Recension Evgeny Morozov

To save everything click here

av Mattias Svensson

Mattias Svensson recension Evgeny Morozov To save everything click here Neo nr 4 2013

Evgeny Morozov blev närmast geniförklarad efter sin förra bok The net delusion. Där punkterade han den naiva optimismen om att stöd till bloggare och sociala medier skulle kullkasta tredje världens diktatorer. I sin nya bok tar han sig an i stort sett all samtida internetoptimism – från demokratisering via webbtransparens till kalorimätning som kul spel. Luftiga visioner tas ner med kritiska studier, historiska förlagor och Morozovska sarkasmer.

Det är underhållande, lätt att hålla med och i de bästa stunderna intressant och lärorikt. Moores lag om en exponentiell utveckling av mikrochips – som teknikoptimister extrapolerat till en snar framtid där maskiner är smartare än människor – avfärdas av innovationsforskaren Ilka Toumi. Att ny teknik inte måste accepteras i alla delar exemplifieras med det historiska motståndet mot buller från bilar och fabriker, en politisk kamp i föreningar och bland intellektuella som bland annat gav gummihjul och förbud mot tutande på natten.

När Morozov sveper över den ena intressanta frågan efter den andra avslöjas dock ett taffligt hantverk. Studier refereras utan bakgrundskunskap. Statliga postverk åberopas exempelvis som belägg för att staten kan öka yttrandefriheten. De spred dock inte bara skrifter, utan gav också förlagor till censur genom att hindra spridning av och information om preventivmedel och annat ”obscent” material. Den skepsis mot staten som Morozov avfärdar är i själva verket befogad.

Argumentationen är yvig och motsägelsefull. Marknader handlar om överenskommelser. Invändning: Alltså är tortyr okej om bara fångarna får en okej deal. Kevin Kelly menar att teknik är något naturligt. Invändning: Det tyckte nazisterna också!

Upprört avfärdas en term som ”Internetfrihet” med att den är vag och mångtydig. I nästa kapitel förklaras myndigt att politiken är beroende av termers mångtydighet, en imperfektion vi får leva med som varken kan eller bör ”lösas”.

Morozov tycks ha fallit offer för sin egen framgång och fastnat i en karikatyr av den sura kritikern. Lyft fram något fyrkantigt påstående av en kändis (gärna två i varsin ände), sök fram någon studie med kritik, citera någon filosof eller författare, avsluta med en vass formulering och strunta i om det hänger ihop.

Apropå det sistnämnda begår Morozov själv i ett parodiskt sista kapitel alla de överoptimistiska felslut han kritiserat andra för. Att tvingas välja om vi vill lämna parkeringsavgiften till nästa bilist eller inte ska göra oss till samhällskritiska medborgare. Lampor som slocknar ska få oss att reflektera över var elen kommer ifrån. Sådana prylar representerar ett nytt system, en ny filosofi, jublar Morozov. Om han nu lever så okomplicerat och sällan ställs inför frågor som varför det finns vatten i kranen och el i uttaget har jag annars ett tips som lämnar oss andra i fred: Skaffa barn!

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2013

Lämna en kommentar