Sådan är fascismen
Främlingsfientliga partier över hela Europa kraftsamlar inför EU-valet. Men hur ska vi förstå Sverigedemokrater, franska Nationella Fronten och brittiska UKIP? Är de verkligen fascister? Dick Harrison har sökt svar i fascismens idéhistoria.
av Dick Harrison
Låt oss göra en sak klar: fascister existerar. Den ideologi som formades i Italien under åren kring 1920, och som under påföljande decennier inspirerade till högerradikala politiska experiment från Balkan till Argentina och Japan, är inte död. Det finns fortfarande fascistiska partier, lyckligtvis småskaliga, vars medlemmar drömmer om att upprätta diktatur, stärka den inhemska folkstammen och återta förlorade territorier. I Henrik Bromanders episka och mästerliga serieroman Smålands mörker (Galago, 2012) möter vi ett typiskt exempel på en dylik naiv småstadsfascist, en person vars ideologi dessbättre inte blir relevant för andra än den närmaste bekantskapskretsen.
När termen fascism används i dagligt tal är det emellertid knappast dessa ideologiskt medvetna Mussolinilärjungar som avses, inte heller deras Hitlerinspirerade kusiner ännu längre ut på högerkanten. Termen brukas huvudsakligen som skällsord, ett invektiv som folk vräker ur sig mot personer man ogillar. En ”fascist” kan vara en man som vill stärka försvaret, en politiker som uppskattar starka fackföreningar med nära band till regeringspartiet, en polis som ingriper mot illegala demonstrationer eller bara någon som hissar en svensk flagga. Ofta kan termen bytas ut mot ord som ”förtryckare”, ”intolerant skitstövel”, ”rasist” eller ”nationalist”. Varje gymnastiklärare som insisterar på ett övermått av armhävningar löper risken att kallas ”fascistjävel”. Få politiska begrepp har visat sig besitta en lika stor potential inom de fula ordens sfär. (Det enda som slår ”fascist” med råge är ”idiot”, ursprungligen en antik grekisk term för ”privatman”, en person som önskade stå utanför politiken och bara ägna sig åt sig själv. I den athenska demokratin var sådant beteende allt annat än comme il faut.) 
Att det slarvas med fascismbegreppet är inget nytt. Ett tidigt exempel är kommunisternas öknamn på socialdemokrater under 1930-talet, ”socialfascister”. Termen bottnade i Stalins uppfattning att socialdemokratin var en variant av fascismen eftersom den blockerade för övergången till kommunism. George Orwell (i artikeln ”What is Fascism”, Tribune 1944) slog fast att begreppet fascism hade blivit urvattnat intill meningslöshet eftersom det användes om allt möjligt – om bönder, affärsidkare, rävjakt, tjurfäktning, homosexualitet, astrologi, kvinnor, hundar, vandrarhem och så olika personer som Rudyard Kipling, Mahatma Gandhi och Chiang Kai-shek.
Under efterkrigstiden, särskilt under vänstervågen på 1960- och 1970-talen, vidgades ordets pejorativa användningsområde ytterligare. I Storbritannien kunde man höra skällsordskombinationen fascist pig om massor av individer, i synnerhet inom statliga myndigheter med konservativ prägel. Thatcherregimen blev hårt utsatt. I USA har vänsterkritiker flitigt nyttjat ordet om Reagans, Bushs och till och med Obamas administrationer. Sedan 1970-talet har den engelska termen Christofascists syftat på fundamentalistiska kristna och efter 11 september-attacken 2001 myntades termen Islamofascists om militanta islamister. Om man googlar på ”Jewish fascism” får man upp åtskilligt.
Kort sagt: Ordet fascism används i dag nästan uteslutande som negativ smädesterm av människor som inte betraktar sig som fascister. Detta leder till förutsägbara problem när opinionsbildare sätter den stigmatiserande fasciststämpeln på politiska riktningar som endast har ett fåtal beröringspunkter med den fascistiska ideologin. Metoden är enkel, gammal och välkänd. Det handlar om att öka på skurkbördan hos motståndare genom att göra dem guilty by association: om man har en gemensam nämnare med fascismen – till exempel en stolt nationalism – delar man förmodligen övriga fascistiska värderingar också. Ett praktexempel är hur politiska motståndare till Israel sätter likhetstecken mellan sionism och fascism. Men företeelsen finns även i vår svenska politiska kultur.
Om fascismtermen brukas med den bristande urskiljning som i dag kännetecknar språkbruket är risken överhängande att debattörerna lägger krokben för sig själva.
Foto: Corbis
Journalisten Henrik Arnstad publicerade 2013 boken Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia (Norstedts). Han har även tidigare debatterat ämnet, både i böcker om andra världskriget, med fokus på Finland, och i tidningsartiklar. När Arnstad definierar Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti utgår han från att ”kärnan i den fascistiska ideologin är nationalismen” (DN 15/11 2012). Han likställer SD:s folkliga ”ultranationalism”, med målet att portförbjuda islam, med Hitlers förföljelse av judar. Arnstads slutsats är att fascismen i dag är Sveriges enda ”framtidstroende politiska rörelse”, som drömmer om ett ”etniskt rensat, mytiskt och pånyttfött nationalistiskt Sverige”. Han länkar sin definition av SD till den ”neofascistiska” strömning som växte fram i Västeuropa under 1970- och 1980-talen. Neofascisterna tog avstånd från rasbiologi men hyllade det etniskt homogena samhället och gick till storms mot mångkulturalism. Ett prominent element var fruktan för invandrare som riskerade att undergräva nationerna. Arnstad noterar att dessa partier förvisso inte har kallat sig fascistiska men icke desto mindre har fascismen som ideologi. Det faktum att de inte motsätter sig det parlamentariska systemet utan vill styra genom ”majoritetssamhällets tyranni” är en bisak i sammanhanget.
Har det någon betydelse att Arnstad och andra debattörer spelar ut fascistkortet när Sverigedemokraterna kommer på tal? Förstår vi detta och andra nya högerpartiers intentioner på bästa sätt om vi skärskådar dem genom fascismfiltret? Knappast. Om fascismtermen brukas med den bristande urskiljning som i dag kännetecknar språkbruket är risken överhängande att debattörerna lägger krokben för sig själva.
Egentligen är det besynnerligt hur lätt det har blivit att fylla fascismterminologin med skiftande innebörder. Ordets etymologi och ursprungliga användningsområde är välkända. Fascism kommer av latinets fasces, ”spöknippen”. Buntar av björk- eller almspön bars av liktorerna i det antika Rom som symbol för makten att prygla missdådare. I senare tid har fasces förekommit i åtskilliga sammanhang, till exempel i symbolen för det svenska polisväsendet. Termen anammades med entusiasm av Benito Mussolini, som efter första världskriget grundade kampgrupper, fasci di combattimento. De utgjorde kärnan i den rörelse som på 1920-talet tog makten i Italien. 
Mussolini definierade själv fascismen, tillsammans med Gioacchino Volpe, i en omfattande artikel i Enciclopedia Italiana i början av 1930-talet. Il Duce förklarade att fascismen vände sig mot såväl socialism som liberalism och att ideologin till sin natur var odemokratisk. Den tog spjärn mot de doktriner som sökte sitt ursprung i franska revolutionen och blickade framåt, mot en auktoritär stat utgående från nationen. Mussolinis text är typisk för hur fascisterna proklamerade sin lära under mellankrigstiden. Teoretiker som Giovanni Gentile framställde rörelsen som en tredje väg vid sidan av den liberal-kapitalistiska och den marxistiska. Fascismen utgick från staten, som skulle domineras av ett enda parti. Staten skulle omfatta hela samhället genom korporativa organisationer och slå vakt om privategendomen. En annan central faktor var idén om nationen som en enhet som krävde stark ledning och en kollektiv identitet, vilken måste få sätta sig över individuella hänsyn och kunna kanaliseras till krig. Fascismen var fientlig mot etniska och religiösa grupper som inte kunde assimileras med nationen.
Det är ingen överdrift att likställa den italienska fascismens uppkomst med en (missnöjes-)rörelse som sökte efter en teori. Fascisterna var besvikna på första världskriget, hade mist tron på demokrati och avskydde kommunism. De plockade militarism och nationalism från höger, tanken på social revolution och kollektivism från vänster. Framför allt gjorde de en poäng av sin längtan efter, och krav på, kraftfull handling. Det revolutionära inslaget betonades. Även om fascisterna slog vakt om traditionella värderingar betraktade de sig som modernistiska nydanare som vände det gamla samhället ryggen. Fascismen inbegrep, enligt ett uttalande från Mussolini 1921, ”en stor mobilisering” av materiella och andliga krafter, med målet att ta makt över staten och skapa ett bättre samhälle. Visserligen var man öppen för samarbete med bourgeoisien, men på längre sikt föredrog man en socialisering inom ramen för den korporativa staten.
I den omfattande forskning som gjorts om 1920- och 1930-talens fascistiska rörelser brukar ovan nämnda element ideligen komma i fokus, av goda skäl – fascisterna menade vad de sade och skrev, i synnerhet vad nationalismen beträffar. Alla fascister var nationalister, i den bemärkelsen att de uppfattade nationen som en organisk enhet i kamp mot andra nationer. Nationsuppfattningen var rasistisk, men objekten för rashat varierade partierna emellan; den enda gemensamma nämnaren var att de uppfattade européer som högre stående än icke-européer. Nazismen i Tyskland – som ibland räknas som en variant av fascismen – var ett extremt exempel med militant antisemitism som en av huvudpunkterna på programmet, medan originalfascismen i Italien antog antisemitiska drag först i ett mycket sent skede av sin utveckling, efter inspiration från Tyskland.
Men alla nationalister var inte fascister. Identifieringen av nationen och idealiseringen av det egna folkets förflutna går som en röd tråd genom alla staters historia under första hälften av 1900-talet. Det var vid denna tid vi började hissa nationsflaggor, heja på våra idrottare och utforma de förment nationella sedvanor som präglar våra länder än idag. För att en nationalist skulle kunna definieras som fascist krävdes även en fast övertygelse om behovet att upprätta en totalitär stat, om nödvändigt med våld, som kontrollerade hela samhället genom politiska organisationer, säkerhetstjänst, polismakt, ett likriktat skolväsen och intensiv propaganda. Staten måste bli livskraftig och fick gärna angripa svagare grannar. Därtill kom den ”tredje vägen” inom ekonomiskt tänkande, föreställningen att både kapitalism och socialism borde avskaffas och ersättas av en samhällsmodell som upphävde klassmotsättningar. Fascisterna menade inte att klasserna skulle försvinna, tvärtom, men staten skulle medla mellan dem och åstadkomma enighet inom nationens ram. För att slippa bli beroende av andra stater var fascisterna dessutom negativa till alltför mycket utrikeshandel och föredrog en ekonomisk politik som syftade till självförsörjning.
Mellankrigstidens fascister föraktade kapitalismen, eftersom kapitalister lätt urartade till dekadenta individualister och andefattiga materialister som var likgiltiga för nationens behov. Däremot applåderade de kapitalismens profitjakt, något som rimmade väl med avståndstagandet från jämlikhets- och jämställdhetstankar. Det fascistiska samhället skulle vara orättvist för orättvisans egen skull, eftersom denna skapade en dynamik som förde utvecklingen framåt. Ett av de mest markanta dragen i fascismen var nämligen dess förakt för svaghet. Sociala reformer och välfärdsinrättningar i all ära, men de var ämnade att stärka det nationella medvetandet och uppslutningen kring staten. De skulle absolut inte hjälpa de svaga att överleva.
Fascisterna var socialdarwinister som ville forma ett starkt och livskraftigt folk och utplåna degenererade element, till vilka de homosexuella räknades. Även synen på könsroller låg ljusår från dagens ideal. Den fascistiska kvinnan skulle ha som huvuduppgift att föda barn, medan idealmannen skulle vara krigare. Kvinnor skulle hålla sig borta från arbetsplatserna, eftersom deras närvaro på dessa scener ökade risken för manlig arbetslöshet.
Så långt är det inga problem. Fascisternas åsikter är lätta att läsa sig till och forska om. Men sedan börjar bekymren. Från många håll, i synnerhet marxistiskt, utsträckte man i ett tidigt skede betydelsen av ordet fascism. Definitionen av socialdemokrati som socialfascism är redan nämnd. I det längre perspektivet utvecklades ett fascismbegrepp som inkluderade mängder av extrema högerpartier, med den tyska nazismen i främsta ledet. Här rymdes även ”austrofascismen” i Österrike, som motarbetade nazisterna och krossades av Hitler 1938, pilkorsarna i Ungern, Falangen i Spanien, Järngardet i Rumänien, Ustaarörelsen i Kroatien och rexisterna i Vallonien, med flera. Med lite god vilja kunde termen även utsträckas till Lapporörelsen i Finland. 
På detta sätt har fascismbegreppet sedan länge brukats i media och i referensverk, medan forskare har varit skeptiska – i synnerhet som skillnaderna mellan exempelvis Hitlers Tyskland, Mussolinis Italien och Francos Spanien var avsevärda. Genom att bunta ihop dem alla under rubriken fascism missförstår man, har forskarna menat, de historiskt väsentliga nyanserna. Det mest uppenbara exemplet är den extrema variant av antisemitism som utgjorde en av kärnpunkterna i nazismen men som saknades hos många andra totalitära rörelser under mellankrigstiden. Ett annat exempel är diskrepansen mellan den modernistiska och republikanska spanska Falangen under José Antonio Primo de Rivera i mitten av 1930-talet och den konservativare, mer traditionalistiska och katolska politik som förknippas med Falangen sedan Franco tagit över rörelsen under spanska inbördeskriget. Å andra sidan finns det forskare som inte har nöjt sig med att sätta fascistetiketten på alla högerextremister. Vissa har gått ett steg längre och betonat likheterna mellan totalitära rörelser både till vänster och höger genom att sammanfatta dem alla med termen totalitarism.
Vad händer om vi tar 1920- och 1930-talens fascistiska tankegods på allvar och söker efter likheter i dagens högerrörelser? I hur stor utsträckning är de partier som förknippas med namn som Haider och Le Pen fascistiska i ideologisk mening? Hur mycket bör tolkas som nationalistisk konservatism snarare än radikal fascism? Är ideologiskt betingad främlingsfientlighet per definition fascistisk? Kan vi förstå en politisk våldsverkare som Anders Behring Breivik genom att gå omvägen via en analys av fascistiskt tänkande? Eller är det tvärtom, att ett sådant angreppssätt gör det svårare för oss att inse individernas och rörelsernas bevekelsegrunder?
Antifascistiska protester. April 2002: Fransk demonstration mot Jean-Marie Le Pens framgångar i presidentvalet. Le Pen förlorade valets andra omgång rekordstort mot Jacques Chirac.
Foto: Gorassini Giancarlo / Abaca /TT
Det är på denna punkt jag vill höja ett varnande finger. Det nationalistiska draget i fascismen går igen i Sverigedemokraternas grundläggande värderingar, men det återfinns också i otaliga andra åsiktsriktningar och opinioner som utvecklats under 1800- och 1900-talen. Att definiera ett parti som fascistiskt bara för att det hyllar den egna nationen och vill bromsa invandring är att gå för långt. Vi missar målet.
Arnstad och likasinnade debattörer hävdar att vi gör oss själva en otjänst genom att inte kalla saker vid deras rätta namn och uttryckligen definiera SD som ett fascistiskt parti. Men fascismen, i den demoniska gestalt som den framträdde under mellankrigstiden, inkorporerade mängder av element som i allt väsentligt saknas hos dagens högerpopulister. Här fanns, som ovan förklarats, en uttalad våldsideologi och krigsromantik som tog sig praktiska uttryck, en totalitär inställning till staten och det politiska livet samt en högst officiell rasbiologi.
Världen förändras, så även ideologi och praktik. Det leder fel att förutspå framtiden genom att söka de omedelbara rötterna till dagens högerpopulism i 1930-talet. I så fall kan vi lika gärna leta efter ett ideologiskt ursprung i det nationalistiska uppvaknandet på 1800-talet. Om vi vill analysera Sverigedemokraterna, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti, Jobbik, Gyllene gryning och deras systerpartier på ett seriöst sätt är det mer relevant att bena ut deras politiska program. I Sverigedemokraternas fall är detta enkelt. De är främlingsfientliga och vill begränsa invandringen. De är också besjälade av en romantisk tro på Sverige och det svenska, vilket genomsyras av allt från vikingar och Karl XII till Per Albin och folkhemmet. Lagom doser nostalgi och xenofobi förenas i en form som blivit allt vanligare i många europeiska länder med EU-kritiska opinioner.
Det är farligt nog. Att bunta ihop Jimmie Åkesson et consortes med Hitler och Mussolini är dock föga produktivt. Dagens politiska partier måste förstås på egna premisser. Deras åsikter bör bemötas med utgångspunkt i de konkreta hot de representerar och de mål de strävar efter att uppnå. Den parlamentariska demokratin i Västvärlden är i dag så fast etablerad och har så stark folklig legitimitet att det är absurt att tro att den riskerar att kvävas av ytterlighetspartier, i synnerhet som dessa inte ens är fientliga till systemet. Den dag Jimmie Åkesson kallar sig revolutionär, pläderar för korporativism, deklarerar sin dröm om avskaffandet av alla politiska partier utom det egna, poängterar sitt förakt för svaghet, kräver inrättandet ett nytt rasbiologiskt institut, yrkar på att få annektera Åland och organiserar en kraftfull ”marsch mot Stockholm” med SD:are i folkdräkt – då finns det skäl att hissa varningsflagg för fascism. Tills den dagen kommer är det mer konstruktivt att sakligt konstatera att partiets vision av det gamla goda svenska samhället bygger på falsk historieskrivning, liksom att dess rädsla för främlingar vilar på lika stora doser okunskap om omvärlden som oförståelse för hur kulturer – även nationella – formas och omformas genom fruktbara möten med andra folk.
Till detta kommer en annan besvärlig problemdimension. Vem tjänar på att Jimmie Åkesson utmålas som ondskan personifierad, som Sveriges svar på Benito Mussolini och Adolf Hitler? Svar: Jimmie Åkesson själv, och hans parti. Det är ingen större konst för SD:s företrädare att visa på hur mycket partiets politik skiljer sig från 30-talstotalitarismen. Ju mer bisarra de kan få sina fascistvarnande motståndare att framstå som, desto mer stärks deras egen trovärdighet i det offentliga rummet. Och varje gång Arnstad, eller någon annan, varnar för den fascistiska vargen, utan att han kommer, ökar risken för att vi till slut tröttnar och blir desto mer överraskade när/om den verkliga ulven dyker upp.
[…] man frågat ett dussin ledande forskare, däribland Dick Harrison som tidigare skrivet en längre artikel om ämnet i magasinet Neo, inom olika fält om man bedömde partiet vara fascistiskt. Resultat blev […]
Visst är nazism också en sorts fascism, men den största skillnaden mellan nazism & fascism, är ju att nazismen inte har nån doktrin. Jag har läst Mussolinis & Gentiles doktrin, & där var mycket i stil med ”statens inneboende vilja till makt, individen är underordnad staten”, & ”den starkes ätt att växa i styrka”, & såna saker. Nazismen har ingen sådan doktrin, men OM nazismen haft en doktrin, så skulle där stå ett enda ord: ”Makten!”
Nazismen strävar efter makten, den är det väsentliga, hur man når dit mindre viktigt – bara man får makten så ska man sen få se vad man ska göra med den – det är nazism!
Mycket konstig kommentar om skillnaden mellan fascism och nazism. Visst finns det skillnader men att säga att nazism saknar doktrin och bara handlar om makt är väldigt historielöst. Har du möjligen hört talas om en liten skrift vid namn Mein Kampf?
Mycket läsvärt!
Tack:)!
[…] Harrison har sökt svar i fascismens idéhistoria. …varje gång Arnstad, eller någon annan, varnar för den fascistiska vargen, utan att han […]
Förnuftets röst
Skulle kunna öra i inte ska rösta på partier som sparkar på någons tår och inte har några nedvärderande åsikter om någon /något finns det inget att rösta på. Det är inget parti man kan känna sig 100% nöjd med att rösta på. Men man röstar väl på det parti som vill göra mest saker som man själv vill? Skulle kunna ställa alla partier på rad och se precis lika mycket skit bakom det goda hos samtliga. Är det inte sänkt invandring så är det sänkta pensioner osv. Men antar att folk har sånt stort behov att kasta skit nånstans istället för att hålla det för sig själv.
[…] innan det nuvarande debaklet kritiserade Dick Harrison det frikostiga användandet av […]
Om nu ordet fascism har blivit så utvattnat som artikeln antyder, förstår jag inte reaktionerna som väckts då man kallat ett parti för fascistiskt? Om det är som du säger Dick så borde väl det ha passerat mer obemärkt hos berörda och icke-berörda parter?
[…] en lang artikkel i nr. 2/2014 av det utmerkede magasinet Neo tok Dick Harrison for seg hva fascismen er, og hvordan Sverigedemokraterna passer […]
Äntligen än nyanserad och välskriven artikel som belyser vad den italienska fascismen faktiskt var. För den som vill förkovra sig ännu mer i ämnet vill jag rekommendera Göran Häggs bok: Mussolini en studie i makt.
Vi får ständigt höra att den som inte känner till sin historia är dömd att begå dess misstag. Inget kan väl vara mer korrekt. Detta, Dick, är vad människor faktiskt har gjort. Vi har läst vår historia och kan känna igen de attityder, de kronologiska mönster och referera till tidigare händelser.
Menar du att det inte räcker med att säga människofientliga saker, föra en politik som gynnar och missgynnar utvalda grupper i samhället och svänga med järnrör på stan innan varningsklockor bör ringa. SD har rötter inom nynazismen. Deras företrädare har sjungit nidvisor om Olof Palme och Björn Söder var uttalad nazist som har poserat glatt med forna SS-officerare. Men detta känner du säkert redan till.
Du känner säkert också redan till att partiets företrädare har kallat människor för parasiter, dammsugit vardagsrummet med nazisymboler runt armarna och du kan säkerligen inte ha missat det djupt aggressiva och ofta hotfulla tonläget dess företrädare har mot minsta lilla kritik på Twitter.
Känner man till sin historia råder det inga som helst tvivel om vad SD är för parti och åt vilket håll detta utvecklar sig. Menar du att vi bör vänta tills de har avvecklat grundläggande demokratiska principer innan man bör höja ett varningens finger och kalla dem för vad de de facto är? Du tror inte att det är en smula för sent då?
Människor kan sin historia. De vet vad hur processen går till och de vet vad som väntar om man inte reagerar och agerar och varnar.
Jag behöver nog knappast upplysa dig om hur processen mellan de första nidbilderna på judar till ”den slutgiltiga lösningen” gick till. Folk stod förundrade efter kriget och kunde inte förstå hur detta kunde hända.
Hetsen. Propagandan. Normaliseringen. Det var så det kunde hända och exakt samma process ser vi vad gäller SD idag. Skillnaden är bara att vi har fått lära oss att se den här typen av signaler. ”Om detta må ni berätta.” ”Vi får aldrig glömma” – och det har vi inte gjort.
Att du som framstående historiker kallar SD för ”främlingsfientliga” är högst beklämmande. För du vet minst lika väl som jag att SD är ett parti styrt av flertalet nynazister och med en sminkad nynazistisk politik. Må så vara att fascism är fel benämning, men nazistiskt är det bortom allt rimligt tvivel.
Nidvisor om Palme? Var det inte muf som höll på med det? och som dessutom finns i en och annan students sångbok?
SD går i ”Sossarnas” fotspår…….
http://www.bokus.com/bok/9789146203667/farfar-var-rasbiolog/
Precis vad jag tänkte säga. Människans minne är gott men ack så kort. SDs historia visar tydligt vad det är för parti.
[…] Läs gärna historikerns artikel om begreppet Fascism. […]
[…] Dick Harrison – Sådan är fascimen – (Magasinet Neo) […]
[…] in years, or possibly EVER, I am reading and sharing articles about politics, such as this, and this. Good things might yet come out of […]
Dick Harrisons artikel vilar på mer etablerad vetenskaplig analys om fascismens väsen än journalisten Henrik Arnstads bok Älskade fascism (Nordstedts, 2013). Den senare är en mastodontbok om fascism, där syftet tycks vara att leda i bevis att de flesta nuvarande så kallade populistiska partier i Europa, inklusive Sverigedemokraterna (förstås) egentligen är fascistiska; de innefattar nämligen alla kännetecken för generisk fascism. Den förment vetenskapliga uppläggningen börjar med att Arnstad försäkrar att här ska fascismen minsann analyseras utan subjektiv förutfattad mening. Samtidigt betonar han att fascism som begrepp har använts från vitt skilda håll då man önskar misskreditera något på det grövsta. Men konsekvensen blir haltande och den svaga analysen bitvis patetisk. I slutorden återkommer gång på gång att den generiska fascismen är farlig och att Sverigedemokraterna omfattar denna fascism och att detta parti därmed är farligt och potentiellt i hög grad ondskefullt. Som Harrison skriver: ”Metoden är enkel, gammal och välkänd. Det handlar om att öka på skurkbördan hos motståndare genom att göra dem guilty by association: om man har en gemensam nämnare med fascismen – till exempel en stolt nationalism – delar man förmodligen övriga fascistiska värderingar också”.
De båda herrarna har en gemensam beröringspunkt i det att om Sverigedemokraterna tycker de inte. Eller det är kanske just det de gör, tycker alltså. För mycket prat för lite verkstad!
Tyvärr är Arnstads bok tråkig att läsa med massor av upprepningar. Komik och propaganda har ofta gemensamma drag genom användning av upprepning. Det här är inte komik.
Äntligen ett svar i rättan tid. Har så länge irriterat mej på detta dåliga bemötandet från vänster utav SD. Som detta ’att vända ryggen till’! Så töntigt! Så stockholmskt. … Helt fel då de flesta bor på landet.
[…] alla er som inte har annat att komma med i debatten än AAAAAARGH! Fascister! så ber jag er läsa Dick Harrisons text i ämnet i högerblaskan Neo. Förslagsvis efter du läst Henrik Arnstads artikel i mer […]
Komunsimen är den nya fascismen
Jag kan inte låta bli att känna att det är Dick Harryson som är främlingsfientlig och hänger sig till att utnämna herrefolk. Vilka kulturer är det som skall omformas genom fruktbara möten med andra folk? Kan inte kulturer mötas utan att omformas? Är det något ikke önskvärt med den ena kulturen, eller är Harrysons teori att folk kommer att mötas vid någon kulturell mittpunkt, mellan könsstympning och 50% damernas? Mittpunkten kommer väl då i hög grad bero på hur mycket ”folk” och kultur det finns på ömse sidor inget fruktbara utbytet.
Vilket raskt hopp från historia och fakta och vetande om saker som skett till en applikation baserat på önsketänkande av Harryson, från vetenskapsman till lekman på två meningar.
Det som sker i Europa är snarare att det finns ett växande antal människor som inte uppskattar detta fruktbara utbyte i praktiken (för Harryson är det naturligtvis en rent teoretisk konstruktion) och pga ett ökande utbyte så växer dessa grupper. Lösningen skulle då vara att om dessa människor utsätts för ytterligare praktiskt kulturellt utbyte (och Harryson sitt teoretiska) så kommer de att övertygas om förträffligheten i det och sluta vara främlingsfientliga.
Det är möjligt att så kommer att ske, men det hade varit intressant att se någon försöka analysa var den kulturella mittpunkten kommer att ligga, närmare 50% damernas eller könsstympning? Eller är det så att någon kultur anses som mera utvecklad och avancerad och därför kommer att omvända och frälsa de outvecklade?
Jag kan inte låta bli att känna att det är Dick Harryson som är främlingsfientlig och hänger sig till att utnämna herrefolk. Vilka kulturer är det som skall omformas genom fruktbara möten med andra folk? Kan inte kulturer mötas utan att omformas? Är det något ikke önskvärt med den ena kulturen, eller är Harrysons teori att folk kommer att mötas vid någon kulturell mittpunkt, mellan könsstympning och 50% damernas? Mittpunkten kommer väl då i hög grad bero på hur mycket ”folk” och kultur det finns på ömse sidor inget fruktbara utbytet.
Vilket raskt hopp från historia och fakta och vetande om saker som skett till en applikation baserat på önsketänkande av Harryson, från vetenskapsman till lekman på två meningar.
Det som sker i Europa är snarare att det finns ett växande antal människor som inte uppskattar detta fruktbara utbyte i praktiken (för Harryson är det naturligtvis en rent teoretisk konstruktion) och pga ett ökande utbyte så växer dessa grupper. Lösningen skulle då vara att om dessa människor utsätts för ytterligare praktiskt kulturellt utbyte (och Harryson sitt teoretiska) så kommer de att övertygas om förträffligheten i det och sluta vara främlingsfientliga.
Det är möjligt att så kommer att ske, men det hade varit intressant att se någon försöka analysa var den kulturella mittpunkten kommer att ligga, närmare 50% damernas eller könsstympning? Eller är det så att någon kultur anses som mera utvecklad och avancerad och därför kommer att omvända och frälsa de outvecklade?
Arnstad är bara en politisk aktivist, troligtvis en kommunist. Obegåvad och endast en nyttig idiot för det etablissemang som vill motveka SD.
[…] Dick Harrysons text om fascism i nya Neo finns det en intressant passage, apropå hur F-ordet används som […]
Arnstad har väl knappast den historiska bakgrund som redovisas här. Tro att Arnstads historiska kunnande är ganska tunt eller så filtrerar han det genom något filter.
[…] Det känns vettigt att tala om det efter hans artikel om fascismen i Neo. Den kan läsas här. […]
Stundvis har du en del bra saker att förklara. Men du brister när du helt felaktigt skriver att Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti samt när du smutskastar fascismen och målar upp en hollywoodbild av att det facisitiskasamhället endast värnade om de ”starka”.
Självklart ville man inte uppmuntra till homosexualitet och andra sjukdomar likt man gör i dagens Sverige. Men att påstå att det var någon slags fabrik för starka män och att man rensade ut svaga element stämmer givetvis inte.
I ett nationalistiskt eller ”fascistiskt” samhälle har alla en plats. Så länge de tillhör samma etniska och kulturella grupp.
Signaturen Ankan=Henrik Arnstad 😉
Har länge eftersökt en bra och kärnfull motartikel mot denna fejkhistoriker Arnstads till nu oemotsagda ogrundade uttalande. Måste vara minst sagt provocerande för högtstående akademiker med ett stort antal år i bagaget av seriös forskning, att någon med enbart uppdiktade meriter lämnas företräde i det offentliga rummet.
Tack, så mycket Dick för denna välformulerade artikel, även om vi inte håller med varandra i allt. Personligen kan jag exempelvis tycka att Sovjets propagandaföring i och efter kriget bör betonas som en starkt bidragande orsak till begreppet ”fascism” relativisering. Inte minst visar det klassiska namnvalet ”Antifaschistischer Schutzwall” på hur man valde att använda ”fascism” som en brännande etikett på all opposition från liberaldemokrater i väst, liksom man också gjorde med alternativsocialistiska ”kollaboratörer” i öst.
[…] Addendum 2014.04.08 Dick Harrisson gör exakt samma analys när han beskriver fascismen: […]
”Att definiera ett parti som fascistiskt bara för att det hyllar den egna nationen och vill bromsa invandring är att gå för långt.”
Snacka om total blind romantisering av Sverigedemokraterna du nu gör, Dick. Antingen är du fullständigt ignorant, eller så måste man fråga om det inte kan vara som så att du råkar sympatisera med SD?
SD gör väl ändå långt mycket mer än att ”hylla den egna nationen” och ”vill bromsa invandringen”. De bedriver ju en politik som går ut på att sprida fördomar och etablera hat mot invandrare från vad de kallar MENA länderna. Utmålar muslimer som ett hot mot det svenska samhället, våldsverkare, kvinnohatare med mera. Deras politiker som FÖRETRÄDER partiets sanna natur utmålar Somalier som parasiter, med lågt IQ, analfabeter med mera.
Deras topp-politiker satt och sjöng ”coola nazislåtar” på en båt för något år sedan. Gick på Soran Ismail och förklarade att det här är deras land och det är de som bestämmer vilka som är svenskar och inte; ”jävlas inte med svenskarna”. För det belönades de med konsultjobb och en hög med pengar, och ”uteslutna”.
Och detta är enbart en del av det som definierar vad som i själva verket är Sverigedemokraternas sanna beskrivning, nämligen:
Fascister, rasister, främlingsfientliga, islamofober, kvinnofientliga, arbetarfientliga, fientliga mot fackliga rörelsen och anti-demokratiska Det sista framgår tydligt redan i deras partideklaration, samt i att delar av deras politik handlar om att frånta människor rätten till rösträtt. Bland annat i denna variant:
http://www.svt.se/nyheter/sverige/sd-vill-franta-egna-kandidater-rostratten
Men också kraftigt begränsa nya medborgares rättigheter till rösträtt, just på grund av deras härkomst.
Så ursäkta, Dick, om jag inte delar din skönmålning av Sveriges mest kända fascistparti som splittrar människor och skapar osämja i en tid när vi behöver agera helt tvärtom – solidariskt tillsammans.
BINGO!
Du är en sann efterföljare till Henrik! Dick, liksom jag, är självklart både sverigedemokrater och fascister.
Var den länken allt du hade att komma med för att bevisa att SD är fascistiskt? Är en vilja att driva frågan om medborgarskap i ett land för att få rösta i kommunalval, ett sant uttryck för fascism?
Jag efterlyser sakliga fakta som klart visar att SD är ett fascistiskt parti. Ser fram emot att se dem presenterade här.
Om du ska sprida unket näthat kan du väl iaf göra det under ditt riktiga namn?
Vad SD står för lär stå i partiprogrammet:
http://sverigedemokraterna.se/var-politik/principprogram/
Skall vi bedöma också sossarna efter deras hyllning av rasbiologin i dåtid eller krogslagsmålet med SSU-basen på Crazy Horse i nutid?
Sossarna har aldrig hyllat rasbiologin, även om det är specifikt rasbiologiska institutet du syftar på (vilket fler var inblandade i än bara socialdemokraterna), som de själva var med och avvecklade eftersom det var ovärdigt och omänskligt. RBI hade i övrigt ett mycket bredare verksamhetsområde än enbart människor.
Idag inser de flesta alla människors lika värde, något som är fast förankrat i Socialdemokraternas grundläggande ideologi. Det är just därför ni Sverigedemokrater, fascister och rasister hatar Socialdemokrater så mycket också – därför att de vägrar gå med på era vidriga värderingar.
Men eftersom vi ändå är inne på området kan det vara bra att veta att för några månader sedan var SD enda partiet som röstade mot att avskaffa tvångssterilisering av transexuella med fascistiska värderingar som anledning.
Jo, det är ju typiskt SD-sympatisörer att vilja blåsa upp och generalisera enstaka händelser på alla övriga meningsmotståndare, precis som de gör med invandrare och muslimer.
I SD handlar det inte om enstaka händelser. Det går inte en vecka innan nästa idiotiska uttalande som handlar om att odla hat och fördomar mot invandrare, kvinnor eller HBTQ-personer rinner ur dem som en diarré.
Socialdemokraterna har i alla fall tagit ansvar och visat mognad, samt skiljer inte på detta vare sig det är ute i distrikten eller i partitoppen. Du kan försöka påstå att Socialdemokraterna skulle vara rasister, fascister, främlingsfientliga, kvinnohatare, fientliga mot HBTQ-personer och ingen kommer ta dig på allvar – alla vet att verkligheten är knivskarpt helt tvärtom.
Ankan:
” Det är just därför ni Sverigedemokrater, fascister och rasister hatar Socialdemokrater så mycket också – därför att de vägrar gå med på era vidriga värderingar.”
Var står det att JAG röstar på eller är medlem i SD? Är alla som ifrågasätter dig alltså ”fascister, rasister”? Du behöver nog läsa Dick H’s artikel en extra gång här ovan.
Bara för att jag tar mig friheten att lägga in här en länk vari du och andra skall kunna läsa om SD:s partiprogram (som du maniskt försöker förvränga á la vänster!) betyder inte att jag är varken sympatisör, medlem eller på något sätt förknippad med det partiet. Tänk: jag har varit inne också på VP:s, MP:s sossarnas och de andras partiprogram! Är jag då vänsterpartist? Miljöpartist? Sosse? i dina ögon kanske genast.
”Du kan försöka påstå att Socialdemokraterna skulle vara rasister, fascister, främlingsfientliga, kvinnohatare, fientliga mot HBTQ-personer … ”
Nej, vännen, jag ”försöker” INTE ”påstå” varken det ena eller det andra om något parti ty jag har inte något etiketteringsbehov som du. Och av andra kommentarer här att döma är jag inte heller ensam om det.
Så enkelt är det inte vilket Harrison påpekar. Den ”riktiga” fascismen har en komplex bakgrund och om du läser Roger Griffins ”The nature of fascism” så kommer du att se hur komplex frågeställningen är. Vill du ha lite mer om bakgrunden till det tidiga 1900 talets inställning till människan ska du läsa Richard Weikarts ”From Darwin to Hitler”. Det ger ett annorlunda perspektiv på hur fascismen kunde uppstå.
Det Harrison varnar för är att ett lättsinnigt bruk av ”fascism” kommer att devalvera uttrycket så att det inte betyder så mycket mer än ”smålänning”.
Dick Harrisson är en riktig historiker i motsatts till Arnstadt och vet nog vad han talar om när han beskiver fascismen. Hans beskrivning stämmer bra med berättelser från WW2.
[…] Läsa hela artikeln hos Magasinet Neo. […]
Bra text. Kul att fejkhistorikern Henrik Arnstad sätts på plats..
Jag tror iofs inte det är helt otänkbrt att Jimmie drömmer om: ”Den dag Jimmie Åkesson kallar sig revolutionär, pläderar för korporativism, deklarerar sin dröm om avskaffandet av alla politiska partier utom det egna, poängterar sitt förakt för svaghet, kräver inrättandet ett nytt rasbiologiskt institut, yrkar på att få annektera Åland och organiserar en kraftfull ”marsch mot Stockholm” med SD:are i folkdräkt!”
I Tyskland gorde de ju exakt så efter de tagit makten (i inte så demokratiska valprocesser) och se hur de olika ”mörkerkrafter” som vinner mark prövar att montera ner det samhälle som du skriver att har så stark förankring. Det går fort då det rasar!
Det är föga troligt och meningslöst att ponera. Murphys lag är knappast en bra tumregel i politisk diskussion.
Jag blir inte ett dyft förvånad om Henrik Narrstad töjer ut fascistbegreppet att omfatta alla som ifrågasätter hans egen bild av fascismen. Alla vi som i raljerande ton dryftar hans egen narcissism, hans oförmåga att sätta historiska händelser i ett sammanhang, hans uppdiktade akademiska meriter och hans påhittade militära bedrifter – alla vi är ju fascister av värsta sort.
Artikeln glömmer bort SD:s förflutna, och hur dess nuvarande politik är en aggressiv tvättning av dess ursprungliga budskap, som var ”skända inte din ras” och ”bevara Sverige svenskt”. Man kan inte blunda för att SD har haft rasideologiska element, även om dess nuvarande ledning gör allt för att dölja detta.
Bäste Dick.
Tack för en upplysande samt allmänt undervisande text gällande bruket utav epitetet fascist och/kontra fascismen.
Vi är, inte minst oss själva skyldiga att se historian korrekt samt ”uppifrån”, inte från ett visst håll, läger eller viss person. Det är en annan ställning vi/man får ta, efter ens eget hjärta och egen livsåskådning/politisk hemvist och har inget med själva historian att göra. Detta gäller nu inte endast för 1900-talet, utan hela vårt historiska arv.Hur många historiska dokument/ historiska myter och sägner är inte ren ”reklam” som stammar direkt ifrån ”segraren” i en konflikt ( då andra parten blivit tystad/överröstad och/eller fått sitt bibliotek nedbränt. Vi är ju i en tid då vi har kunskapen, tekniken och inte minst viljan att genomlysa historian och därmed få en korrekt bild utav tiden/händelsen/personen.
När man väl nu kunnat belägga tiden/händelsen/personen, kommer det svåraste, att efter eget hjärta ( magkänsla, inre röst, ja, kalla det vad du vill ) bedömma det rättrådiga, illvilliga, berömvärda, förkastliga, ja helt enkelt vad som är rätt eller fel, svart eller vitt, med en 1000 delad gråskala där i mellan.
”Jag vet det jag vet, mycket är det inte, jag är ju faktiskt bara människa”.
// Peter.
Tack Dick Harrysson för en intressant artikel.
Den där Arnstad behöver mothugg från seriösa historiker.
Det har förvånat mig att Arnstad har fått hålla på i TV sofforna utan kritik.
Själv har jag konsulterat Nationalencyklopedin för att reda ut begreppen nazism och fascism.
Tack, Dich H för denna givande och upplysande genomgång. Men … vad kommer kvasihistorikern Arnstad och hans belackare att göra nu? Ty, de mäste väl ta ställning nu. Någon ljuger!