Inför kyrkovalet:

Socialdemokrater, muslimer och ateister

En infekterad konflikt delar Svenska kyrkan. Ska man tro den ena sidan försöker Socialdemokraterna ta över makten, ska man tro den andra hotar högerextrema. Och vad ska man egentligen tro om en kyrklig konflikt där den ena sidan lierat sig med muslimer och den andra med ateister?

av Ester Nylöf

Ester Nylöf Socialdemokrater, muslimer och ateister Svenska kyrkan kyrkoval Neo nr 3 2013 illustration: Krista Nyberg

Vad händer med Svenska kyrkan när borgerligheten slutar värna den kristna världsbilden och drar sig ur kyrkopolitiken? Sedan början av 2000-talet har det skett en dramatisk förändring av det politiska och religiösa landskapet i Sverige. Nya konfliktlinjer har dragits upp både inom och utom kyrkan och det har skett en tillströmning av religiösa influenser från islam genom immigration. De religiöst färgade konflikterna har ökat och de partipolitiska förtecknen har kastats om. Borgerligheten talar inte längre om kristna värden och är på reträtt ur den religiösa sfären.

Denna sfär skakas nu i stället av en av de bittraste konflikterna i svensk samhällsdebatt.

På ena sidan: Seglora Smedja. En tankesmedja startad för tre år sedan av troende socialdemokrater. En av grundarna är Helle Klein, präst i Svenska kyrkan och tidigare chef för Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida. Seglora pekas ut som en drivande kraft bakom Svenska kyrkans politisering. De anklagas för smutskastning, åsiktsförtryck och personförföljelse. Bland annat genom att stämpla sina meningsmotståndare som islamofober och rasister.

I motståndarlägret: En konservativ kyrklig falang i en märklig allians med liberala progressiva präster och – icke-religiösa Humanister! De troende i denna falang värnar en stärkt kristen identitet och sympatiserar med den partipolitiskt obundna nomineringsgruppen Frimodig Kyrka. Frimodig Kyrka vill att Svenska kyrkan återgår till att vara en kristen trosgemenskap som sätter gudstjänsten, missionen och evangelisationen i centrum för allt kyrkligt arbete. De vill även befria kyrkan från de politiska partiernas inflytande och många ser gärna en sekulär offentlighet dominerad av ”västerländska värden” med individens frihet och mänskliga rättigheter som utgångspunkt.

Konflikten exploderade under våren 2011. En imam anställdes av Sofia församling i Stockholms stift för att vara en ”dialogresurs” bland ungdomar på Fryshuset. Prästerna Annika Borg och Johanna Andersson motsatte sig kraftfullt idén att på detta sätt öppna dörren för islam (En kyrka i fritt fall SvD, 13/3 2011). Annika Borg har också fortsatt debatten i Kyrkans Tidning (23/8 2011) med frågor som: ”Är evangeliet en kränkning för ’andra’?” och “Varför krattar ett flertal av Svenska kyrkans tongivande företrädare manegen för en annan religion? Och varför just islam?”

Kort därefter publicerade Kyrkans Tidning ett debattinlägg av prästen Helena Edlund som inleddes med orden: ”I kölvattnet efter tragedin i Norge, stämmer även kyrkan in i den politiskt korrekta kören. Objektivitet och källkritik läggs åt sidan och i vanlig ordning träder svenska kyrkan in som en av islams allra starkaste försvarare. Men vad händer med kyrkan när all kraft läggs på att tycka rätt?” (KT, 18/4 2011)

Seglora Smedja högg direkt på det senare inlägget och dess anspelningar på Utöya. De kunde dessutom publicera uppgifter om att Edlund hade kommunala uppdrag för Sverigedemokraterna. När Helle Klein ville publicera samma uppgifter i en krönika i Kyrkans Tidning vägrade chefredaktören att ta in texten. Fortsättningen blev tumultartad och utmynnade i att Helle Klein sparkades som krönikör. Annika Borg och två prästkollegor har konsekvent tagit Edlund i försvar på sin blogg Kristen Opinion, där en stor del av inläggen ägnas åt att kritisera Seglora Smedja, deras metoder och värderingar.Ester Nylöf Socialdemokrater, muslimer och ateister Svenska kyrkan kyrkoval Neo nr 3 2013 citat1

Borg riktade också kritik mot Segloras behandling av meningsmotståndare, ihop med Humanisternas Christer Sturmark (DN, 10/9 2011). Borg och Sturmark skrev senare samma höst även en debattartikel som krävde stopp för omskärelse av pojkar (DN, 18/11 2011) som praktiseras av judar och muslimer.

Kulmen på den infekterade konflikten kan bli nästa års kyrkoval. Det hoppas åtminstone Helle Klein: ”Om kyrkstriden tidigare gällt ämbetsfrågan och synen på samkönade äktenskap handlar den i dag till stor del om religionsdialogen och kyrkans förhållande till det mångkulturella samhället.” Som bränsle i den debatten menar hon att flera av Frimodig Kyrkas sympatisörer beslagits med omfattande främlingsfientliga kontakter. ”Var går gränsen, Frimodig Kyrka?” undrar Klein och kräver företrädare på försäkringar om att man inte kommer att välkomna sverigedemokrater i sina led (Dagens Seglora, 4/4 2013).

Frimodig Kyrkas Jan-Erik Ekelund menar att Kleins anklagelse om rasism, främlingsfientlighet och samröre med Sverigedemokraterna är ”horribel” (FK, 6/4 2013). “Den socialdemokratiska taktiken är solklar. Det gäller att finna en huvudmotståndare i det kommande kyrkovalet för att öka intresset och legitimiteten för valet.”

Klart är att Socialdemokraterna mobiliserar inför kyrkovalet. ”Det är viktigt för Socialdemokraterna att få en valframgång på nationell nivå, inte minst för Stefan Löfven” säger Olle Burell, ordförande i Socialdemokraternas grupp i Kyrkomötet (Dalarnas Tidning, 10/12 2012). ”Kyrkovalet är första steget mot en socialdemokratisk valseger 2014”, menar Burell.

Socialdemokraterna dominerar svensk kyrkopolitik. I Kyrkomötet, kyrkans lekmannariksdag, har de 71 av 251 mandat. Målet i höst är att öka till 75. Sedan skilsmässan från staten år 2000 har de borgerliga sekulära partierna valt att dra sig ur, eller samla sina sympatisörer i nomineringsgrupper med nedtonade namn som ”Borgerligt alternativ” eller ”Folkpartister i Svenska kyrkan”. Så inte Socialdemokraterna:

”Vi har ingen anledning att skämmas för vilka vi är och segla under falsk flagg. Vi kallar oss självklart för Socialdemokraterna även i kyrkovalet och vill inte gömma oss under en beteckning som folk inte vet vad den står för”, säger Olle Burell. (DT, 10/12 2012)

I sin turbulenta symbios med den unikt sekulära kyrkobildningen Svenska kyrkan liknar Socialdemokraterna inget annat politiskt parti. Sedan slutet av 1800-talet har socialdemokratin brottats med kyrkan som institution, först i öppen konflikt, sedan med målet att tämja den och inlemma den i det socialdemokratiska samhällsbygget. En folkkyrka för Folkhemmet, en statlig myndighet för utövande av måttfull ”ateistisk allmän religiositet” underställd det politiska förnuftet.

De sekulära socialdemokraternas strategi var briljant i sin pragmatiska enkelhet. I stället för konfrontation valde man att långsamt krossa kyrkan under statens tyngd och successivt reformera bort dess religiösa särart. Den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg, självproklamerad hedning, ville uttalat använda sig av kyrkan för att befria Sverige från kristendomen. ”Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för det kungliga salighetsverket …” föreslog han i riksdagen 1936. Hans arbete kan i dag närmast betraktas som slutfört.

”Den nya Svenska kyrkan blir ett unikt bidrag till religionshistorien: världens första fria samfund där biskopar saknar rösträtt i trosfrågor och där kristendomens mening fastställs av politiska partier. Somliga menar att demokratin därigenom har fått sitt slutgiltiga genombrott. Andra talar om en religiös katastrof”, skrev Maciej Zaremba (DN 28/11 1999) inför Svenska kyrkans skilsmässa från staten.

Kyrkan är visserligen ”fri” men helt kolonialiserad av politiskt förtroendevalda som väljs direkt till samtliga beslutsfattande nivåer: församling, stift och kyrkomöte. Eller som Arthur Engberg uttryckte det: ”Kyrkan är staten, organiserad för religiös verksamhet”. I stället för helig, allmännelig och apostolisk definieras den som ”öppen, demokratisk och rikstäckande”, i praktiken en spegelbild av sin samtid och funktionellt ateistisk.

Seglora Smedja är fristående från både kyrkan och det socialdemokratiska partiet, men har ändå starka band både till den vänsterpolitiska maktsfären och tongivande präster i Stockholms stift och särskilt Sofia församling. Seglora vill att kyrkan ska ta aktiv ställning i dagsaktuella frågor, en kyrkosyn man delar med Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen, och föreningen Hjärta, för troende socialdemokrater med mångkulturell bakgrund. Seglora Smedja arbetar aktivt mot rasism och anser att en av kyrkans absolut viktigaste uppgifter är att bekämpa högerextremismen. Man förordar dialog mellan religioner på ett sätt som lett in smedjan på kollisionskurs med en vaknande, traditionellt kristen strömning inom kyrkan, vare sig denna är konservativ eller liberal.

På motståndarsidan kan prästen och teologen Annika Borg ses som en samlande gestalt. Hon och hennes meningsfränder betonar att kyrkans uppgift är att sprida Evangeliet som om man faktiskt tror på det, vilket tydligt uttrycks i kyrkans prästlöften. Svenska kyrkan bör därför otvetydigt lära ut att Jesus är Guds son och att Gud är Treenig – inte ägna sig åt välvillig och ängslig självutplåning inför andra religioner. Jesus kan inte ses som en vishetslärare bland många eller som en av flera vägar till Gud, utan att man samtidigt ger upp den kristna läran och i praktiken avskaffar kristendomen.

Samhällssynen sammanfaller ofta mer eller mindre med den liberala och sekulära svenska normen. Religionsfrihet tolkas som rätten även till frihet från religion och man ser gärna en sekulär offentlighet, utöver en sekulär stat. Individens frihet, mänskliga rättigheter och en sekulär etik ska ha företräde framför religionsfrihet och minoriteters rättigheter.

Särskilt i frågan om omskärelse av spädbarn ställs denna värdekonflikt på sin spets. Annika Borg ingår i Fri Tanke smedja, ledd av Humanisternas ordförande Christer Sturmark, som vill främja upplysningens idéer genom att verka för en sekulär etik och politik. Man betonar vikten av att bevaka de gränser mellan politik och religion, offentlig och privat sfär, som dragits upp i moderna västerländska samhällen. Både Seglora och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har återkommande anklagats för att vara villiga att kompromissa med värden som borde vara okränkbara. Till exempel menar man att kvinnors och homosexuellas rättigheter offras för att undvika konflikt med muslimska samfund.

Seglora Smedja och Helle Klein personligen befinner sig således i den märkliga sitsen att i liknande ordalag blir attackerad både av den djupt troende debattören Marcus Birro och sekularismens mest högprofilerade förespråkare i Sverige, Christer Sturmark.

”När blev Helle Klein chefsteolog för Svenska kyrkan?” frågar sig Birro i en debattartikel där han är starkt kritisk till smedjans metoder och det faktum att Svenska kyrkan via Stockholms Stift stödjer den ekonomiskt och moraliskt. (Dagen, 11/4 2013)

Sturmark hävdar i sin tur att Svenska kyrkan via Domkapitlet bedriver en ”modern inkvisition” mot Annika Borg på uppmaning av Anna Karin Hammar, stiftsadjunkt i Stockholm och återkommande skribent på Dagens Seglora (KT 31/1 2012).

Det som framträder tydligast i den turbulenta inomkyrkliga debatten är hur två paradigm kolliderar, det politiska och det religiösa. Det är olika världar där det råder skillnad i språk och kultur: där själva atmosfären tycks ha annan sammansättning. Samtidigt finns ingen absolut gräns mellan dem, tvärtom, det sker ett ständigt flöde fram och tillbaka. Vissa motsättningar har sin grund i religiösa övertygelser. Andra sträcker sig in på det politiska fältet och överlappar partipolitiken.

Seglora Smedja anklagas för att ha introducerat ett språk och en konfliktmentalitet som mer hör hemma i politikens värld än inom ett trossamfund och för att ha ”drivit upp ett debattklimat som är djupt ovärdigt och extremt okristet”. För Seglora är det nödvändigt att med alla medel bekämpa den ”smärtsamt utbredda aningslösheten” som låter främlingsfientlighet breda ut sig under kristen täckmantel. ”De kallar oss vänster för att vi inte vill ha några sverigedemokrater i vår svenska kyrka”, beklagar sig Mattias Irving, redaktör på Seglora Smedja.

Smedjans motståndare hävdar att dess skribenter medvetet målar upp en skräckvision av högerextremism inom Svenska kyrkan för att mobilisera socialdemokratin inför valet och själva ta makten över kyrkan. De menar att en stärkt kristen identitet i kyrkan i själva verket är en förutsättning för ett jämbördigt möte med en identitetsstark religion som islam.

Islam har blivit en kraft att ta spjärn mot, både för dem som vill stoppa avkristnandet av Svenska kyrkan och dem som vill bekämpa socialdemokratins inflytande över den. Men den rent religiösa rågång mot islam som kan motiveras med en levande tro på Evangeliet attraherar även islamofober. Personer med bakgrund inom eller sympatier för Sverigedemokraterna ger gärna eldunderstöd. Den kyrkliga pressen har haft låg beredskap för att hantera detta intresse från extremhögern. Vilket i sin tur låter aktörer som Seglora smedja rikta högljudda anklagelser om samröre mot betydligt fler än de direkt berörda.

Just nu krackelerar Svenska kyrkan under tyngden av en konflikt som saknar förhandlingslösning.

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2013

Lämna en kommentar


4 kommentarer

  1. Jonas Nilsson says: 18 augusti, 2013 kl. 23:21

    Ofattbart oskyldigt. Seglora smedja vill sätta agendan för en svensk befrielseteologi i praktiken. Man vill utveckla vad lundagängen initierade.. Problemet är bara att klart se vilka som är de förtryckta och att de som skulle kunna komma ifråga inte verkar vara så förtryckta. Svensk socialdemokrati tappar greppet om Svenska kyrkan och får inse att det inte är så enkelt att bestämma vem som är god och vem som är ond. Det för oss lite närmare verkligheten.

    Svara
  2. sven says: 18 augusti, 2013 kl. 22:12

    Frikyrkligheten i Sverige glöms alltid bort.Det är alltid Svenska Kyrkan (statskyrkan) som nämns när man talar om kristenheten i Sverige.

    Svara
  3. sven says: 18 augusti, 2013 kl. 17:30

    För det första.Svenska Kyrkan har anklagats för att vara för världslig och för lite kristen långt före socialdemokratena fanns.Därför bildades det många frikyrkor i Sverige på 1800-talet.
    För det andra .Man kan säga att det finns två pk-linjer i Svenska Kyrkan idag.En pk-linje där man försöker inkludera invandrare med andra religioner som islam.
    Sen en pk-linje som Annika Borg representerar där man värnar om den moderna svenska upplysningen som jämställdhet och hbtq och barns sekulära frihet och där man inte drar sig för att kritisera företeelser bland invandrare.Samtidigt som man säger sig värna om kristendomen utan att för den skull konkretisera vad som menas med kristendomen.
    Sammanblandningen av den moderna svenska upplysningen och kristendomen ser man också väldigt ofta hos sverigedemokratiska saiter.

    Svara
  4. Sven Andersson says: 15 augusti, 2013 kl. 08:38

    VILKEN KLARSYNT ANALYS OCH BESKRIVNING!!!

    Svara