Så illa är det

Universitetseländet

Larm om ungdomens förslappning och förfall bör alltid tas med en stor nypa salt. Men universitetspersonalens öppenhjärtiga fikabordssamtal börjar nu nå samhällsdebatten. Deras berättelser vittnar om en högre utbildning med allvarliga problem.

av Mattias Svensson

"Mitt ämne ingick som en del i ett utbildningsprogram och det var uppenbart att många inte var intresserade. De satt och messade, pratade och några satt faktiskt och hånglade." Illustratör: Kristin Lindström

– Mitt ämne ingick som en del i ett utbildningsprogram och det var uppenbart att många inte var intresserade. De satt och messade, pratade och några satt faktiskt och hånglade.
Illustratör: Kristin Lindström

Uppgiften var egentligen för lätt för att fuska på. Studenten hade suttit med på föreläsningen i ett samhällsvetenskapligt ämne och skulle bara lämna in ett kort referat på omkring 2 000 tecken (som de första fem styckena i denna text). Texten plagierades från SVT:s presentation av den medialt kände föreläsaren. Några studiekamrater hade noterat att studenten ofta hade svårt att förklara ord i sina egna texter vid diskussioner. Nu fick de nog och anmälde fusket.

Först här, några kurser in på en högskoleutbildning, uppdagades att den unga kvinnan inte kunde skriva, hon var i praktiken analfabet. Inte obegåvad, det kräver trots allt vissa färdigheter för att, låt vara genom nätkopierade texter och att sitta tyst på lektionerna, obemärkt ta sig så långt genom utbildningssystemet – högstadium, gymnasium, högre studier – men likafullt utan att ha lärt sig skriva. Först nu när hon var över 20 år och med studieskulder hon skulle få omedelbara problem att betala tillbaka, tog det stopp.

Att fusk avslöjas är förstås viktigt. Samtidigt är det svårt att inte se en större tragik i att en ung människa ägnat så många år av sitt liv åt en utbildning som inte ens givit henne ett språk. Mycket verkar ha gått fel i det svenska utbildningssystemet.

– En student var typisk medelklassvensk, aktiv i studentkåren och engagerad, men verkligen helt värdelös på att skriva. A-uppsatsen lämnades in flera gånger men jag tyckte inte att den kunde godkännas. Till slut gick en överlärare in och godkände den. Jag skickade uppsatsen till en kompis som är lärare och han svarade att han inte skulle ha godkänt den. På högstadiet. Illustratör: Kristin Lidström

– En student var typisk medelklassvensk, aktiv i studentkåren och engagerad, men verkligen helt värdelös på att skriva. A-uppsatsen lämnades in flera gånger men jag tyckte inte att den kunde godkännas. Till slut gick en överlärare in och godkände den. Jag skickade uppsatsen till en kompis som är lärare och han svarade att han inte skulle ha godkänt den. På högstadiet.
Illustratör: Kristin Lidström

I början av året slog åtta historiker vid Uppsala universitet larm. I en uppmärksammad debattartikel i Upsala Nya Tidning (”Våra studenter kan inte läsa”, 2/1 2013) skrev de att allt fler studenter saknar de kunskaper i svenska som krävs för att tillgodogöra sig undervisningen: ”Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift”, skrev Hanna Enefalk med flera. Att studenterna även har bristande förkunskaper i ämnet antogs inte längre vara en nyhet.

I tidningen Universitetsläraren (nr 5 – 2013) samt i en debattext i OBS i P1 följde humanekologen Ebba Lisberg Jensen vid Malmö högskola upp med konstaterandet att allt fler studenter vid högskolor och universitet må vara pigga och klipska men vad gäller lärande och språk befinner sig på 13-åringars nivå.

Varje generation har sina larmrapporter om ungdomens förfall och att saker blir sämre. Vanligtvis är de inte särskilt välunderbyggda och anekdoter av detta slag bör mötas med stor skepsis. Men att be lektorer, professorer och andra i kontakt med universitetsvärlden att ge interiörer från vardagen är som att trycka på en knapp. Framför allt inom samhällsvetenskap och humaniora saknar numera allt fler studenter förkunskaper och språk, men har blivit allt flitigare på att överklaga sina resultat. I universitetsvärlden har undervisningen låg status och det finns en press att godkänna studenter. Även bland dem som verkligen brinner för sitt ämne, trivs i universitetsvärlden och berättar lyriskt om respons från begåvade studenter – och emellanåt om hur de blivit hejdade på stan år senare av någon student som inspirerats av kurser och tänkt vidare – finns en oro för vad som håller på att ske vid våra högre lärosäten.

Berättelsen om den fuskande kvinnan är extrem, men få som jag återger den för blir riktigt förvånade. Ämnet är känsligt och många ber om att få vara anonyma, men mellan skål och vägg bekräftas mycket av debattartiklarnas verklighetsbild. Och mer därtill.

– På sociologutbildningen – de är värst – kom en student med intyg på att hon hade ”dåligt minne” och därför behövde få lärarens assistans med precis de passager som var relevanta för proven. Studenten verkade ha stor vana att diskutera sin diagnos. När jag försiktigt invände att det vore en orättvis särbehandling kom svaret: ”Och hur rättvist är det att jag har dåligt minne då!  Illustratör: Kristin Lidström

– På sociologutbildningen – de är värst – kom en student med intyg på att hon hade ”dåligt minne” och därför behövde få lärarens assistans med precis de passager som var relevanta för proven. Studenten verkade ha stor vana att diskutera sin diagnos. När jag försiktigt invände att det vore en orättvis särbehandling kom svaret: ”Och hur rättvist är det att jag har dåligt minne då!”
Illustratör: Kristin Lidström

– Enormt höga betyg ges i dag till kandidatuppsatser med generande dåligt språk, säger en samhällsvetare vid ett större universitet.

Några studenter lägger sig till med substantiveringar, latinska fraser och tillkrånglade meningar. Andra gör enkla stavfel och skriver ”dåm” och ”på det settet”.

– Även duktiga studenter har ofta svårt att uttrycka sig, berättar en historiker.

Alla jag frågar delar inte den bild av studenternas språkfärdigheter som framkommit i de uppmärksammade debattartiklarna. Men även de som är mindre kritiska konstaterar att någonting verkar ha hänt med språkfärdigheterna hos studenter på senare år.

– Min erfarenhet är att många studenter som kommer med intressanta och intelligenta resonemang på seminarier sedan visar sig mycket sämre än de borde kunna vara i skrift, svarar en forskare som undervisar inom idéhistoria, men reserverar sig med att denna erfarenhet kommer från undervisning vid ett större universitet.

Några exempel jag får höra rör studenter med utländsk bakgrund, men utan att jag frågat har samtliga jag talat med poängterat att problemen är generella och rör studenter med svenska som modersmål. En person med erfarenhet från mindre högskolor menar att där har samma problem synts en längre tid.

– På små högskolor har man stämt i bäcken. Där skrivs uppsats redan på A- och B-nivån för att vänja studenterna vid att ta sig an en fråga, ha källmaterial och skriva tio sidor. Det finns skrivverkstäder, dyslektiker får specialhjälp och böcker upplästa. Även datorn är ju ett hjälpmedel med stavning och så. Trots det är det slående hur illa en del studenter skriver.

Vid andra lärosäten kommer den tyngsta arbetsbördan när studenterna ska skriva sin kandidatuppsats.

– Man får lägga ner enormt mycket tid och arbete på att hjälpa de svagaste studenterna, som inte har den skrivkapacitet som krävs. Det handlar i väldigt hög grad om basala språkfärdigheter som de saknar när de börjar, och som vi inte har kompetens eller uppdrag att hjälpa dem med.

– Borde vi underkänna dem tidigare? Det kanske vi borde. Men ofta kan de prestera rätt okej på de tidigare kurserna. Det är när de ska skriva uppsats som de allvarliga problemen kommer i dagen, berättar en lektor i socialt arbete vid en högskola.

Språkfrågan skapar en risk för godtycke vid universitetens bedömning. Det är ofta upp till den enskilde läraren att antingen ta itu med exempelvis syftningsfel som påverkar innehållet eller att göra en så välvillig tolkning som möjligt av betydelsen, och bedöma det. Frågan diskuteras sällan kollegialt och det finns inte gemensamma riktlinjer.

– Jag var med om att en doktorands pappa ringde och lade sig i rumsfördelningen bland doktoranderna på institutionen. Illustratör: Kristin Lidström

– Jag var med om att en doktorands pappa ringde och lade sig i rumsfördelningen bland doktoranderna på institutionen.
Illustratör: Kristin Lidström

Även lärosätena kan drabbas av godtycke. Kvaliteten på deras utbildning bedöms utifrån studentens resultat, med fokus på examensuppsatsen. Den bedömningen styr i sin tur möjligheten till extra anslag. I den mån större universitet lockar studenter med högre betyg och bättre förkunskaper kan resultaten säga mer om studentpopulationen än om utbildningens kvalitet. Då får lärosäten med begåvade studenter högre anslag, samtidigt som studenterna med sämre förkunskaper kräver mer arbete och resurser.

– Det nya utvärderingssystemet är en katastrof, säger lektorn i socialt arbete.

– Enbart studenternas examensarbeten ska bedömas. Att kunna skriva en bra kandidatuppsats säger nog rätt lite om huruvida man är lämplig som socialarbetare eller inte. Framför allt säger bedömningen av uppsatserna väldigt lite om kvaliteten på utbildningen.

– En kollega fick en tjänst vid [ett regionalt universitet]. Ibland blev han trött och ville använda det vilrum han visste fanns. Varenda gång han var där lyste det rött. Alltid. När han frågade visade det sig att där låg studierektorn större delen av dagarna. – I ett privat företag hade man ju försökt avskeda en sådan person, men här hade den övriga personalen delat arbetsuppgifterna mellan sig och förberedde en nyrekrytering. Illustratör: Kristin Lidström

– En kollega fick en tjänst vid [ett regionalt universitet]. Ibland blev han trött och ville använda det vilrum han visste fanns. Varenda gång han var där lyste det rött. Alltid. När han frågade visade det sig att där låg studierektorn större delen av dagarna.
– I ett privat företag hade man ju försökt avskeda en sådan person, men här hade den övriga personalen delat arbetsuppgifterna mellan sig och förberedde en nyrekrytering.
Illustratör: Kristin Lidström

En annan sak som de flesta tycks vara ense om är att förkunskaperna är betydligt sämre i dag.

– Många vet inte att skilja på preparat som hasch, marijuana, amfetamin och heroin – om de inte prövat själva, berättar lektorn i socialt arbete om de socionomer som söker hans kurs om missbruk.

– Man märker att även ganska grundläggande föreläsningar går över huvudet på många. Man tittar ut i salen och folk ser ut som fågelholkar.

Andra berättar om ekonomer som måste repetera gymnasiematematiken och om statsvetarstudenter som inte kan skilja på regering och riksdag.

– Vanliga partipolitiska konflikter i svensk politik är det många statsvetarstudenter som har svårt att relatera till. Förkunskaperna är mycket bristfälliga, även om sådant man tycker att de borde ha fått ett hum om på samhällsvetenskapen i gymnasiet eller högstadiet, säger en person som doktorerat i statsvetenskap.

Och det är inte bara på grundnivån som kunskaperna brister. Flera vittnar om ett växande ointresse för de kurser som ges:

– Mitt ämne ingick som en del i ett utbildningsprogram och det var uppenbart att många inte var intresserade. De satt och messade, pratade och några satt faktiskt och hånglade, berättar historikern.

– Jag tänkte att det är så här det måste vara på gymnasiet. Man har elever som undrar ”Vad gör vi här?” Inte studenter som sökt sig till ett ämne av fri vilja och intresse, som är nyfikna och villiga att läsa in sig.

En forskare med erfarenhet av undervisning i flera tvärvetenskapliga kurser och ämnen vid olika universitet berättar:

– Jag höll en introduktionsföreläsning om idéhistoriska epoker som i mitt tycke var mycket översiktlig, men jag märkte ganska snart att jag höll på att förlora en student. Jag försökte involvera studenten med frågor. Då säger hen att det var ”för mycket årtal”. Jag hade kanske nämnt tre, och det här var en C-kurs i ett samhällsvetenskapligt ämne. Då undrar man hur studenten klarat att komma så långt.

På D-kursen i rättsvetenskap vid samma mindre universitet fanns studenter som inte kunde skilja på förundersökning och rättegång. Den här forskaren försöker även beskriva en allt vanligare mentalitet som förvånar henne.

– Studenter i dag förväntar sig att bli matade med kunskap. Många tycks också kräva att bli personligen bekräftade av det som undervisas. Det kommer kritik som: ”Jag känner inte igen mig i den här kursen.”

– Det har förvisso varit en del av genusperspektivet att föra in identitetsaspekter i skapandet av kunskap, och det är viktigt. Men den akademiska traditionen bygger samtidigt på att kunskaper och metoder baseras på tänkande som överskrider det personliga. Det handlar inte bara om att känna igen sig, på det sättet kan undervisningen inte alltid tilltala var och en.

– Hemma i mitt vardagsrum brukar jag säga att universiteten blivit för inkluderande. Det låter hemskt, men högre studier är inte för alla.

– Vid ett seminarium på D-nivå försökte jag få studenterna att ta upp också det som är mindre bra eller rent dåligt när de opponerar på en uppsats. Reaktionen blev våldsam. ”Det är ju mobbning!” ”Ska vi sitta som en Idoljury!” – Det är svårt att veta vad den här missriktade snällheten hos studenterna beror på. Det finns en tendens att se kritik som något personligt och sårande. En del handlar nog också om osäkerhet på vad som är god kritik av det man läser. Illustratör: Kristin Lidström

– Vid ett seminarium på D-nivå försökte jag få studenterna att ta upp också det som är mindre bra eller rent dåligt när de opponerar på en uppsats. Reaktionen blev våldsam. ”Det är ju mobbning!” ”Ska vi sitta som en Idoljury!”
– Det är svårt att veta vad den här missriktade snällheten hos studenterna beror på. Det finns en tendens att se kritik som något personligt och sårande. En del handlar nog också om osäkerhet på vad som är god kritik av det man läser.
Illustratör: Kristin Lidström

När vi är inne på bekännelser:

– Jag har aldrig under hela min tid på universitetet fått så mycket beröm som dagen när så gott som alla studenter fick godkänt på en tentamen jag rättat, säger en doktor i ett samhällsvetenskapligt ämne som sedan en tid lämnat den akademiska världen. Det citatet skulle han gärna stå för, men fortsättningen blir för cynisk. Kontentan är att när en lärare sitter med hundratals tentor att rätta gör sig andra kriterier än de rent kunskapsmässiga påminda. Vid en strikt betygssättning kommer fler studenter som vill ha motivering av betygen. De som blivit underkända kräver handledning och fler omtentor att rätta. Allt detta innebär oavlönat och otacksamt merarbete för läraren.  Då faller många för frestelsen att i stället godkänna fler och sätta det högre betyget.

– Så här i efterhand skäms jag för en hel del betyg jag satt. Men du upparbetar den här typen av överlevnadsinstinkt i systemen.

– Undervisning har låg status och är inte nödvändigt för en framgångsrik akademisk karriär. Man åker förstås hellre på en konferens i Las Vegas än leder ett seminarium på grundkursen, särskilt som det också är mer meriterande. Ja, Las Vegas är en vanlig destination för akademiska konferenser, särskilt inom public choice-teori, haha.

Till detta kommer press från universitetsledningen. Beröm från studierektorer när många studenter passerar. Betydligt bistrare respons när oväntat många blir underkända, berättar en annan forskare vid ett större universitet. En vårtermin när han underkänt många väntade på kvällen ett olycksbådande telefonsvararmeddelande från studierektorn.

– Med gravlik stämma berättade han att ”Vi måste schemalägga en tentagenomgång eftersom många kommer att bli våldsamt upprörda över det här.” Jag förstod att det här var sanktionen. Hade jag varit mer osäker och oerfaren hade jag kanske tittat en gång till på tentorna och godkänt fler.

Att studenterna blir godkända och tar sina poäng är viktigt för universiteten. En av reformerna från början av 1990-talet i det vällovliga syftet att öka studenternas studietakt knöt anslagen till hur många studenter som togs in och godkändes på kurserna. Den oavsiktliga konsekvensen var förstås att universiteten fick ett ekonomiskt incitament att sänka kraven för att bli godkänd.

De flesta jag talar med har mött påtryckningarna och är väl införstådda med lärarens situation. Några vittnar om ett utbrett godkännande vid högskolor och särskilt vid lärarhögskolor. Studieglada pensionärer som tas in och godkänns på A-kurser i mindre ämnen av ekonomiska skäl (”Vi blundar och godkänner, men på B-kursen underkänner vi dem om de inte håller måttet.”) och den som undervisar på lärarhögskolan blir uppmanad att ”ta det lugnt” i sin bedömning. (”Det är ju bara lärare.”)

– Pedagogutbildningen jag fick hade i oerhört låg grad anknytning till faktisk forskning om hur människor lär sig saker. Mycket bestod av snälla floskler, ”undervisning” skulle heta ”lärandeaktivitet” och ”seminarierum” skulle heta ”lärandemiljö”. Jag var så upprörd. Vilket vansinnigt slöseri med skattemedel! Illustratör: Kristin Lidström

– Pedagogutbildningen jag fick hade i oerhört låg grad anknytning till faktisk forskning om hur människor lär sig saker. Mycket bestod av snälla floskler, ”undervisning” skulle heta ”lärandeaktivitet” och ”seminarierum” skulle heta ”lärandemiljö”. Jag var så upprörd. Vilket vansinnigt slöseri med skattemedel!
Illustratör: Kristin Lidström

Styrningen av universiteten tycks för övrigt vara tänkt som en illustration av oförutsedda konsekvenser vid välmenande reformer. Ett viktigt reformkrav under den borgerliga regeringen 1991–1994 var att betygen skulle mäta kunskaper, inte vara relativa enligt en normalfördelningskurva. Betygssystemet gjordes om och Skolverket har med blandad framgång försökt specificera vilka kunskaper som krävs för vilket betyg.

En konsekvens som inte förutsågs var att detta sätt att ge betyg skapat andra förväntningar upp på den högre utbildningen. Studenter kräver och har numera rätt att få allt längre motiveringar för det betyg läraren sätter på uppgifter och tentor, en uppgift som blivit mer grannlaga med fler betygssteg också vid de högre utbildningarna och i dag kräver mer tid per student. Tid som för det ”nydisputerade lärarproletariat” som sköter huvuddelen av undervisningen ofta får tas från deras forskning.

– Fler och fler ska in, fler och fler befordras, färre och färre hinner forska, och ja … här är vi, sammanfattar en av dem jag talar med.

Den administrativa bördan för universitetslärare har också ökat i andra änden. De som kan jämföra över tid tycks ense om att utvärderingar upptar allt större del av deras tid. ”Det var minst en större enkät varje vecka”, suckar en. Mycket av detta arbete syftar till att mäta kvaliteten på utbildningen, initiativ från både staten och universitetsledningarna, men mätningarna tar också mer tid i anspråk.

Många av de problem som beskrivs är förmodligen en konsekvens av att den högre utbildningen vuxit kraftigt på senare år. Ungefär en fördubbling i omfång sedan 1990 och med 70 miljarder kronor per år statens största utgiftsområde. Redan på förhand fanns insikten att plats för fler studenter med annan bakgrund och andra förkunskaper ställer större krav på undervisningen. Svaret blev: pedagogik. De obligatoriska kurser i pedagogik som krävs för att undervisa på universitet och högskolor har blivit allt längre. Från runt 2 veckor till omkring tio veckor. Några jag talar med är nöjda med utbildningen, andra är mycket kritiska.

Ett problem är att pedagogikkraven bestäms vid varje lärosäte och vissa lärosäten godkänner inte andras pedagogikutbildningar, vilket betyder att den som undervisar först måste genomgå ytterligare obligatoriska kurser.

I slutänden blir självklart kvaliteten på den högre utbildningen lidande. De flesta jag talar med menar att grundkurserna är bra, även vid mindre universitet och högskolor som ofta har goda ekonomiska resurser. För de högre kurserna är omdömena mer tveksamma. Några tror inte att mindre universitet och högskolor håller samma kvalitet, och en del menar att de nya mastersprogrammen brister även vid stora universitet. En samhällsvetare vid ett av de största universiteten är riktigt kritisk på den här punkten:

– Mastersutbildningen fungerar extremt dåligt. Få studenter söker, de som gör det håller rätt låg kvalitet och resurserna saknas för att ge tillräckligt mycket undervisning. Jag skulle säga att mastersutbildningar [i samhällsvetenskap] ofta ligger under skamgränsen, och ibland precis över den.

Vad säger de ansvariga? Läs ex-ministerns och avdelningschefens kommentarer.

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2013

Lämna en kommentar


5 kommentarer

  1. Jonas Nilsson says: 18 augusti, 2013 kl. 23:35

    Det är bara att inse att om man hoppas på någon form av internationellt erkända prestationer så befinner man sig i fel land. Några decennier efter andra världskriget kunde vi kanske konkurrera något. Nu får vi resa utomlands igen. Hur vi ska återfå tron på kunskap ser jag som en gåta. De som äger institutionerna kommer inte att lämna något för sakmässigt grundade upplysningar.
    Men det är väl med utlandstjänst som vi bygger upp det nedlagda försvaret? Så får det väl bli även med nyetableringen av levande kunskap.

    Svara
  2. Raffe says: 16 augusti, 2013 kl. 11:09

    Ska ju dock tilläggas att det faktiskt kryllar av extremt duktiga studenter också. Det är nästan så att det är spannets bredd som är det läskiga.

    Svara
  3. Raffe says: 16 augusti, 2013 kl. 11:08

    Bra, aktuell och sanningsenlig artikel om universitetsutbildningarna och studenterna, i mitt tycke.

    En till granskning som borde göras är av de kurser man som doktorand tvingas ta i universitetspedagogik. Efter att ha gått en sådan förstår jag på ett helt annat plan varför skolsystemet kraschar. Maken till dynga får man leta efter. Absolut noll fokus på faktisk ämnesdidaktik, men däremot en hel dag om ’hållbar utveckling’ i lärandet. Jösses…

    Svara
  4. Carl Wilhelmsson says: 27 juni, 2013 kl. 23:58

    Skrämmande läsning, men en bra artikel!

    Det hade varit intressant med en vinkel mot naturvetenskapliga och tekniska utbildningar också. Där ser väl problematiken annorlunda ut till stor del. Men det får kanske rum i nästa nummer. 🙂

    Svara
    • Mattias Svensson says: 28 juni, 2013 kl. 10:10

      Tack. Ja, ämnet är knappast uttömt med detta. Vi lär få anledning att återkomma.

      Svara