Intervju: Inga-Britt Ahlenius

”Utrikespolitiskt är jag väldigt vänster”

FN, EU och gubbväldet i Göteborg. Inga-Britt Ahlenius granskar makten utan ambition att hålla sig väl med någon. Och hon umgås hellre med gamla vänner än med Ban Ki-moon.

av Av Paulina Neuding

 

 

Vi sitter på ett kafé när en man kommer fram till Inga-Britt Ahlenius, tar tag i hennes hand, och säger ”Oj, vilken personlighet du är.”

Händer det ofta? 

– Ja, det gör det, säger hon allvarligt.

– Jag tycker att det är väldigt märkligt.

Inga-Britt Ahlenius har en lång meritlista från en nära fyra decennier lång karriär i offentlig tjänst. 1999 ledde hennes korruptionsavslöjanden till att hela EU-kommissionen under ordföranden Jacques Santer tvingades avgå. Som chef för det svenska Riksrevisionsverket arbetade hon för att revisionen skulle bli oberoende från regeringen, en strid som tog henne tio år att vinna. Senast var hon chef för FN:s interna granskningsorgan OIOS – den tredje tyngsta posten inom FN-systemet – vilket slutade med att hon riktade mycket skarp kritik mot Ban Ki-moon. I boken Mr Chance av Niklas Ekdal kallar hon generalsekreteraren för ”en nolla”.

– Jag kunde helt enkelt inte komma hem till Sverige och åka runt och föreläsa om hur bra FN är, utan att också berätta hur oduglig generalsekreteraren är, säger hon när vi slagit oss ner på Citykyrkans kafé på Adolf Fredriks Kyrkogata i Stockholm. Vi har stämt möte kvart över elva på förmiddagen, för att det ska passa med Inga-Britt Ahlenius buss från hemmet i Danderyd. Hon är fortfarande engagerad i samhällsdebatten, men numera som pensionär. I våras gick hon ut på DN Debatt med krav på granskning av den så kallade Stay behind-rörelsen, och eventuella kopplingar till mordet på Olof Palme. Och hon planerar att bli mer aktiv i debatten om EU.

Du och jag har just blivit kolleger i förtroenderådet för den nya tankesmedjan ”Forum för EU-debatt”. Hur kommer det sig att du har engagerat dig i den? 

– Jag vill bidra till en debatt om hur EU utvecklas. Europa är, om inte i fritt fall, så i väldigt snabb takt utför i alla möjliga avseenden.

– I grunden har jag samma inställning till EU som jag har till FN: Jag är en stor vän av själva idén och av samarbetet i sig, men ganska bekymrad över hur det ser ut i praktiken.

1999 granskade du EU-kommissionen, vilket slutade med att du fann oegentligheter som tvingade hela kommissionen att avgå. Hur ser risken för korruption i EU ut i dag? 

– Rent generellt är risken för korruption större i internationell byråkrati än inom nationell förvaltning. Nationellt har man en kultur med balanserande krafter som bevakar förvaltningens effektivitet.

– Det är svårt att etablera en god förvaltningskultur i en internationell organisation där många olika länder ska samsas. Nu är spänningarna ännu större, eftersom vi har fått ett antal nya länder med stora problem. Inte minst med korruption.

Har man varit för snabb med att ta in nya medlemsländer i EU? 

– Det tycker jag.

Vilka länder skulle man ha väntat med?

– Man skulle ha granskat exempelvis Bulgarien och Rumänien mycket närmare.

– Jag säger inte att de inte skulle ha fått bli medlemmar, men att det fanns en politisk vilja att utvidga EU. Man kunde gott ha tagit ytterligare några år på sig, och ställt större krav och inte blundat för svagheter.

Du säger att risken för korruption är större i en internationell organisation. Men du har också kritiserat Sverige för att vi är väldigt blåögda inför korruption här hemma?

– Ja, det där såg jag under min tioåriga fajt för en oberoende revision i staten. Efter en ganska kort tid som chef på Riksrevisionsverket fann jag att Sverige var ensamt i den demokratiska världen med en statsrevision som styrdes och kontrollerades av regeringen. Det var bara i länder där man inte hade något riktigt parlament som regeringen kontrollerade sina egna granskare. Kina, Nordkorea, Kuba – sådana länder.

– Jag såg en oberoende revision som en del i den demokratiska arkitekturen. Detta var i början av 90-talet, och i EU ställde man krav på att de nya statsrevisionerna i Ungern, Polen och så vidare skulle vara oberoende. Men vi trodde inte att vi behövde göra några förändringar i Sverige.

Vad hade man för argument?

– I Sverige har man haft en demokratisyn som går ut på att de folkvalda ska fatta alla beslut och ha alla uppgifter – inklusive att granska sig själva. Att krav på extern granskning på något sätt skulle vara ett angrepp på själva demokratin. Och den där demokratisynen, ska jag säga, finns kvar ute i kommunerna.

Hur togs ditt budskap emot i kommunerna?

– Det där är rätt intressant. Jag gav en intervju om detta i Dagens Nyheter i juni 2003. Veckorna före hade en tjänsteman från Kommunförbundet kontaktat mig för att jag skulle delta i ett seminarium om maktstrukturer och kommunerna i Almedalen.

– Dagen efter den här artikeln ringde de från Kommunförbundet och sa att detta ska bli ett internt seminarium. Jag var inte längre välkommen. Och då hade de ändå lagt ut seminariet på nätet med mitt namn.

– Någon dag senare hade flera förtroendevalda ute i kommunerna mejlat ihop sig till en jätteartikel i DN där det stod att ”Ahlenius är okunnig och arrogant”.

Blir du verkligen aldrig bitter? Du måste ha sett många människor belönas trots att de inte gör något bra jobb. Som får nya fina uppdrag.

– I FN kunde man se en hel del sånt. Många blev cyniska människor som utnyttjade systemet av att se missbruket i organisationen. Men jag tror inte jag har anlag för det. Min syn är liksom – gör din plikt. Kräv din rätt. Skit i vad andra runt omkring håller på med.

Detta med ”gör din plikt” – hur mycket har det kostat dig? 

– Jag tycker inte att det har kostat mig någonting.

Inte? Jag tänker att du hade kunnat vara kompis med Ban Ki-moon i dag, till exempel … 

– Nej men … (skratt)

… Gått på kalas hos honom när du har vägarna förbi New York. Det är säkert trevligt.

– Jo. Fast jag vill ju inte det.

– Jag tycker inte det är angeläget. Ban Ki-moon är fullständigt ointressant.

Så du ser inte den sortens sociala konsekvenser av ditt jobb som en uppoffring? 

– Nej, snarare har man ju lyft fram mig i efterhand på ett sätt som jag tycker nästan är generande. Man talar väldigt mycket om mod, vilket jag tycker är ett ord man måste reservera för dem som vågar sitt liv för att försvara mänskliga rättigheter.

Måste man ha kommit en bit i karriären för att vara så uppriktig som du har varit? För att överhuvudtaget kunna nå maktpositioner?

– Ja, men hade jag varit strategisk tidigare hade jag kanske aldrig åstadkommit någonting.

Så du skulle inte ge unga människor rådet att vara mer diplomatiska i början? Och våga mer först när de är mer etablerade?

– Jag har sagt till unga personer som har frågat mig om jag vill bli deras mentor, att jag inte är en person som resonerar strategiskt på det sättet. Jag brukar varna dem för hur jag har hanterat min egen karriär. Att det kanske inte riktigt passar dem.

Vi har talat om avslöjanden som du har gjort och som har fått stora efterverkningar. Men det har hänt att du har släppt en bomb utan att något riktigt händer. Din kritik av Palmeutredningen har inte lett till någon större debatt, till exempel. 

– Ja. När jag hörde talas om den här Stay behind-rörelsen och skrev att den måste utredas så hände ingenting. Då är det ju något som är sjukt!

– Vår självbild är så massiv av att, jag ska inte säga att vi är självgoda, men det finns en föreställning om att vi gör det mesta rätt. Då tar det väldigt lång tid innan sanningen kommer fram.

Varför är vi sådana?

– Jättebra fråga. Sverige är helt klart avvikande från Kontinentaleuropa i vårt förtroende för överheten, ett slags undersåteperspektiv. Och det lever kvar väldigt starkt ute i kommunerna.

På vilket sätt rent konkret?

– I Göteborg är kulturen uppenbarligen att politikerna vet bäst, den så kallade ”Göteborgsandan”. Det är en informell gubbstruktur som styr.

– Regelverket på kommunal nivå är så mjukt att det ger utrymme för att man kan styra kommunen som sitt eget lilla företag.

Hur får man människor som verkar i en sådan förvaltning att styras av goda normer? Varifrån kommer den pliktkänsla som du talar om? 

– För egen del kan jag bara säga att det är i tidig barndom. Min pappa var chef för den lokala skattemyndigheten i Gävle. Jag minns när jag var med pappa på kontoret och såg hans tjänstebrevskuvert och sa: ”Vad bra, då kan du skicka brev gratis!”. Då sa han genast till mig att: ”Det får man absolut inte göra, de där är bara för brev i tjänsten”.

– Jag har fått det inpräntat i mig från början. Tänk att jag kom ihåg det här fortfarande!

Man ska göra rätt för sig?

– Man ska göra rätt för sig. Det där fick jag lära mig hos min farmor och farfar också, jag tillbringade väldigt många år med dem. Farfar var bygdens kloke man i många avseenden, men farmor och han var inga sofistikerade eller välutbildade människor. De levde enligt väldigt enkla, basala värden.

Jag intervjuade Assar Lindbeck nyligen, som visserligen är nio år äldre än du, men han talar om att han kommer från en enkel bakgrund där man blev fostrad i ”gör din plikt” och ”ligg inte till last”. Likadant skrev vår kolumnist Nils Lundgren, född 1936, i en essä härom året. Är detta en generationsfråga?

– Det tror jag. När det gäller en sådan sak som överutnyttjande av sjukförsäkringen kan man verkligen se det också. Det såg vi när jag var budgetchef på Finansdepartementet. Det handlar om att vi över tid har fått en lättvindig syn på sjukskrivning som en fri tillgång.

Om vi har en sådan normförskjutning över generationer – vad beror den på?

– Det kan vara en sak som följer av att landet blir rikare. Min generation är fortfarande uppvuxen under relativt knappa förhållanden. Jag är född 1939, det var ransonering och lönerna var låga och man tvingades hushålla med saker och ting. Det var aldrig umbäranden och svält hemma hos mig, men det fanns heller aldrig mycket pengar.

– När jag tittar nu på mina barnbarns garderober blir jag nästan alldeles matt. Jag tänker på vad jag hade råd med då, två veckade kjolar och en jacka (skratt).

Vad gör detta välstånd med oss, menar du? 

– Det föder ett slags slarv inför hantering av gemensamma resurser. Generationen före mig och min generation är ju medvetna om att det finns ingen fri tillgång till sjukskrivning. Men vi har också, i all välmening tror jag, velat ge våra egna barn det som vi inte fick. Det har fött en oförmåga att inse att våra gemensamma tillgångar inte är gratis, att de är beroende av att människor betalar skatt och avgifter.

Om vi nu ser en förskjutning av värderingar i samhället i stort – hur kan man då fostra fram rätt normer inom den offentliga förvaltningen?

– Man måste ha en etisk kod som genomsyrar hela den offentliga verksamheten. Och man måste skriva under en deklaration med ett budskap som kommuniceras med jämna mellanrum.

– Man måste poängtera det statliga uppdragets särskilda betydelse. Det är inte vilken liten firma som helst. Man har ett ansvar gent-emot medborgarna, man förvaltar medborgarnas pengar. Det är något annat än att sälja videotape på Kungsgatan.

Är du bekant med Ibsens En folkefiende? 

– Jag har sett pjäsen, men det var länge sen.

Huvudpersonen, en läkare, varnar de boende i stan för att vattnet är förgiftat. Innan han gör det tänker han att han kommer att bli hyllad och belönad. I stället blir han hånad och avskydd för att han berättar en sanning som ingen vill höra. 

– Jag har ju faktiskt blivit belönad även om jag inledningsvis blev hånad. Särskilt att jag är kvinna tror jag var otroligt provocerande.

Menar du det?

– Alltså, de som skrev den här artikeln i Dagens Nyheter var framför allt män i min egen ålder. Jag tror det var otroligt provocerande för dem att – som de såg det – se den här borgerliga damen ta sig friheten att ifrågasätta den demokrati som de själva hade varit med om att bygga upp. Och att jag utmanade den makt som de då hade ägt Sverige nästan oavbrutet i omkring 60–70 år.

Hur skulle du beskriva den makten? 

– Det var de här så kallade ”tolvtaggarna”, som betraktade den statliga administrationen och förvaltningen som sitt eget kansli. Det var ju på grund av dem som det fanns ett egenvärde i att vi fick ett maktskifte.

Skulle du själv säga att du är borgerlig? Var står du politiskt?

– Utrikespolitiskt är jag väldigt väldigt vänster.

Hur då? 

– Jag ifrågasätter Sveriges engagemang i Afganistan och är väldigt engagerad i Palestinafrågan. Jag är kritisk till mycket av staten Israels värderingar och agerande, hur man blockerar en tvåstatslösning. Det är vänsterståndpunkter.

– När det gäller Sveriges interna frågor kommer jag inte ifrån 17 år på Finansdepartementet. Man måste granska transfereringssystemet, kontrollera att pengarna inte läcker ut, och det har mött väldigt mycket motstånd hos socialdemokratin.

Skulle du säga att du är liberal i ekonomiska frågor? Ekonomer är ju ofta det.

– Ja, det kan man säga. Men jag är också väldigt angelägen om att säga att man kan inte privatisera utan att ha ordentlig central kontroll. Man kan inte bara överlåta allt åt marknadskrafterna. Avregleringar fungerar bara när man har tydlig kontroll genom politiska beslut. Annars får vi en rövarstat.

Får jag fråga om du röstar höger eller vänster?

– Jag har gjort bådadera. Men inte vänster sedan jag fick motstånd från Perssonregeringen om en oberoende revision. Men jag har aldrig varit dogmatiskt åt det ena eller andra hållet. Det är tydligen liberalt sägs det, haha.

Du säger att du är kritisk mot privatiseringar och avregleringar utan vidare. De senaste decennierna har vi sett en rad privatiseringar, vilket ger fler offentlliga upphandlingar. Ökar det risken för korruption? 

– Absolut, det finns alltid risk för korruption när det privata möter det offentliga. Merparten sker i kommunen, och där är risken för korruption särskilt stor.

För att affärerna sker mellan grannar, bokstavligen?

– Exakt.

Jag funderar på det där med sociala relationer och vänskapsband. Har du själv en stor vänkrets? För jag tänker att det också är ett skäl att hålla sig på god fot med folk man granskar.

– Javisst, vänskap korrumperar också.

– Nej, jag har ingen stor vänkrets. Det där är ointressant för mig. Det som räknas är nära och trogna vänner. Inte de här mottagningsvännerna, kalasvännerna.

1. staffan says: 27 oktober, 2013 kl. 19:39 Ahlenius borde se upp med sitt palestinska engagemang; alltför ofta döljer det en mer eller mindre medveten antisemitism. Svara

• carl-åke fahlquist says: 28 mars, 2014 kl. 18:46 Staffan skriver:Ahlenius borde se upp med sitt palestinska engagemang; – framförallt borde Ahlenius förklar hur A tänkt sig en ”tvåstadslösning”.Det förefaller mig att vi i denna fråga har att göra med en sk nyttig idiot – anser Calle Fahlquist Svara