Statens drömkåk

De flesta av oss har varit inne i en. Många har rentav bott där. Oavsett vilken del av landet vi kommer ifrån så har vi helt säkert sett dem; 1970-talsvillorna i ett och ett halvt plan i trä eller mexitegel. Men varför älskar vi att bo så? Svaret är som så ofta – ekonomi.

av Markus Berensson & Carl Johan von Seth

Den finns överallt. Lätt att känna igen på fasaden av trä och mexitegel och det långt neddragna taket. Ett och ett halvt plan utan källare. Landets alla småhusområden vittnar om en kollektiv passion för dessa villor. Oavsett om man är i Täby, i Oskarshamn eller Lerum följer byggandet samma mönster. Svenskarna verkar ha älskat dessa hus.

Hur blev det så?

Vi backar bandet. Vid tiden för andra världskrigets slut hade svenskarna nyss brutit upp från landsbygden och flyttat in till städerna. Men efter några år av jobbjakt och lägenhetsboende valde i slutet av 1960-talet hundratusentals nya stadsbor att bosätta sig utanför trängseln. Leriga utbygds-
åkrar förvandlades till Hjortron-vägar, Smultronvägar och Tranbärsstigar befolkade av svensk medelklass.

Och när den generation som klev ut i vuxenlivet under rekordåren skulle sätta bo var det i form av moderna egnahem som allt som oftast blev en väldigt specifik form av villa. Borta var traditionella och regionala variationer och kvar lämnades ett arkitektoniskt arv av huslådor vars konformism och slätstrukenhet förbluffar. 

Rekordårens bostadsmobilisering producerade nämligen inte bara flerfamiljshus – 34 procent av periodens nybyggnation utgjordes av enfamiljsbostäder. I skuggan av betongkolosserna producerades 40 000 nya småhus under varje år i början av 1970-talet. Allt som allt byggdes närmare en halv miljon villor under decenniet. Tyckte verkligen alla att de där legobitarna var fina? Var 1970-talssvenskarna galna?

 

Nej, de var helt rationella. Som nybyggare hade de möjlighet att själva forma sin miljö, men mest ekonomiskt var att göra som alla andra. Genom statliga kredit-kontroller kunde långivningen styras för att uppnå särskilda ändamål, vilket bland annat innebar att all bostadsproduktion fick tillgång till väldigt förmånliga lån som ett led i regeringens önskan att höja den allmänna bostadsstandarden.

Det fanns emellertid en hake. Den som ville dra nytta av billiga krediter för att bygga nytt skulle vända sig till sitt kommunala förmedlingsorgan. Ansökan behandlades därefter av länsbostadsnämnderna – en myndighet som fanns i varje län – vars uppdrag var att granska att byggnadsförslaget följde fastlagda normer för standard, storlek och utseende.

Svaret på varför så många av våra villor ser mer eller mindre likadana ut ligger därför inte begravt djupt i svenskens inre, utan står att finna i normsamlingen God Bostad som Bostadsstyrelsen publicerade mellan åren 1954 och 1976.

I lånearkitekturens Sverige ställdes man alltså inför valet att antingen ta hänsyn till plats och terräng, lokala traditioner, personliga preferenser och därmed skapa en varierad stadsbild – men därmed också gå miste om oslagbara räntor – eller följa plånboken och bygga så som Bostadsstyrelsen ville. Naturligt nog valde majoriteten det senare alternativet. Stockholms tidigare stadsarkitekt Per Kallstenius beskrev 1981 följderna i tidskriften Arkitektur:

”Den mest renodlade lånearkitekturen är det intill leda upprepade källarlösa 1 1/2-plans-huset med indragen ’joddlarbalkong’ på gaveln. Typen … utgår helt från det faktum att man får låna mer på detta hus än på motsvarande tvåplanshus med samma bostadsyta. Därför har också det marksnåla tvåplanshuset – en klassiker i vår byggtradition – varit helt försvunnet från marknaden under 1970-talet.”

I God Bostad behandlades varje skrymsle av landets hem. ”[A]llt från måttregler för rumsytor till hygienutrymmen, standard för skåp, arbetsytor i kök och garderober [samt] fasader och utemiljö påverkades av normerna,” skriver Britta Roos och Hanna Gelotte i Hej bostad, om bostadsbyggande i Storstockholm 1961-1975.

Majoriteten av dessa egnahemsborgar för svenska barnfamiljer hade minst tre rum och ett strategiskt beläget kök som aldrig var mindre än sju kvadratmeter. Kökets storlek berodde på om det var avsett för strömåltider, huvudmåltider eller som kök och allrum, men det önskvärda matplatsutrymmet för en genomsnittlig familj om fem personer var 200 x 200 cm, oavsett vad som stod på menyn. Skafferiet utformades så att färskvaror kunde förvaras i övre delen, medan botten var till för rotfrukter och lådorna för bröd.

En del familjer begränsade sig till köksfönster på en sida, men de flesta valde att placera köket i ett hörn så att ljus flödade in från två håll. Denna praxis levde kvar i början på 70-talet, som en rest från tidiga riktlinjer då tanken var att underlätta för husmodern om hon ämnade sy. ”[S]ärskilt om ett av fönstren vetter mot vägen, där folk och fordon passerar förbi,” kan hemmafrun ”känna lite kontakt med yttervärlden även om hon går ensam hemma en stor del av dagen,” menar 1956 års upplaga av God bostad.

60 centimeter klädförvaring per rumsenhet var ett minimum. Arbetade man fysiskt, eller sportade, rekommenderades också en allmängarderob. Enpersonsrum skulle vara minst sju kvadratmeter stora; ett tvåpersonsrum minst tio. Och var vardagsrummets bredd smalare än 360 centimeter och arean understeg 18 kvadratmeter var husägaren ute på hal is. Breddmåttet gick visserligen att förhandla ned till 340 centimeter om långsidan var en fönstervägg, men storlekskravet var orubbligt.

Svensken uppmanades att bygga källarlöst. För det fanns delvis sunda ekonomiska argument. ”I det källarlösa huset … är det möjligt att dimensionera biutrymmen efter behag: man är inte på något sätt bunden av bostadens planyta. Ett sådant hus behöver därför inte dras med en ekonomisk belastning i form av onödigt stora biutrymmen.”

Men de ekonomiska vinsterna var enligt Bostadsstyrelsen inte det viktigaste. Att slopa källaren var helt enkelt trevligare: ”[n]är källare och källarfönster saknas kan huset nämligen få låg sockel och därmed en bra kontakt mellan inne- och uterum samtidigt som exteriören blir mera tilltalande.”

Därmed löste regeringen ett av arkitekturhistoriens största estetiska problem – den höga sockeln. Enplansvillor ansågs visserligen lättskötta eftersom ”det kan ju där aldrig bli fråga om något trappspring” och gjorde det enklare för mammor att se efter småbarn, men de var svåra att bygga till och, om det fanns källare, tyngda av överflödiga biutrymmen i relation till bostadsytan.

Det fanns tydligen inget som irriterade Bostadsstyrelsen mer än överflödiga biutrymmen. I tvåvåningshus var källaren å ena sidan ett mindre problem, men där fanns ju å andra sidan den stötande ineffektiva vinden. Regnkläderna var redan instoppade i allmängarderoben och linneskåpens mått var inberäknade i sovrumsplanen, så vad skulle man med vinden till?

Folket uppmuntrades därför att bygga 1-planshus där taket kunde inredas och bli en andra våning och förvaringsutrymmena begränsades till golvfack längs med sidorna. Därigenom utnyttjades alla utrymmen förståndigt. Andra hustyper var sämre eftersom de ”drar merkostnader utan att … ge motsvarande tillskott i trevnadsvärde”.

Och om svenskarna inte lät sig övertygas om att Bostadsstyrelsens hus – som redan fanns i tusentals exakt likadana upplagor – var de trevligaste spelade det mindre roll, eftersom lånereglerna ju garanterade att husbyggarna plockade upp ett exemplar av God Bostad, beräknade lånekostnaderna och förmodligen kom till slutsatsen att det är bättre att ha ett trist och opersonligt hus än inget hus alls. Många behövde inte ens bemöda sig med att själva se vad Bostadsstyrelsen ville, utan det blev allt vanligare att beställa en färdig ritning från ett av de nya husföretag som redan sett till att garderobsmått och köksdimensioner passade normerna.

Men om husägarna bara svarade på ekonomiska drivkrafter hade staten i sin tur sina skäl. De kan sammanfattas som lika delar kostnadsbesparingar, riskhantering och social ingenjörsiver.

1964, två år innan det första spadtaget på miljonprogramsbygget togs, fanns det omkring 3,1 miljoner hem i Sverige. Detta innebar att regeringens bostadsmobilisering under tio år var tänkt att utöka den svenska byggnadsstocken med så mycket som en tredjedel. För att sätta miljonprogrammet i perspektiv skulle Sverige alltså bygga hälften av alla de bostäder som fanns i hela landet 1945, ett åtagande som innebar att Sverige på 1960-talet lade mer på byggnadsinvesteringar som andel av BNP än vad Kina gör i dag.

För att möta dessa skyhöga produktionsmål tvingades byggbranschen att rationalisera sina processer. Bostäder blev mass-producerade legobitar som byggdes efter mallar i fabriker och restes på plats. Att bygga utifrån mallar var inget nytt utan hade importerats från USA (dit Bostadsstyrelsen åkt på studieresa). Skillnaden var att konkurrerande amerikanska bolag tog fram sina egna legobitar medan den svenska staten satte en gemensam standard för hur alla hem skulle se ut.

Drivet att ta fram mallen för ett svenskt hus hade också att göra med riskhantering. Liksom handeln på råvarubörsen i Chicago ledde till att storleken, formen och färgen på äpplen standardiserades för att råvaruoptioner skulle kunna prissättas (det är svårt att värdera en option om varje enskilt äpple den baseras på är helt unikt), var regeringen mån om att alla de subventionerade bostadslånen gick till en investering vars värde kunde garanteras. ”En hög belåningsgrad innebar att ägaren hade litet eget kapital och därmed en liten egen finansiell risk. När ägarens risk var låg och denne trots det hade möjlighet att påverka hur de lånade pengarna användes uppstod en osäkerhet hos långivaren vilken behövde få osäkerheten förvandlad till kontrollerbar risk”, skriver Sven-Erik Delsenius i sin licentiatavhandling Byggherren och byggherrerollens utveckling i svenskt bostadsbyggande.

Det här förklarar dock bara varför standardisering existerar men inte varför den blev som den blev. Att staten ville skydda sin investering är förståeligt, men varför dessa petimeterbestämmelser?

Främst byggde även detta på ett rationellt tänkande. Bostadsstyrelsen såg det som sin uppgift att rycka upp en omodern sektor av småbyggmästare och egnahems-ägare som undgått den rörelse mot fabriksproducerade och kostnadseffektiva byggnader som präglade flerbostadshusen i miljonprogramområdena.

Därför krävdes det att någon gjorde för egnahemsägarna vad industrin gjort för lägenhetsinnehavarna och tog fram ett begränsat antal mallar för hus som skulle vara billiga samtidigt som de gav de boende allt de behövde. Ingen skulle längre frukta att matplatsen blev för liten, att vardagsrummet blev för mörkt eller att sängkläderna inte skulle få plats. Dessutom förhindrade Bostadsstyrelsen att svenskarna byggde så dumt och otrivsamt som de uppenbarligen gjort tidigare, genom att tipsa om saker som att ”[e]gnahemsbyggarens första krav på tomten är att den ska ha ett bra och trevligt läge”.

Var dessa mått och trevlighetsidéer kommer ifrån är emellertid inte helt klart. Även om Bostadsstyrelsen var metodisk i sin beskrivning av hur ett hus skulle se ut, var den inte lika noggrann med att förklara metodiken som låg till grund. Någon tyckte uppenbarligen att socklar var riktigt odrägliga och att ett-och-ett-halvtplansvillor därför var bättre.

Kanske var de inspirerade av Svenska slöjdföreningen och dess stora fältundersökning av svenska hem Bostadsvanor och bostadsnormer – en skrift med stor inverkan på dåtidens planritningar som strävade efter att vara ”lättmöblerade, lättstädade och funktionellt anpassade till de moderna livsmönstren”, enligt Roos och Gelotte. Eller är vi källarlösa på grund av Ulla Molin, redaktören för den inflytelserika tidskriften Hem i Sverige, som länge propagerat för att trädgårdskontakt var bättre för människan än källarkontakt och att källarutrymmen därför skulle minimeras?

Helt säkert är att Hemmens forskningsinstitut haft ett finger med i spelet. Från 1944 kämpade institutet för att rationalisera hushållsarbetet genom vetenskapliga studier av arbetsmoment och noggranna mätningar av alla upptänkliga husmodersrörelser. HFI betraktade småhuset som en logiskt konstruerad scen där ett intrikat nätverk av välkoordinerade rörelselinjer skulle minimera fysisk möda och tidsåtgång. Från skafferiets brödlåda till arbetsbänkens skärbräda till barnens frukosttallrik omvandlades ett stycke Skogaholmslimpa till en mättande ostmacka på bästa möjliga sätt.

Men vad dessa rationella planerare inte tänkte på var att människor ibland kanske uppskattar annat än ett väluttänkt avstånd mellan sopskåp och diskbänk eller hall och vardagsrum. Tänk om de ville bygga sitt hus i en unik stil som representerade vem de var, eller att de utformade husets plan för att maximera sin trädgård? Kanske gick ett 300 centimeter brett vardagsrum an bara det hade runda fönster med en vacker utsikt? En utsikt som inte utgjordes av den synnerligen monotona stadsbild som uppstod då hundratusentals personer byggde väldigt många nya hus under en väldigt kort period och alla följde samma ritning.

Vad det nu var som främst präglade husbyggarbibeln God Bostad så är en sak klar: 1970-talssvensken var inte galen, utan reagerade bara på de incitament som fanns. Landets passionerade relation till den källarlösa 1-plansvillan var därför aldrig någon äkta kärlek, utan ett ränteavdragsgillt resonemangsparti vars avkomma är en enformig bostadsmiljö stöpt i en normsamlings avbild.