Manualen:

U-båtsjakt

Ubåtsjakter var vanliga i svenska farvatten på 1980-talet och händelserna i Stockholms skärgård i höstas var som ett eko ifrån kalla kriget. Men hur går egentligen en ubåtsjakt till? Neo går igenom de tekniska förutsättningarna för en jakt.

av Benjamin Juhlin

Jakten på ubåtar är i huvudsak en jakt på ljud. De två mest frekvent använda instrumenten kallas passiv sonar och aktiv sonar. 

En passiv sonar sänks ner under ytan och används för att lyssna efter vissa specifika ljud. Den aktiva sonaren påminner mer om ett ekolod eftersom den skickar iväg ljudvågor och analyserar hur de studsar tillbaka. På så sätt kan man bedöma omgivningen. En passiv sonar kan snappa upp ljud från ett stort område, medan den aktiva sonaren är mer precis och används för att avsöka mindre områden.

Ubåtar konstrueras givetvis för att undkomma dessa metoder. Skrovet är byggt för att inte släppa igenom ljud, allt på insidan är ljudisolerat och propellrarna är byggda för att vara så tysta som möjligt.

Sonar är inte den enda metoden som används. Förändringar i tryck och i det jordmagnetiska fältet kan också spåras. Men det är fortfarande med hjälp av ljud som man har störst chans att hitta ubåten.

I ett första steg försöker man med passiva sonar nedsänkt i vattnet avgöra i vilken riktning och ungefär var en ubåt kan finnas. Därefter använder man aktiv sonar för att i detta område försöka lokalisera ubåten mer exakt. För att en aktiv sonar ska fungera som bäst krävs det att man från början har en uppfattning om hur det ser ut under vattenytan så att det går att avgöra om det ligger någonting på botten som inte har befunnit sig där tidigare. I teorin borde det med denna metod vara fullt möjligt att finna en ubåt, men ett flertal praktiska problem gör saken mer komplicerad.

Vattnet i Stockholms skärgård, nyligen föremål för vad man kan tro var en ubåtsjakt (Försvarsmakten har dock inte bekräftat detta), har flera olika temperaturer och salthalter. Det gör att det bildas skikt som de olika ljudverktygen har svårt att tränga  igenom.

I ett optimalfall skulle en passiv sonar kunna ha en räckvidd på flera tusentals meter, men vid skiktbildning begränsas sonarens förmåga till enbart ett skikt. Ubåten kan använda dessa olika skikt med olika ljudutbredningshastighet för att gömma sig. Det hindrar den aktiva sökningen och gör räckvidden kortare för den sökande enheten. Dessutom är den miljö där sökandet sker fylld av ljud från andra fartyg, ankrade bojar, sjömärken, bryggor och djur.

Ett annat problem är att det är svårt att använda sonar utan att själv göra ljud. Båtarna som deltar i jakten stör verktygen och gör det dessutom möjligt för ubåten att uppfatta var sökarna är. Det tar även tid att få fram sökverktygen till rätt område och när man väl är framme kan ubåten redan ha försvunnit. Det är av dessa skäl som man ofta behöver helikoptrar. Då kan jägarna snabbt kan ta sig till ett område och sänka ner verktygen i vattnet utan att skapa störande ljud som försvårar upptäckt eller varskor ubåten. (Det bör dock nämnas att en ubåt under gynnsamma förhållanden också borde kunna höra en helikopter.)

Ytterligare ett problem tillkommer om man hittar ubåten. Hur gör man då för att få upp den? Ubåten ligger balanserat på en viss position under ytan. Det går att fälla sjunkbomber och skjuta torpeder som tillfogar skada, men för att tvinga upp ubåten måste befälhavaren försättas i en situation där ubåten hotas, stängts inne eller hindras från att komma undan. Det är mycket svårt att åstadkomma en sådant läge. Tillfogar man tillräckligt mycket skada är det inte så att ubåten flyter upp, då sjunker den.