”Tear down this wall”

Ronald Reagan höll talet som skakade Berlinmuren i dess fundament. I Sverige ryckte till och med de politiska kommentatorerna på axlarna.

av Mattias Svensson

Ronald Reagan talar vid Berlinmuren den 12 juni 1987. EPA/Dieter Klar

Ronald Reagan talar vid Berlinmuren den 12 juni 1987. Foto: Dieter Klar, Scanpix

Vid den stängda gränsövergången Brandenburger Tor höll USA:s dåvarande president Ronald Reagan den 12 juni 1987 ett i dag klassiskt tal mot Berlinmuren och den barriär av militär, kontrollstationer, taggtråd och cement som separerade människor i öst och i väst. I dag minns vi knappt att han då, under Berlins 750-årsfirande, flankerades av västtyska politiker som talade om dialog och ”en politik som satsar på förändringar utan att hetsa någondera parten” eller att Reagan själv gjorde utspel om ökat ungdomsutbyte och ett gemensamt OS i Öst- och Västberlin. Vi minns en man som talade om att muren borde rivas, så att människor kunde leva i fred och frihet.

”Det finns ett tecken från Sovjet som skulle vara omisskänneligt, som skulle vara ett dramatiskt steg framåt för utvecklingen mot frihet och fred. Generalsekreterare Gorbatjov, om du eftersträvar fred, om du eftersträvar välstånd för Sovjetunionen och Östeuropa, om du eftersträvar befrielse. Kom till denna port, öppna denna port [jubel]… Herr Gorbatjov, riv denna mur!”

Bara drygt två år senare var det verklighet.

En jordnära ideologisk analys  ledde Reagan rätt då, och gör hans tal relevant för eftervärlden. En viktig poäng var att en barriär som separerar vanligt folk och inskränker deras rätt att resa och röra sig fritt aldrig kan vara en nationell angelägenhet. ”Så länge den här porten är sluten, så länge detta sår till mur tillåts är det inte bara ’den tyska frågan’ som förblir öppen, utan frågan om frihet för hela mänskligheten.”

I dag framstår en del som självklarheter. Reagan ställde välståndet i väst mot teknologisk eftersläpning och avsaknad av förnödenheter i öst och förklarade detta med ekonomisk frihet, lika nödvändigt för välstånd som yttrandefrihet för att sanningen ska frodas, och båda nödvändiga för fredlig samexistens. Det var kontroversiellt 1987.

Att muren borde rivas var också ett kontroversiellt budskap. Det är talande att i Reagans stab var hans personalchef Howard Baker, en erfaren republikan känd för sin pragmatism, och säkerhetsrådgivare Colin Powell emot den i dag klassiska passagen, som lagts in av yngre talskrivare. Den sågs som ”extrem” och ”opassande för en president”.

Ronald Reagan Tear down this wall Berlinmuren Mattias svensson järnridån gränser Neo nr 2 2009

Även i Sverige rynkades det på näsan åt Reagans klarspråk om att riva muren. Kravet prydde förvisso morgontidningarnas framsidor, men Svenska Dagbladets korrespondent Tomas Lundin noterade (13/6) besviket att talet ”innehöll inga politiska överraskningar. Istället för att, som på många håll väntat, göra ett öst-västpolitiskt utspel, var det en hyllning till Berlin och till den fria världen.” Att riva muren mellan öst och väst kvalificerade inte som ett politiskt utspel, i motsats till Lundins spekulation om ett eventuellt kommande statsbesök i väst av DDR-ledaren Erich Hoenecker. Dagens Nyheters och Sydsvenskans Mats Holmberg hade synpunkten att talet nog var riktat till amerikanska tv-tittare. Det kanske var dem Reagan adresserade när han i inledningen vände sig till lyssnare i Östberlin – på tyska.

Expressens Ulf Nilson skrev några dagar senare (15/6): ”Sanningen att säga gäspade de flesta när han sa: Riv ned muren, Gorbatjov.” En kommentar som är svårförenlig med jublet på de ljudupptagningar av talet som i dag är allmänt tillgängliga. Aftonbladet hade ingen nyhetsbevakning alls av Reagans tal, kolumnen ”Den stora tystnaden är bäst” av Gunnar Fredriksson (13/6) är kanske talande nog, särskilt som den ondgör sig över ”larmande rockmusik på badstränder” som enligt Fredriksson ”tydligen” är vad ”frihet i västerländsk betydelse betyder”. En del hör vad de vill höra.

Den i historiens ljus mest tondöva kommentaren står nog ändå Dagens Nyheters ledarsida för (”Orden vid muren”, 13/6), som förvisso i neutral prosa erkänner att kravet att riva muren är ”fullt konsekvent av USA-presidenten”, men sedan som för att distansera sig tillägger: ”När Reagan säger att det ’bara finns ett Berlin’ låter det dock som tomma ord. Presidenten är rimligtvis inte beredd att försöka påskynda något så avlägset som Berlins – och underförstått, de två tyska staternas – återförening”. Berlinmuren öppnades den 9 november 1989, och Tyskland återförenades den 3 oktober året därpå.

Aftonbladets ledarsida illustrerar några dagar senare (16/6) den socialdemokratiska mellanvägen mellan förtryck och frihet, med kritik både mot DDR (”den skammens mur som spärrade in medborgarna i DDR”) och Reagan (”västliga statsmäns försök att utnyttja Berlinsituationen till sin egen fördel”). Skribenten Lennart Ljunglöf menade att ”den tyska verkligheten” bara medgav utgångspunkten i ”de små stegens politik som leder till avspänning”.

Så såg analysen ut i Berlinmurens skugga. Man kunde fördöma den, det var alla överens om, men att riva den ansågs orealistiskt och därför ”extremt” och därmed populistiskt och farligt, trots att det i praktiken visade sig vara enkelt. ”Seriösa” förslag handlade om ungdomsutbyten, samtal mellan politiska ledare och önskemål om lättade regler för resande. När muren väl rests blev den en restriktion även i tankarna.

Till och med Sovjetledningen kunde ”beklaga” muren, som officiellt kallades ”den antifascistiska skyddsmuren”. Sovjetiska nyhetsbyrån TASS menade att byggandet ”blev nödvändigt genom de fientliga attacker som riktades mot DDR från Västberlin” som de allierade ville använda som ”frontstad”. Barriären ansågs rest som en försvarsåtgärd, och Reagans krav på öppenhet blev med denna logik ”provokativt och krigiskt”.

Visst var Reagan extrem, politiskt sett, med kravet att Berlinmuren och hela barriären mellan öst och väst borde öppnas och rivas. Bara i efterhand framstår det som en självklarhet. Anledningen till att han ändå fick rätt var att det i slutänden inte var politiska ledare som avgjorde murens öde. Protesterande folkmassor öppnade gränskontrollerna och med gemensamma krafter rev berlinare från öst och väst denna skammens symbol över det delade Europa.

Förmodligen fanns bland dem några av de ungdomar som under fyra kvällar försommaren 1987 samlats i Östberlin för att resa samma krav som Ronald Reagan: ”Muren måste bort”, en unik och modig politisk händelse i diktaturen och ett tidigt tecken på vad som komma skulle. Anledningen? Muren hindrade ungdomarna att gå på konserter med David Bowie, Eurythmics och Genesis, som alla på kort tid spelat i Västberlin. Ronald Reagan och hans tal i all ära, hans insats ska inte förringas, men locktonerna från ett fritt samhälle kommer vanligtvis från andra än de styrande politikerna. Det är lite av tanken.

Artikeln publicerad i Neo #5 – 2009

En kommentar

  1. 25 år sedan Berlinmurens fall | Erik Herbertson says: 9 november, 2014 kl. 23:00

    […] Svensson skrev i Neo nr 5-2009 om reaktionerna i Sverige på president Ronald Reagans tal i Berlin 1987 med sin […]

    Svara