Reflektion:

Våldsromantisering

av Birgitta Ohlsson

Reflektion om Ivar Arpis reportage Vänsterns goda, fina hat i Neo nr 4 2014.

Sådana som du kommer att ställas upp mot väggen och skjutas när vi tar makten”. Birgitta Ohlsson folkpartiet demokratiminister Ivar Arpi Vänsterns goda fina hat Neo nr 5 2014

Den medelålders mannen skrattar lite när han säger det. Någon skrattar med. Ingen ingriper. Debatten fortsätter. Det är i slutet av 1990-talet. Jag har varit dum nog att som ung liberal ställa upp på en feministdebatt inför en publik bestående av ytterkantsvänstern.

Efteråt bär jag med mig den bekanta ”jag-får-väl-skylla-mig-själv-känslan”. De flesta liberaler i min generation har varit med om det. Men få talade om det. Och om vi gjorde så urskuldades ytterkantsvänsterns hotretorik med ”de-brukar-ju-alltid-bete-sig så”. Som om de var utrustade med en lägre ribba för anständighet. Som om det var barn vi talade om.

Ivar Arpis viktiga artikel i Neo visar att någonting hänt i debatten. Även om tystnad och självcensur finns, så talar fler om det. Under mina år som demokratiminister har det annars varit samma visa varje gång autonoma eller våldsbejakande vänsterextremister nämns i utredningar från expertmyndigheter (exempelvis Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser).  Då kommer romantiserande attityder fram som kulminerar i att ”antifascism är självförsvar”. Även om Antifascistisk aktion och Revolutionära fronten som våldsbejakande organisationer nämns jämte vitmaktmiljön och våldsbenägna islamistiska extremister kvarstår glorifiering av vänstervåldet. För våldet är det relevanta. Individen i ett liberalt samhälle får ha samhällsomstörtande politiska åsikter, men när hen är beredd att använda våld eller hot för att rasera demokratin måste samhället reagera. Det är därför Alliansregeringen konsekvent arbetat med det förebyggande arbetet för att motverka våldsbejakande extremism oavsett om den är politiskt eller religiöst betingad. Birgitta Ohlsson folkpartiet demokratiminister Ivar Arpi Vänsterns goda fina hat Neo nr 5 2014

Kanske handlar våldsromantiseringen av vänsterextremismen om att vi sällan gått till botten med dess mörka historia. Jag tror inte att jag var ensam i min generation att uppleva att skolundervisningen om kommunismens offer och Stalins terror var knapphändig. Detta trots att jag som född 1975 växte upp i ett Europa där ungefär 40 procent av EU:s nuvarande medlemsländer var kommunistiska diktaturer. Men i grundskolans nya läroplan nämns detta tydligt: ”De båda världskrigen, deras orsaker och följder. Förtryck, folkfördrivningar och folkmord. Förintelsen och Gulag.”

Vi får aldrig glömma att det inte var många mil härifrån och inte många år sedan som många länder levde i kommunistisk eller socialistisk diktatur. Vänsterns våld är inte vackert.

Artikeln publicerad i Neo #5 – 2014

Kommentera Pelle Fisk


4 kommentarer

  1. annalisa hellsing says: 3 maj, 2015 kl. 11:35

    Höger eller vänster behöver inte sägas. Våldsromantik räcker. Som gamla uttrycket att ”ytterligheterna berör varann”.

    Svara
  2. Pelle Fisk says: 1 november, 2014 kl. 16:16

    Jag tror att en stor del av det ”vänstervåld” som finns i Sverige (i form av AFA och likande) har sin rot i att Nazisterna, Bevara Sverige Svenskt och liknande grupperingar fick härja ganska fritt på framför allt 80-talet. Det gav upphov till en maktlöshet som sedan resulterade i en motreaktion.

    Jag blev själv mordhotad av nazister i slutet av 80-talet, polisen var till absolut ingen hjälp alls. Jag själv har inte engagerat mig våldsamt, men jag kan förstå att rädslan kan få andra att göra det.

    Svara
    • Claes Henrikson says: 2 maj, 2015 kl. 18:44

      Nej Pelle.
      Jag fick själv som ung MUF:are spö av NFL-are 1968. På den var nazismen inte gångbar i Sverige. Det politiska våldet inleddes från vänster, där och då.
      Senare, när nassar och AFA hamnade på samma yta med polis emellan, var det alltid polisen som fick ta emot. Från båda håll.

      Svara
  3. Sergeij says: 31 oktober, 2014 kl. 19:57

    Det samhällsproblem som Ohlsson skriver om här är mer eller mindre akut. I vissa delar av vårt land lever borgare med hot från vänsterkanten utan att det egentligen uppmärksammas. Det blir inte någon stor debatt kring hur varken polisväsendet eller civilsamhället för den delen skall behandla vänsterns hat mot politiskt oliksinnade.

    Ohlsson skildrar med några få ord om hur det var att vara liberal under 90-talet. Hur vänstern mer eller mindre kunde förmedla både hot och hat mot borgerligheten. Det tål även att tas upp att det idag inte är främst liberaler som står i skottlinjen för vänsterhatet. Även om (v)åldet även kan riktas mot liberaler ibland. De personer som verkligen får utstå hatet idag är de konservativa. Finns förmodligen flertalet kristdemokrater och sverigedemokrater som kan vittna om hat och förlöjligande i det offentliga rummet. Finns flera händelser bara 2014 där KDU:are och SDU:are har utsatts för fysiska angrepp.

    Det hjälper inte att Fredrik Reinfeldt 2010 menade att om man hyser sådana åsikter (SD) så får man skylla sig själv om man blir utsatt för våld och hot.

    Det är dags att vakna och hantera problemet. Om vi skall kunna ha en demokrati i Sverige måste vi ta dessa samhällsproblem på allvar och straffa de som utövar våldet.

    Svara