Skönmålade mördare

Erik XIV anställde Ronneby blodbad 1564. I höstas hyllades den svenske konungen i ännu en nyutkommen bok. Det väcker frågan om hur eftervärlden egentligen bör värdera historiska makthavare och deras gärning. Finns det en tidsgräns för när man kan överse med slaveri, diktatur och folkmord?

av Dick Harrison

På morgonen den 4 september 1564 öppnade svenska kanoner eld mot Ronneby samtidigt som Erik XIV:s soldater angrep staden. Motståndet var svagt och anfallet övergick snart i plundring och förstörelse. I enlighet med de oskrivna lagar som dikterade epokens krigföring stod det de segrande fritt att, efter en stormning, ta för sig av allt staden hade att erbjuda. Så skedde. Ån färgades röd av blod och det en gång så blomstrande Ronneby lades i ruiner. 

”Ronneby blodbad”, som händelsen brukar kallas, föranleddes av att Ronnebyborna hade vägrat att kapitulera för den svenska övermakten. I augusti 1564, under nordiska sjuårskriget, hade en svensk här tågat in i det danska Blekinge och mött föga motstånd. Knektarna på Lyckå slott, inte långt från dagens Karlskrona, hade gett sig den 24 augusti och allmogen hade svurit tro och lydnad till Erik XIV, inte för att de ville bli svenskar utan av självbevarelsedrift. Invånarna i Ronneby hade emellertid vägrat att sträcka vapen. Vid två tillfällen hade de erbjudits att rädda sig och sin stad genom att kapitulera, men båda gångerna hade svaret blivit nej.

Ingen vet egentligen varför. Militärt sett var Ronneby lätt att inta, eftersom den breda ån bara skyddade staden från tre sidor och den fjärde, östra, sidan bara hade en palissadförsedd vall som skydd. Förmodligen trodde Ronnebyborna att danska trupper snart skulle anlända för att undsätta dem; i annat fall framstår deras vägran att underkasta sig som suicidal. I vilket fall som helst fick övertron på den egna försvarsförmågan blodigast möjliga bieffekter när svensken anlände.

Nordiska sjuårskriget var en smutsig och, även sett ur allmänt krigsperspektiv, ovanligt onödig konflikt. När alla ekonomiska resurser var uttömda och inte ens de båda skandinaviska kungarna orkade kriga vidare slöt man fred, med resultat att gränserna mellan rikena förblev oförändrade. Erik XIV:s aktion i Ronneby var en av otaliga liknande tragedier under kriget. Det är bara en ringa ursäkt att konflikten, sett ur svensk synvinkel, faktiskt inleddes som ett försvarskrig mot dansk och lybsk aggression. När kriget väl börjat sattes orsakerna på undantag och båda sidor ansträngde sig för att härja i fiendens basområden, med lätt insedda följder för civilbefolkningen. Av bevarade skriftliga källor framgår att flertalet städer och fler än 7 000 gårdar plundrades och brändes enbart i Småland, Västergötland och Östergötland. Förödelsen var likartad i de danska och norska gränslandskapen. Svenskar och danskar var lika hänsynslösa, oavsett vilken nationalitet de utsatta stadsborna hade.

Som parallellfall till Ronneby kan vi betrakta Söderköping, en ort som hade den nästan osannolika oturen att brännas ned av båda sidornas arméer under ett och samma dygn. Enligt vad den danske fältherren Daniel Rantzau konstaterade i sin krigsdagbok för år 1567 var Söderköpingsborna beredda att betala 10 000 daler i brandskatt för att rädda staden från de framryckande danskarna, som ödelade så mycket av Östergötland de kom åt. Det svenska rytteriet svarade med att överfalla staden för att stoppa transaktionen. Den 3 december begick de, noterar Rantzau, ”allehanda våld, skändligheter och övermodigheter”. Efter ett dygns ”frosseri, supande och allsköns otukt” satte de eld på Söderköping och red bort. När danskarna anlände några timmar senare stod staden i full brand, men hela bebyggelsen var inte drabbad, något danskarna inte var sena att åtgärda. Daniel Rantzau skriver:

När de våra kom på dem lämnade de [borgarna] alla sina saker och flydde därifrån för att rädda livet och gömma sig, därför tillkom bytet de våra som fick flera guldkedjor och silverserviser. I staden fanns också ett härligt byte, särskilt ett ståtligt förråd av vin, mjöd, öl, brännvin och andra drycker, och även om de flesta källare skadats av eld så har de våra ändå fått sina behov stillade. […] Så som matförråden i Jönköping och Vadstena, när städerna brändes, sparades åt krigsfolket och tömdes av dem, så lät herr Fältöversten [Daniel Rantzau], så snart de våra fått sina behov ur dem, antända och förbränna dessa hus, men saltet lät han kasta runt omkring i buskarna och sprida ut, och alltså förstöra. Flera handelsfartyg som låg i Söderköpings hamn tändes alla på och brändes. Så förstördes staden Söderköping denna dag helt och hållet.

Ur Östergötland 1986. Daniel Rantzaus dagbok, Östergötlands länsmuseum, Linköping 1987, s 43. Övers Thomas Wessman.

Åter till Ronneby. Skälet till att just detta blodbad gick till historien var Erik XIV:s eget agerande omedelbart efter erövringen. Från sitt högkvarter i Kalmar – kungen tycks inte själv ha varit på plats vid plundringen – lät han den 15 september utfärda en segerbulletin i vilken striden vid Ronneby framställs som en stor svensk triumf över onda blekingar. Åtskilliga detaljuppgifter om tragedin stammar från denna skrytskrift. Kungen skriver att 600 flyende danska krigare mejades ned och att ”vattnet i älven var rött som blod av de döde kroppar”. Erik prisar svenskarna som ”slog ihjäl alla vapenföra, så att i staden blevo mer än två tusen man om halsen, förutom några kvinor och barn, vilka de vanmektige finnar slogo ihjäl”. Att finnarna dödade kvinnor och barn berodde på att de släpptes in i staden sist av alla och till sin förbittring fann att allt redan var färdigplundrat, varför de – i brist på andra offer att dräpa – gav sig på de människor som övriga svenskar skonat.

Erik XIV:s segerbulletin är krigspropaganda ämnad att stärka den svenska stridsmoralen. Ronneby blodbad var en god nyhet, som måste exploateras. Även den danska sidan tolkade händelsen som en propagandaresurs, eftersom den kunde få svenskarna att framstå som monster, vilka måste bekämpas med alla till buds stående medel. I den danska redogörelsen berättas att barbarerna från norr dödade prästen mitt i kyrkporten och att spädbarnen revs upp ur sina sängar och kastades i lågorna. Till slut skall chockade tyska knektar ha gått till den svenske fältöversten och förklarat att de minsann varit med i många krig men aldrig sett ”ett så okristligt mord som nu skedde”. Redogörelsernas karaktär av propaganda blir särskilt uppenbar om man granskar förlustsiffrorna. Enligt den danska bulletinen stupade 1 500 svenskar, enligt den svenska endast ett trettiotal.

Sett i efterhand har vi likväl inga skäl att betvivla att Ronneby föröddes. Propaganda må vara propaganda, men den hade inte blivit trodd om den inte haft en grund i sanning. Dessutom var, som nämnts, Ronneby inte unikt. Samma öde drabbade samtliga härtagna städer i äldre tid, och inget tyder på att just den blekingska stadens befolkning råkade värre ut än andra. För övrigt vet vi att många framträdande Ronnebybor, med borgmästaren i spetsen, överlevde stormningen. Plundringen av Ronneby, liksom den i historisk litteratur ofta omtalade plundringen av Magdeburg under trettioåriga kriget, blev beryktad eftersom den lyftes fram i dåtida medier.

Sistnämnda konstaterande skall inte uppfattas som en ursäkt för att svenskarna gjorde som de gjorde. Bara för att något är praxis behöver det inte vara bra. En plundring är en plundring är en plundring. I modern historieskrivning har man dock ansträngt sig för att urskulda Erik XIV, något som ligger i linje med den allmänna omvärderingen av kungen och hans samhällsroll. I århundraden har Erik XIV – ytterst som en följd av efterträdaren Johan III:s svartmålning– utpekats som en tyrannisk galenpanna. Det har inte varit svårt att resa invändningar mot karaktäristiken och visa på kungens goda sidor, något som har medfört att även vissa av dennes mer tvivelaktiga bravader har blivit positivt omvärderade. Hit hör Ronneby blodbad, som – hur man än väljer att betrakta det – varken var en militär bragd eller en händelse som illustrerar Erik XIV:s eventuella snille eller heder. Oavsett om kungen själv var på plats eller ej var stormningen och plundringen av Blekinges största stad ett typiskt krigstida illdåd som svårligen borde kunna slätas över. Icke desto mindre vilar det en ursäktande anda över Ingvar Anderssons klassiska biografi Erik XIV (1948), där angreppet på Ronneby förklaras som en framsynt aktion i syfte att reducera stadens merkantila betydelse till förmån för Kalmar (s 141). Samma tendens att släta över incidenten återfinns i Lars-Olof Larssons skildring i Arvet efter Gustav Vasa (2005), där stormningen rentav kallas ”nödtvungen” (s 99). Herman Lindqvist (i Erik XIV: Prakt, Drömmar, Mörker, 2014, s 107 f) delar uppfattningen och poängterar att vi främst har inbillat oss att aktionen var ovanligt vedervärdig eftersom Johan III använde den mot brodern i den egna propagandan.

Kort sagt: Ronneby blodbad har i dag i praktiken tvättats rent från allt vad tyngande skuldblod heter med argument som går ut på att (1) alla andra gjorde också så i krig, (2) det övergripande syftet var viktigt, (3) dess betydelse har överdrivits. Väl att märka har inte en enda historiker gjort gällande att blodbadet aldrig ägt rum. Även de största Erik XIV-apologeterna har – ända sedan 1560-talet – accepterat att stormningen, plundringen och massmorden inträffade. Men under de 450 år som gått sedan fälttåget i Blekinge har tiden, tycks det, suddat ut alla skäl att gräma sig över Erik XIV och hans krigare. Alltså kan blodbadet förlåtas, måhända rentav applåderas, som ett led i den postuma rehabiliteringen av den tidigare baktalade monarken.

Detta resonemang sätter fokus på en lika intressant som öm punkt i historieskrivningen. Hur illa får man bete sig utan att behöva drabbas av eftervärldens fördömande? Hur ok är det att låta tiden läka alla sår? Hur många blodbad får en person begå utan att mista hjälteglorian?

Av en hastig blick på historiska massakrer framgår att det inte finns någon allmän regel utan att det i allt väsentligt handlar om historikernas strikt subjektiva åsikter i frågan. Bedömningsgrunderna varierar kraftigt. Som exempel kan vi betrakta ett av medeltidshistoriens mer kända illdåd, som både resulterat i fördömanden och ursäktanden: den massavrättning Rikard Lejonhjärta gjorde sig skyldig till efter att ha intagit staden Acre i Heliga landet år 1191.

Segern hade föregåtts av en utdragen belägring och hårda strider mellan kristna och muslimer. Efter det att garnisonen i Acre kapitulerat den 12 juli lät Rikard avrätta omkring 3 000 muslimska krigsfångar, med motivet att den lösesumma på 2 000 gulddinarer som utlovats av fiendens ledare, Saladin, den kurdiske härskaren av Egypten och Syrien, inte anlände. De som fördömt handlingen har pekat på det uppenbara – att det rörde sig om krigsfångar som inte utgjorde något hot och som borde varit säkra i väntan på lösen. De som ursäktat handlingen har också pekat på självklarheter – att Rikard inte hade nog med proviant för att försörja fångarna och att de, om de släppts på fri fot, genast skulle ha anslutit sig till Saladin och fortsatt kriga. Alltså var avrättningen i sin ordning. Samtida bedömare tenderade att tycka att Rikard gjorde rätt, medan 1900-talets historiker har varit djupt oeniga. De som tycker om Rikard och uppfattar honom som en god strateg håller med om sistnämnda tolkning, medan kungens kritiker hänvisar till händelsen som ett av många belägg för hans brutalitet.

Ett annat exempel är synen på skuldfrågan när det gäller slaveri. För några år sedan blev jag indragen i en infekterad debatt om den transatlantiska slavhandeln. Det mina antagonister framför allt retade sig på var att jag inte uteslutande skuldbelade de europeiska slavhandlarna på 1600- och 1700-talen utan även belyste det ansvar som åvilade afrikanska furstar och köpmän – monarker, krigsherrar, mellanhänder, med flera. När debattens vågor gick som högst blev jag uppringd av en journalist som frågade mig om jag tyckte att det var korrekt att svenska staten bad afrikanska stater om ursäkt för den roll Sverige spelat i slavhandeln. Jag svarade att det självfallet var fritt fram för våra politiker att framföra ursäkter till vem det vara månde, men att de i så fall – i konsekvensens namn – borde passa på att även be finnar, balter och ryssar om ursäkt, med tanke på hur många pojkar och flickor från Nordösteuropa som anfäderna till dagens svenskar förslavade under vikingatiden. Jag glömmer aldrig journalistens replik: ”Men det var ju så länge sedan? Är det verkligen intressant? Är inte de slavarna mindre värda än de afrikanska på 1600-talet?” Mitt svar att ett människoliv är värt lika mycket oavsett var på tidslinjen vederbörandes århundrade befann sig möttes av tystnad.

Svaret illustrerar vilka moraliska, eller snarare dubbelmoraliska, krumsprång som frambesvärjs av tidsmässig distans. Att den som så önskar lätt kan ärerädda eller bagatellisera Erik XIV, Rikard Lejonhjärta och medeltidens slavhandlare beror på att avståndet till dem är så stort. Det är mycket svårare att ursäkta blodiga övertramp som ligger oss närmare i tiden.

Se på Rudolf Höss, kommendanten i Auschwitz som, innan han avrättades, vittnade om Förintelsen och till och med skrev en bok om de grymheter han administrerade. I diverse populärhistoriska verk, även i filmer, har Höss framställts på ett förhållandevis sympatiskt vis eftersom han inte sökte dölja sina illdåd inför rätta. Detsamma gäller Albert Speer, vars roll i Nürnbergrättegången bättrade på hans rykte avsevärt. Ingen, utom en högerextremist, skulle dock komma på tanken att verkligen ärerädda Höss och Speer. De var, och förblir, i första hand nazistiska krigsförbrytare. Varje försök att ”förstå” snarare än fördöma sådana personer är dömt att resultera i vågor av kritik – som när Hannah Arendt sökte ”förstå” Adolf Eichmann genom att resonera i termer av banal ondska.

Äreräddandet är, som synes, nära länkat till vad som vid en första anblick förefaller vara dess motsats – moraliserandet. När vi blickar bakåt och utvärderar gångna tiders individer är det lika lätt att sätta oss till doms över dem och fälla etiskt grundade omdömen som det är att urskulda dem och ersätta djävulshornen med helgonglorior. Om bara tidsavståndet är tillräckligt betryggande kan en och samma person framställas som såväl ondskan personifierad som statsbyggande kulturhjälte. Faktum är att två av de största massmördare världshistorien känner, Djingis khan och Timur Lenk, fyller sistnämnda funktion i Mongoliet respektive Uzbekistan.

Urskuldandet och fördömandet är två sidor av samma mynt: historie(miss-)brukets. Det förflutna, särskilt det som ligger på den för gemene man bekvämt okända sidan av sekelskiftet 1800, fungerar som ett stenbrott, en reservoar som kan utnyttjas i syfte att ge ett specifikt perspektiv på nutiden, vilket det står oss själva fritt att definiera. Historiska personer rekryteras som ikoniska förebilder eller, mer sällan, som avskräckande exempel.

Se bara på tidskriften Populär Historia 8/2014, som kom ut kort tid före höstens val. Här fick samtliga riksdagspartiers ledare breda ut sig på en sida var med egenhändigt skriven text om en historisk förebild. Den ende partiledare som valde en figur ur äldre historia var, föga förvånande, Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, som pekade ut 1400-talets ryktbare upprorsledare Engelbrekt Engelbrektsson. Åkesson skriver uttryckligen att han inte kan låta bli att dra paralleller mellan Engelbrekts resning mot Kalmarunionen och ”vår [SD:s] frihetskamp” mot EU. Om Åkesson läst på hade han vetat att Engelbrekt inte gjorde uppror mot Kalmarunionen utan accepterade denna som ett historiskt faktum. Vad han irriterade sig på var samma sak som otaliga andra upprorsledare genom tiderna har valt att dra ut till strid mot: det höga skattetrycket. Engelbrekts allierade, de svenska stormännen, hade inte heller något emot unionen som sådan. Att de ville bli av med de utländska fogdarna berodde på att de ville ha deras ämbeten. Unionen behöll de gärna, särskilt om de kunde tjäna jord och pengar på den.

1900-talet dignar under avskräckande exempel på hur historia missbrukas, hur förflutna tiders händelser förlänas bisarra bibetydelser och hur sedan länge döda ledare erhåller nytt liv och nya karaktärer för att fylla nya funktioner. Samtliga totalitära regimer och ytterlighetspartier har gjort sig skyldiga till dylika historierov, inte sällan med tragiska konsekvenser för såväl folkgrupper som enskilda individer, vilka därvid kommit att framstå som orättvist belastade med historisk skuld.

När historien används som argument för nutida politik kan den bli farlig. Därför måste vi vara på vår vakt mot missbruken. Relativisering och förvanskning av det förflutna kan ta en ände med förskräckelse. Det är förvisso inte historikerns uppgift att moralisera över sedan länge döda människors agerande, men det är inte heller hennes roll att ursäkta och rättfärdiggöra beteenden som resulterade i storskaliga massakrer, såsom har skett i bedömningen av kungar av Erik XIV:s kaliber. Dagens urskuldande förståelse kan bli morgondagens okritiska hyllning, och mot sådana bör vi förhålla oss hälsosamt skeptiska.