Sommaren som aldrig sade nej

De brände massor av pengar. De förlorade. Men Ja till Euro-kampanjen 2003 skapade en ny generation politiker, sammansvetsade av minnen. Andreas Ericson ser tillbaka tio år efter en magisk sommar som födde en ny politisk verklighet.

av Andreas Ericson

Neo nr 3 2013 Andreas Ericson euron 2003 Ja till Europa

Stiftelsen Sverige i Europa grundades 1997 ur resterna av det som var Ja till Europa, kampanjorganisationen som verkat i samband med folkomröstningen 1994. Organisationen blev en av de allra viktigaste aktörerna under sommaren 2003. Den huvudsakliga finansieringen kom från Svenskt Näringsliv, men eftersom stiftelsen respekterade donatorns vilja att summan inte skulle vara offentlig vet ingen hur mycket pengar kampanjen kostade. Det har i medierna förekommit uppgifter i trakterna kring 500 miljoner kronor.

Sommaren 2003, en av de där somrarna som slutade helt abrupt. Plötsligt insåg man att det var andra dagen på raken man inte hade shorts. Att de mörka skyarna kom tätare. Det tog allt längre tid för marken att torka efter regnen.

Fram till mitten av augusti hade det varit hett. De portabla luftkonditioneringsaggregaten i caféet Muttern vid Sergels Torg fick gå på högvarv. Propparna gick ständigt. Vi var där på ett rivningskontrakt. Byggnaden skulle till hösten ersättas med en ny tunnelbanenedgång. Café Muttern var en av de centrala punkterna för Ja-kampanjen inför folkomröstningen om Euron den 14 september det året. Det låg så centralt man kan komma i Sverige. Mitt i city, mitt i Stockholm.Neo nr 3 2013 Andreas Ericson euron 2003 Ja till Europa citat

Hundratusentals personer som passerar varje dag. Idealiskt för politisk kampanj, för ståbord med mazariner, kaffe och det där typiska mässgodiset i vit plast. Runt oss snurrade staden. Heroinister och kontorister. Sommarlovslediga ungdomar, gatumusiker, ett och annat tv-team, den där token som alltid brukade hoppa längdhopp på Plattan – den vanliga blandningen av folk i ett Sommarstockholm som går mot höst. Och mitt i stod vi. Jag och några hundra andra ungdomar som jobbade i Ja-kampanjen.

De som jobbat längst hade börjat redan på vintern. Ju närmare valet man kom, desto fler blev vi. Själv kom jag in av en slump i juni. Rekryteringen var omsorgsfull. Jag fick berätta om vilka kurser i nationalekonomi jag läst, vad som var min egna främsta drivkraft och om jag kunde segla. (Man behövde bemanna en segelbåt som skulle kampanjkryssa i skärgården.)

Stiftelsen Sverige i Europa kall-ades i medierna för en ”borgerlig” organisation. Visserligen var en av de främsta finansiärerna Svenskt Näringsliv, men jag har aldrig sett så många socialdemokrater i ett påstått borgerligt sammanhang. Och mycket av argumentationen var lika vänster som höger. Sverige skulle tjäna på ett Euromedlemskap eftersom det skulle gynna exporten, vilket i sin tur skulle generera större skatteintäkter att fördela till vård, skola och omsorg. ”Kedjan”, kallades det.

Tanken var att vi skulle samtala med väljarna. Inte debattera. Möta människor i deras vardag, på gator och torg. Eller inte bara där. ”Samtal om Euron i Sommarsverige” hette den första häftade samtalsguiden vi fick, och bortsett från landets gästhamnar och torg skulle badstränderna, festivalerna och semesterorterna få besök. Om det regnade skulle vi erbjuda paraplypromenader mellan köpcentrens entréer och parkeringsplatserna.

Vi organiserades i små team som utrustades med en hyrbil från Avis med kampanjens logo påklistrad på sidorna (i slutet av augusti rull-ade så många sådana hyrbilar med Ja-kampanjens budskap genom Sverige att Avis inte hade fler att hyra ut), en stor kaffetermos, en roll-up och mängder av trycksaker. Mest populär var ”Pojken”, en liten broschyr med en liten blond kille på framsidan som såg ut att vara hämtad ur en tvättmedelsreklam. Sedan kom ”Fackliga röster för Euron” som ansågs bra att använda om man hamnade i traditionellt socialdemokratiska områden. Knepigast var den broschyr som bara innehöll en lång text av författaren Göran Rosenberg och en bild på densamma, tecknad över en Europakarta så att han snarare såg ut som potentiell EU-president än som euroförespråkare.

Ingen politisk kampanj i Sverige har haft så många människor anställda samtidigt. De flesta av oss var unga, nästan alla under trettio. Några hade inte ens tagit studenten. Vi kom från alla håll. Det fanns ett förortsteam som ironiskt kallade sig själva BSF, Blattar som fattar. En del hade bakgrund i ungdomsförbund och partier, men det var långt ifrån alla. Många var precis som jag, studenter med diffust samhällsintresse som tyckte det var fantastiskt att få ett betalt sommarjobb där man samtidigt fick prata politik och jobba för det man trodde på. För trodde gjorde vi. Det går att le åt i dag, men jag var 2003 övertygad om att det var dumt och historielöst att tro att Sverige skulle stå med ena foten utanför det europeiska samarbetet. Det var frustrerande att se hur EU fördjupades medan fega politiker var beredda att låta Sverige hamna i bakvattnet.

En dag i veckan hade vi gemensam fest i källaren på Sveavägen. Ölen kostade 25 kronor. Kampanjlåtarna gick varma. När vi åkte till Gotland festade vi också. Men inga kampanjkläder på krogen. Vi hade med oss husbil och åkte runt på campingplatserna och bjöd barnen på korv och de vuxna på samtal. Semesterfirarna var lite brydda över de prydliga ungdomarna som dök upp i förtälten iförda likadana T-shirtar och jackor och som pedagogiskt ville prata politik.

Men ju längre sommaren gick desto mer avlägsen kändes en ja-seger. Partierna kom aldrig igång. De av oss som var borgerliga undrade otåligt när det socialdemokratiska maskineriet skulle rulla igång. Vi hade hört så mycket om maskineriet, det som alltid vann valen åt Socialdemokraterna. Det hackade nu. Flera ministrar i Göran Perssons regering var till och med öppet negativa. Även de borgerliga partierna gick på tomgång. Moderaterna var fortfarande svårt chockskadade av det rekordlåga resultatet i riksdagsvalet året innan. Centern var emot ett svenskt EMU-medlemskap. Och Folkpartiet ville hela tiden blanda in sin egen vision om en framtida europeisk statsbildning som bara skrämde väljarna. Neo nr 3 2013 Andreas Ericson euron 2003 Ja till Europa jorå

Vi på den oberoende ja-sidan ökade våra ansträngningar. Fler personer anställdes. Snart var vi hundratals. Nya tröjor köptes in. De tidigare modellerna, knallgröna T-shirtar med texten JORÅ och pikétröjor med Ja till Euron, var ett sätt att visa att man var gammal i gården. Schemat blev tuffare. Tidigt på mornarna tog vi emot Finlandsfärjorna. Sedan ett förortscentrum och därefter flygbladutdelning i Suckarnas gång mellan T-Centralen och Centralen i kvällsrusningen.

Den blotta massan av kampanjpersonal gjorde att precisionen i insatsen försämrades. Ett team hamnade på något som hette ”Ingmarsö-dagen” och klagade efteråt på att de femtiotalet närvarande alla var släkt med varandra och ingen av dem var intresserad av euron. Några andra kommenderades ut att kampanja på Tjärhovsplan, en plats som kanske såg ut som ett torg för en kampanjplanerare med en Stockholmskarta framför sig, men som i själva verket är en öde trafikkorsning. Det hördes också missnöje från det ”krogteam” som hade schemalagts att driva kampanj till klockan tre på morgonen på S:t Eriksplan – en plats där allt stänger redan klockan ett.

Jag fick nya vänner den sommaren, och har flera av dem kvar. Och otaliga nya kontakter. Ofta skämtar vi om det. Om de äckliga euroglassarna, om att argumenten kanske var lite enkelspåriga, att det blev alldeles för stort på slutet. Men det är skämt med värme. För de flesta minns en sommar av gemenskap, av vänskap. Vi var strax över tjugo. När sommaren tog slut hade vi med oss nya vänner, en del erfarenheter av hur politiskt kampanjande går till, och vi var en del av ett framväxande nytt nätverk. Ungdomarna som utgjorde kampanjen för Euron kom från alla borgerliga ungdomsförbund. De som tidigare motarbetat varandra, skrattat i smyg åt varandra och försökt kannibalisera på varandra i kampen om medlemmar. Nu var de tillsammans en sommar. Jobbade ihop. Festade. Hånglade.

Att låta en hel generation samhällsintresserade människor på gränsen till vuxenlivet göra något tillsammans en hel sommar är något mycket speciellt. Jag tror inte det har skett tidigare i vårt lands historia. Sommaren 2003 var – på gott och på en del ont – med och skapade den politiska generation som nu håller på att ta över i Sverige. De relationer och vänskapsband som knöts då fick snart fastare form i Alliansen.

Men sommaren försvann alltså abrupt, hösten kom från en dag till en annan. De sista dagarna före valet jobbade jag inte. Terminen på Handels hade börjat. Jag satt i aulan och lyssnade på Peter Wallenberg när föreläsningen plötslig avbröts. Folk tittade på sina telefoner. Man kunde inte surfa med dem på den här tiden, men sms:en hade börjat studsa mellan oss. Jag ringde upp en kompis från kampanjen. Hade hon hört något? Jo, det gick rykten. De stod just då med sin roll-up i Gallerian på Hamngatan. Anna Lindh hade ju gått förbi dem alldeles nyss. Hon hade vinkat till dem. Sagt att det var bra kämpat. Sedan hade hon försvunnit ut på Hamngatan. Bort mot NK.

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2013

Lämna en kommentar