Striden om den amerikanska högerns själ
Mittenkandidaterna ryker när Republikanerna slits mellan sina olika fraktioner. Extremkandidaterna med egna teorier om kvinnans biologi vinner å andra sidan inga väljare. Ändå finns hopp.
av Mats Johansson
Den nation som valde och omvalde Ronald Reagan finns inte mer. Mats Johansson om Republikanernas behov av en ny identitet.
Knappt hade den bittra presidentvalstriden i USA avslutats förrän valrörelsen startade igen. Kongressvalen den 4 november nästa år sätter fokus på splittringen inom det republikanska partiet där sökandet efter en ny identitet i spåren av Mitt Romneys förlust i november ger en stämningsbild av ett epokskifte i vardande. Trots USA:s politiska och ekonomiska försvagning under senare år är supermakten fortfarande central för vår framtid. Därför har utgången av kommande strider mellan de stora partierna och inom högerns fraktioner bäring också på förändringar i vår del av världen, inte minst säkerhetspolitiskt.
Den politiska konservatismen i USA har dödförklarats tidigare. Efter 30-talets depressionsår hette det att vänsterliberalismen hade segrat i idékriget en gång för alla, vilket tycktes bekräftat när statsexpansionism blev styrande ideologi under Roosevelt, Kennedy och Johnson. Men när den amerikanska vänstern stod som starkast intellektuellt, efter presidentvalet 1964 och revolternas ”68”, inleddes den republikanska återhämtningen under Richard Nixon och Ronald Reagan. Liket levde. Åter började konservativa citera Herbert Hoovers klassiska ord från 1928 om den ”amerikanska idén” om en begränsad statsmakt:
”Man kan inte utsträcka statsmaktens välde över ett folks dagliga arbetsliv utan att samtidigt göra staten till herre över människornas själar och tankar.”
Orden ekar åter; i den senaste valrörelsen hos Tea Party-företrädare men också hos den halva väljarkår som inte röstar och den majoritet som uttalar sin misstro mot ”Washington”, alltså centralmakten och kongressen. Ty detta är en bestående del av ett amerikanskt etos, om man kan tillskriva en hel världsdel något sådant.
Följaktligen bör ryktet om den amerikanska högerns snara frånfälle inte överdrivas; bortom den senaste valförlusten finns ett grundsentiment att bygga vidare på.
Vänstervinden som burit president Obama har mojnat väsentligt, vilket inte framgår av den svenska mediebilden. I det senaste valet tappade han sju miljoner röster och vann med knappare marginal än fyra år tidigare, då segern främst grundades på ledan vid Bush-åren. Fortfarande saknar Obamas politik stöd av majoriteten i kongressen.
Hans personliga popularitet har förvisso ökat efter valet, som brukligt är för vinnaren, men eftervalsopinionen är fortsatt negativ till tillståndet i nationen, hans sjukvårdsreform och hantering av ekonomin. Avslöjandena kring det dolda övervakningsprogrammet PRISM och hur skattemyndigheten IRS riktat sina insatser mot konservativa tankesmedjor har också solkat presidentens anseende. Och hans parti är på inget sätt oövervinnerligt. Demokraterna har under hans tid i Vita huset förlorat netto nio guvernörsposter, 56 platser i representanthuset och två i senaten. Det parti som efter Obamas tillträde i januari 2009 stöddes av 62 procent av väljarna är nu nere på 47 (Pew Research, januari).
Det som främst talar till Obamas fördel är att den republikanska oppositionen är ännu svagare. Det ger honom möjlighet att säkra en majoritet i kongressen efter framgång i valen till representanthuset och senaten om halvannat år. Allt annat vore en dyster slutpunkt för hans fortsatta reformmöjligheter.
Följaktligen uttalade han nyligen att detta är målet för den redan inledda mobiliseringen efter påskuppehållet. Obamas gräsrotsarmé laddar om för ännu en seger för Demokraterna, men behöver lång starttid innan den kan leverera. Och utgången är inte given; av de 35 platser i senaten som ska omsättas hålls 21 av demokrater, varav sex i stater som röstade republikanskt i presidentvalet. Sannolikheten för en försvagad demokratisk majoritet i senaten ökar när valet inte gäller presidentens popularitet utan delstaternas representanter och deras personliga kvaliteter. Men det förutsätter förstås att Republikanernas utmanare är valbara.
Bilden av Obama som ungdomens absoluta favorit står sig inte särskilt väl i eftervalsundersökningarna; ”ungdomsgapet” från valen 2008 och 2012 på 20-30 procent är nu borta. Att döma av flera undersökningar under våren (Harvard, Huffington Post, Real Clear Politics) är opinionen ungefär lika delad bland unga som bland äldre. Inte ens det etniska mönstret i Demokraternas favör förefaller cementerat, i ljuset av kommande invandringsreform och demografisk rörlighet.
Ett starkare mandat är vad Obama skulle behöva med tanke på den ekonomiska situationen. Enligt kongressens budgetkontor (CBO) landar det federala underskottet i år på 845 miljarder dollar, över fem procent av BNI. Det är under den triljongräns som sprängdes förra året och som var nära att ge Mitt Romney segern i presidentvalet, men det ger föga tröst med tanke på projektionerna för framtiden i ljuset av främst demografiska förändringar som lär göra stigande vårdkostnader allt svårare att kontrollera.
Det är den rävsax Obama satte den federala ekonomin i med hjälp av den sjukvårdsreform som förde honom till makten 2008. I ett slag spädde reformen på en statsskuld av grekisk-italienska mått med ytterligare någon triljon dollar. Han övertog ett skuldberg från krigsbenägna Bush-administrationer, men likt den druckne som lovar tillnyktring började han med en rejäl utgiftsökning, att lägga till dem som ackumulerats efter årtionden av gap mellan utgifter och intäkter.
Det innebär att USA nu har klättrat till toppen bland världens skuldnationer med en statsskuld över 100 procent. Enligt Vita husets budgetkontor (OMB) visar prognoserna att gapet mellan federala utgifter och intäkter de kommande tio åren kommer att krympa men ändå inte slutas. Skulden fortsätter att växa, om än i lägre takt.
Myten om USA som lågskatteland bör därmed vara mogen för pensionering. Det verkliga skattetrycket är en tankeställare för alla dem som tagit för givet att den ekonomiska återhämtningen via tillväxt sker med automatik så snart ”krisen” är övervunnen. Det som förr kallades ”ekonomiskt under” hämmas av det faktum att USA numera är i nivå med stora EU-stater i statsutgifter. Under Kennedy-åren uppgick de offentliga utgifterna på lokal, delstatlig och federal nivå till 27 procent av BNI, i dag är de över 40 (pensionsåtaganden oräknade).
Ökningstakten är dramatisk; statsskulden har växt med över en triljon dollar per år under Obamas första period, från 10,5 triljoner dollar 2008 till nu över 16 – bara på federal nivå. För att nå budgetbalans 2025 i förhållande till utställda åtaganden skulle skatteintäkterna enligt Internationella valutafonden behöva öka med 35 procent och förmånerna sänkas lika mycket. Men så länge ränteläget förblir lågt syns inte de långsiktiga problemen tydligt nog för att få större politiskt genomslag.
Det kostar att ha en svällande offentlig sektor: två miljoner anställda i försvaret, tio gånger fler civila. Det kostar att ha 60 miljoner förmånstagare i Medicaid, 54 miljoner i Social Security, 48 miljoner i Medicare, 45 miljoner med matkuponger. Det kostar att av 3 400 miljarder dollar i federala utgifter lägga hälften på vård och socialförsäkringar – apropå en populär myt om att ”den råa kapitalismen” skulle sakna skyddsnät.
Väljarna må vara för individens frihet och begränsad statsmakt – idén på vilken nationen grundades – men även i USA röstar en majoritet (oftast) för löften om en expansion, i tron att de gynnas av den. Efterfrågan på skyddsnät har ökat efter recessionsåren och den amerikanska drömmen bleknar när bara hälften av arbetarna tror sig ha säkrat tillräckligt med pengar för ett gott liv i pension. Det är en minskning från 70 procent före bubblorna och kriserna, enligt en undersökning från Employee Benefit Research Institute, vilket säger något om ändrade framtidsförväntningar jämfört med Reagan-årens optimism. Mot den obändiga framstegsideologin ställs allt oftare insikten att för medelklassen leder pinnarna på samhällsstegen åt båda hållen, inte bara uppåt.
Där står nu den amerikanska högern i spagat, pressad av interna motsättningar och skuldfördelning men också av sociologisk förändring bort från det vita patriarkatets överordning. Den nation som valde och omvalde Ronald Reagan finns inte mer. Innan sökandet efter en ny ljusbärare inför presidentvalet 2016 är avslutat måste den läxan läras och misstagen från 2012 erkännas.
Ett kraftigt övertag i väljarkåren bland vita män räcker inte längre, inte när de som senast endast utgör en tredjedel av de röstande. Valforskningen visar att de kan vara än mindre dominanta 2016, liksom pensionärerna.
Därtill ska läggas den ideologiska splittringen i nationen. Befolkningen brukar i undersökningar av självuppfattning sönderfalla i tre kategorier, ungefär lika stora: konservativa, ”moderater” och ”liberaler”, med tilltagande polarisering sinsemellan. 2012 betecknade sig närmare hälften av väljarna som konservativa i ekonomiska frågor, ändå valde en majoritet i ett val där ekonomin rankades som viktigaste valfråga den mest liberale president USA haft sedan andra världskriget.
Efter att ha följt presidentvalet 1984 på plats under några år beskrev jag i en av de första böckerna på svenska om den konservativa renässansen i USA alliansen bakom Reagans genombrott som ett resultat av målmedveten idéutveckling och pragmatiskt koalitionstänkande (i motsats till den Reagan som i svenska medier utmålades som en högerextrem krigshetsare). Fem fraktioner kunde urskiljas: traditionalister, nykonservativa, moderater, libertarianer, ”moraliska majoriteten”.
I dag finns motsvarande strömningar kvar men i en förändrad helhet. Återbesök genom åren, särskilt före och efter det senaste valet, visar på en maktförskjutning med en tydlig förlorare: mitten. Det har att göra med mediepolarisering, finansiärers möjligheter att köpa sig inflytande och en sekterisering av det politiska livet. Nya samhällsproblem har gjort sig gällande och när verkligheten förändras ritas kartorna om. Söderns reaktionärer har försvunnit i takt med moderniseringen, de nykonservativa har tappat kommandohöjder efter Bush-krigen, libertarianerna har öppnat eget, liksom populisterna i Tea Party och de evangelikala i sina nätverk.
Av mångfalden splittring, inte breddning. Renlärighet har blivit viktigare än valbarhet som kandidatkriterium, interna konflikter är vanligare än samling mot motståndaren. Vilket riskerar att drabba framförallt de moderata senatorer som i januari kompromissade om skattehöjningar inför nyligen genomförd budgetslakt och snart ska upp till omval.
Förändringen har påverkat även tankesmedjorna. Från att ha varit inspiratörer till nytänkande och utmanare av etablerad forskning har även de smittats av dogmatismens virus; Heritage Foundation, nykonservatismens kraftcentrum på 80-talet, framstod vid ett besök i november närmast som ett teologiseminarium där man tagit texten på dollarsedlarnas baksida alltför bokstavligt: In God We Trust. Det är en god paroll för en kyrka i bön, men ger föga ledning för att lösa mer världsliga problem.
En liknande tendens är att de interna primärvalen inte längre sållar bort de minst valbara. Senast syntes det tydligast i senatsvalen där Republikanerna tappade flera platser på grund av kandidater från platta jordens sällskap med egna teorier om kvinnokroppens biologi.
En som redan vågar lita på republikansk självinsikt är kommentatorn David Frum, en gång talskrivare åt George Bush Jr. Vid tidskriften Commentarys eftervalssymposium om konservatismens framtid i januari gav han en optimistisk prognos:
”Lika säkert som New Deal banade väg för konservativa kongresser, lika säkert som Great Society framkallade en konservativ återkomst efter 1970, kommer Obama-åren att följas av en mer konservativ period. Nästa republikanska koalition som får ta itu med överdrifterna efter Obama blir multietnisk och utan de reaktionära budskap som stötte bort så många övertalbara väljare 2012. Den kommer i stället att erbjuda en republikanism som är kulturellt modern, ekonomiskt inkluderande och miljömässigt ansvarig. Den kommer att vara yngre, mer välutbildad och mer sekulär än den som förlorade 2012.”
Förvisso finns det ett nytt ledarskikt av yngre guvernörer och senatorer med lyskraft och valbarhet. En av dem, senatorn Marco Rubio från Florida, angav tonen i den rekonstruktion av partiets budskap som redan börjat, i ett svar på Obamas tal till nationen i januari:
”Jag är inte mot era planer för att jag skulle vilja skydda de rika. Jag är mot era planer för att jag vill skydda mina grannar. De är hårt arbetande medelklassamerikaner som inte behöver oss för att vi ska komma med planer på hur statsmakten ska växa. De vill se en plan för hur medelklassen ska växa.”
Ett liknande tema odlas av Bobby Jindal, ung guvernör i Louisiana med indiskt påbrå som omvaldes med två tredjedelar av rösterna. Han är ett annat hett namn inför 2016 som vill att republikanska kandidater ska tala mer om småföretagande och egenmakt än budgetunderskott:
”Vi får inte bli nedskärningarnas parti, vi måste bli tillväxtens parti.” (The Economist 13/4)
”Sexårssjukan” i amerikansk politik innebär att många väljare vill se nya ansikten i mellanårsvalet 2014. Republikanerna behöver vaska fram en rejäl ledare men först en politisk plattform som kan förena ett optimistiskt framtidsbudskap med trovärdig ekonomisk sanering.
Oavsett utgången av kongressvalen är det ett annat mer latiniserat Amerika som väntar Republikanerna. Här finns en stor potential, mindre än hälften av latinos röstade 2012, en minskning jämfört med 2008 (Census Bureau, maj). Men för att attrahera dem behöver republikanerna en annan politisk profil än den Mitt Romney erbjöd, som bara lockade 17 procent av de icke-vita väljarna.
Trots nästan hälften av rösterna i presidentvalet börjar Republikanerna nu om från botten; allt färre amerikaner identifierar sig med partiet. Det finns ingen hegeliansk automatik som i Frums spådom. Förtroendet måste förtjänas varje dag. Det är en lärdom för partier i många länder.
LÄSLISTA: AMERIKANSK POLITIK
Thomas E Mann & Norman J Ornstein
Basic Books
Två av USA:s mest kända oberoende kommentatorer – Mann vid liberala tankesmedjan Brookings och Ornstein vid konservativa American Enterprise Institute – dömer ut effektiviteten och funktionaliteten i hela det politiska systemet. Pengar, lobbying och mediemakt sätter konstitutionen ur spel (maj 2012).
Karlyn Bowman, Andrew Rugg, Jennifer K Marsico
Is America still a center-right country?
American Enterprise Institute
Tre valforskare diskuterar hur den ideologiska polariseringen i USA splittrar nationen. Trots Obamas valseger står de som betecknar sig som konservativa fortfarande starka i opinionen i ekonomiska och sociala frågor. En rapport från Washingtons äldsta tankesmedja (december 2012).
An analysis of the 2012 Presidential elections
The Winston Group
Valutgången analyseras i siffror från en republikanerna närstående forskningsgrupp med egen intervjumodell. Väljarna vill veta hur kandidater tänker lösa samhällsproblem, inte främst avgöra personstrider (december 2012).
Jonathan Chait
How the GOP Destroyed its Moderates
The New Republic
En essä skriven av en vänsterliberal på temat hur revolutionen äter sina egna; om hur högerpopulismen besegrade moderaterna inom det republikanska partiet (oktober 2012).
David Frum
How the GOP Got Stuck in the Past
The Daily Beast
Tidigare talskrivaren åt George W Bush sammanfattar den moderata kritiken av Romney-kampanjen och anvisar en moderniseringens väg för framtida republikanska segrar (november 2012).
Charlie Cook
National Journal
Hur tänker de unga väljarna, och hur röstar de? En av USA:s mest ansedda politiska journalister besvarar framtidsfrågorna utifrån en omfattande undersökning som visar på nya intressanta mönster (maj 2013).
Nate Silver
How Immigration Reform and Demographics Could Change Presidential Math
FiveThirtyEight Blog
En ledande opinionsanalytiker, bloggaren som förutspådde valutgången rätt i nästan alla delstater, tränger in i matematiken i en av de kommande stridsfrågorna, som kan avgöra både kongressvalen 2014 och presidentvalet 2016. Hur ska invandringsproblemen hanteras? (april 2013).
