lämnat makten. Ytterligare ett mått på hur tunn välgörenhetsfernissan var.
Suzanne Mubarak har också använts som affischnamn i internationellt gångbara politiska frågor. Hon har engagerat sig mot könsstympning och ihop med upphovsrättsindustrin mot piratkopiering och för att skydda ungdomar mot internets faror.
Så sent som i december i år arrangerades en konferens mot trafficking, en annan av Suzanne Mubaraks profilfrågor. Brittiska BBC ville sända en debatt varför en kritiker till antiprostitutionsrörelsen flögs in. Laura Augustin, internationellt erkänd antropolog som skrivit boken Sex at the Margins: Migration, Labour Markets and the Rescue Industry (2007), befann sig plötsligt i ett taffligt ordnat arrangemang där FN:s anti-traffickingprogram och Suzanne Mubaraks kvinnoorganisation för fred (SMWIPM) stod som värdar. Indiskret beväpnade säkerhetsvakter som utrymde lokaler och begränsade tillträde efter behag, konferensdeltagare som högljutt försökte störa när Laura Augustin fick ordet och Suzanne Mubarak själv som styltigt läste upp floskulösa tal som någon annan skrivit åt henne. Så såg det ut bakom den tjusiga fasaden.
Engagemanget dolde en maktstrategi typisk för regionen. De norska Mellanösternforskarna Kjetil Stelvik och Stig Stenslie beskriver i boken Stability and Change in the Modern Middle East (2011) hur myndigheterna underminerat föreningars oberoende genom en blandning av förtryck, reglering, samarbete och övertagande. Strikta lagar mot bland annat finansiering har hindrat oberoende organisationer, medan de som tillåtits har fått en prominent person som ”beskyddare”. En prominent person som i Egyptens fall ofta hette Suzanne Mubarak.
Ett exempel ur högen. När Nawal El-Sadaawi – en av demonstranterna på Tahirtorget och länge en av Egyptens ledande feminister som tidigt skrev om våld i hemmet och kvinnlig könsstympning – i slutet av 1990-talet försökte starta en kvinnoorganisation, nekades detta av myndigheterna. I stället bildades National Council of Women, formellt oberoende fast med socialministern som generalsekreterare och kontor i samma byggnad som regeringspartiets högkvarter. Ordförande: Suzanne Mubarak.
Regimen fick på detta sätt ett slags privatiserad kontroll över civilsamhället. Selvik och Stenslie konstaterar att Suzanne Mubarak, liksom drottning Ranja av Jordanien, Shaykha Moza i Qatar och Asma al-Asad i Syrien, startat och stött organisationer för allt från ungdomar till kvinnor, utbildning, kulturell utveckling, mikrofinans och miljö. Detta har varit en bärande del i att hålla regimerna stabilt vid makten, trots folkligt missnöje, och för att ge internationell goodwill.
Välgörenheten tjänade också personliga politiska syften. Organisationerna som bar Suzanne Mubaraks namn, liksom aktiviteter och erkännanden på internationell nivå, omvandlades till ständiga nyhetsinslag i tv. Varje kväll ringde informationsministern till den statliga nyhetsbyrån med en lista på ministrar som skulle framträda och i vilken ordning. Suzanne Mubarak skulle ha minst en daglig bulletin, vanligen flera minuter lång. Tv gav också rejäl tid till sonen Gamal, och blev på detta sätt lite av Mubaraks familjeshow.
I Egypten har det varit allmänt känt i många år nu att Suzanne Mubarak på detta sätt försökt lyfta fram sonen Gamal som efterträdare till fadern på presidentposten. Under 2000-talet syntes han alltmer i tv med egna välgörenhetsinsatser och retoriskt pompösa politiska utspel. Varför inte? Bland västvärldens politiker och i FN fanns många som lät sig luras av Suzanne Mubaraks fina åsikter och engagemang.
