Så ska det låta

Det svänger om kristdemokraterna.Göran Hägglunds kaxiga utmaning av kulturelit och tal om att rulla tillbaka politiken har väckt förhoppningar om en modern konservatism och farhågor om populism. Kan det gamla förbudspartiet bli en kraft för frihet?

av Mattias Svensson

I upptakten till ett svenskt val 2010 som såg ut att stå mellan mera övervakning eller högre skatter, briserade en bomb på DN Debatt 17 september när kristdemokraternas Göran Hägglund formulerade en ny motsättning och vision:

”Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. … Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv. … Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga skatter och regleringar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer. Om detta talar vi alltför sällan.”

Att han bara vågade. Här stod ordföranden för ett parti som allt sedan det bildades förknippats med uppfattningen att vilja förbjuda det mesta. Ett parti vars förstakandidat i Europaparlamentsvalet i juni i år drev frågan att förbjuda snus; som motsatt sig likabehandling av homosexuella rörande samlevnad, äktenskap och prövning för adoption; som vill förbjuda myndiga personer under 20 år att gå på krogen; som krävt åldersgräns för deltagande i dokusåpor och som i riksdagen gjort en politisk stridsfråga av att det inte räcker med muntliga varningar för att ett tv-program innehåller våldsinslag, det ska krävas en särskild ljudsignal. Ja, en ordförande som när han valdes 2004 ville straffbeskatta fet och söt mat. Nu 2009 pratar han om frihet och kritiserar andra för att diktera folks privatliv. Säga vad man vill om Göran Hägglund, men han saknar inte mod.

Redan samma månad höjdes insatserna. På kristdemokraternas interna rådslag erkände Hägglund att kristdemokraterna ofta varit ett förbudsparti som ”haft allt för nära till att hitta på nya regleringar, nya lagar, nya förbud och nya bidrag” och lovade självprövning. ”Min övertygelse”, sade Göran Hägglund, ”är att vi kristdemokrater måste backa tillbaka politiken så att den blir mindre styrande och mer stödjande. Min uppmaning är: förbjud förbuden!”

Är kristdemokraterna på väg att bli ett frihetsparti som backar tillbaka politiken? Håller de på att bli ett modernt konservativt parti vid sidan om de socialliberala och socialdemokratiska? Eller är utfallen mot kulturelit, performancevrål och genuscertifiering exempel på ett populistiskt parti som, med Per Gahrtons ord på Newsmill (17 september), ”ställer sitt framtidshopp till främlingshatare, mansgrisar och annat reaktionärt patrask”?

Aversionen mot teorier och ideologi kanske snarare förklarar att kristdemokraterna kunnat svänga i retorik utan att politiken följer efter. Retoriska sommarplågor har överraskat och underhållit för stunden.  Illustration: Kerstin Hanson

Retoriska sommarplågor har överraskat och underhållit för stunden.
Illustration: Kerstin Hanson

– Jag tycker det är sorgligt att ett mittenparti trampar iväg högerut. Jag tror att de är på väg att bli ett social-, moral- och värdekonservativt parti.

Gert Gelotte är ledarskribent på liberala Göteborgs-Posten, tidigare riksdagskorrespondent och har länge följt kristdemokraternas utveckling. Han beskriver ett parti som mödosamt breddats bortom den frikyrkliga kärnan genom att ta bort abortmotstånd och andra moralkonservativa kärnfrågor, delvis för att det är bättre att få inflytande än rätt, men också med insikten att förbud inte löser problemet.

Nu ser han en konservativ motreaktion där ungdomsförbundet, KDU, ”erövrats av en grupp arga män i kostym” och fått partiledningens öra. Målgruppen för populistiska angrepp på modern konst är ”den måttligt begåvade medelklassen i små och medelstora städer”, en någorlunda breddning av den frikyrkliga kärnan.

Högerspöket som sitter framför mig i lunchrestaurangen i Stockholms stadshus matchar inte riktigt bilden. Jessica Nyberg, som bloggar under namnet ”Högerspöket”, är storstadskvinna och föreningsmänniska med ett stort engagemang i hbt-frågor och sedan 1998 i kristdemokraterna. Det är hon och hennes gelikar som jublar mer än andra över kristdemokraternas nya tonläge.

I mars i år startade hon och partnern Erik Sjöstedt nätrotsrörelsen 4F som står för ”frihet, familj, flit, företagsamhet” med målet att vitalisera debatten om en förnyad kristdemokrati. Som för att visa kraften i civilsamhället bildade de också ”Ett till förlag” som hann trycka upp en debattantologi lagom till Almedalen. I den önskar kristdemokratiska fritänkare och utomstående skribenter som PJ Anders Linder, Roland Poirier Martinsson och Marcus Birro uppgörelse med snällismen, en tydligare profil vid sidan om ”det socialliberala mittfältet”, tolerans mot homosexuella och att förbudsstämpeln suddas bort.

Jessica Nyberg både skrattar och suckar ljudligt när jag för kristdemokraternas EU-val och snusförbudet på tal, och medger att ”folkhälsofrågorna är svåra för vårt parti”. Själv saknar hon en annan utgångspunkt i exempelvis alkoholfrågan.

– Ingen tycker det är bra när ungdomar super, men när vi diskuterar det saknar jag alltid föräldrarna, civilsamhället eller vad femtonåringar själva har för val, ungdomar kommer ju alltid att vara ungdomar. I stället diskuteras införselkvoter. Men det är inte genom en överdriven lagstiftningsapparat vi skapar trygghet. Lösningarna kanske är oklara och ligger utanför riksdagens bord. Det är en rätt enkel fråga att tillåta gårdsförsäljning, men jag ser inte mig själv som alkoholliberal. Rim och reson kommer man långt med.

I detta fångar Nyberg mycket av den nya konservatismen: mer tillåtande, med tillit till civilsamhället och närmast militant antidoktrinär.

Mattias Svensson Så ska det låta konservatism Göran Hägglund Maria Larsson Mats Odell Jessica Nyberg Gert Gelotte Henrik Oscarsson Neo nr 6 2009 icitat1

Det är en tankeriktning som farit runt ett tag bland tyckare, på ledarsidor och i debattskrifter. En av de tidigare skrifterna, Nycklar till modern konservatism (Timbro, 2000), författades av Fredrik Haage, nu Göran Hägglunds talskrivare och den som fått äran för den nya retoriken. Med rätta. I boken hittar vi tankefigurer som ”hela den kulturella arenan är besatt av vänsterns meningsgestaltare” och att ”Sverige håller på att polariseras” i avsaknad av en nationell identitet. Här finns syrliga anmärkningar mot ”intolerans mot företeelser som rökning, felaktig kosthållning eller avvikande uppfattningar om sopsortering”. Och här pläderas framför allt för att konservatismen är den ideologi som genom värnande av civilsamhället kan hålla den stora staten stången och bäst bevara marknader.

– Dagens konservatism är populistisk, inte aristokratisk. Den är framstegsvänlig, inte räddhågsen. Men när de stora politiska programmen ska genomdrivas, då säger konservativa nej. Det är ett motstånd mot politiska överambitioner. Förändring som drivs av teknik, kapitalism och kultur är något helt annat och bejakas av dagens konservatism.

Det säger Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut och filosof, som länge pläderat för att kristdemokraterna borde bli ett uttalat konservativt parti. Den konservatism Martinsson pläderat för bygger på gott självförtroende rörande värden, abort ska inte förbjudas, homosexuella ska inte hindras att leva samman, och sådana frågor är i vilket fall som helst underordnade en vilja att sänka skatten och öka valfriheten för familjerna.

Detta menar han står i motsats till de i Sverige dominerande tankeströmningarna, någon form av demokratisk socialism och någon form av liberalism. Båda dessa har, menar Martinsson, byggt på att folk inte begriper sitt eget bästa. Liberaler tycker inte att folk är tillräckligt välutbildade. I deras drömsamhälle har vi en så bra skola att alla fattar rätt beslut, men till dess måste man rätta dem. Marxismen ser oss som förförda av kommersialism, alienation eller religion. Även kristdemokraterna har en hemläxa att göra:

– Kristdemokraterna vill bestämma över folk för att de är snälla. De vill vara alla goda gåvors givare. Den attityden måste de göra upp med, de måste förstå att politiken har inga känslor.

Illustration: Kerstin Hanson

Illustration: Kerstin Hanson

Mycket av det nya konservativa tankegodset låter sympatiskt även för liberaler. Nyspråkliga konstruktioner som ”individualiserad föräldraförsäkring” kan inte dölja att sådana förslag tar ifrån föräldrarna en omhuldad valmöjlighet och dikterar hur de ska ta hand om sina barn. Här träffar kristdemokraternas kritik målet.

Den anglosaxiska nutidshistorien eller moderaterna under Gösta Bohman visar att konservativa partier mycket väl kan ha en mera frihetlig agenda än de till namnet liberala, särskilt rörande ekonomisk frihet och att lämna civilsamhället i fred. I Storbritannien har David Cameron gjort om torypartiet med en mjukare profil i frågor som miljö och välfärd, men huvudkonflikten mot den sittande regeringen är den stora staten, att politiken gjort för mycket.

Starka röster både utanför och inom kristdemokraterna vill åt detta håll. David Cameron refereras flitigt när jag besöker en diskussionskväll med 4F. Men ”k-ordet” konservatism är fortfarande bannlyst i  partistyrelse och riksdagsgrupp. En annan fråga är om de kulturkonservativa kring bland annat tidskriften Axess, som hittills attraherats av Hägglunds försvar för figurativ konst, står ut när verklighetens folk förknippas med deckare, populärmusik och bred tv-underhållning.

Så långt ideologerna, men hur ser väljarlandskapet ut för en kristdemokratisk vidareutveckling? Jag ringer Henrik Oscarsson, statsvetare i Göteborg, som nyligen för SOM-institutets räkning gjort en mätning av väljarnas tolerans för statliga tvångsmedel i frågor som massövervakning av mejl och censur. Kristdemokraternas väljare har gått från att 2002 vara i särklass mest toleranta för statliga tvångsmedel till att 2008 inte kunna särskiljas från mittfältet med socialdemokrater, moderater och folkpartister. Det finns alltså inte längre något hinder i väljarbasen för att rulla tillbaka politiken. Allmänheten har dessutom generellt sett blivit alltmer skeptisk till statsingrepp.

På frågan om det stämmer att kristdemokraterna är som folk är mest får jag först ett skratt till svar:

– Nej, de avviker ganska mycket. De bor i högre utsträckning på landsbygden, är äldre och ser man till kyrkobesök är de väldigt annorlunda, de är alldeles för aktiva. Men så fort ett parti växer blir de mer vanliga. Växer de över 7-8 procent så närmar de sig snabbt genomsnittet.

Talet om att kristdemokraterna företräder verklighetens folk är alltså mer att se som en önskan än ett faktum.

Det finns också en målgrupp för vad Henrik Oscarsson kallar ”arbetarklasskonservatism”, väljare som i dag ofta finns hos sverigedemokraterna. De värderar frågor som lag och ordning, familjens ställning, svenska värden, en kritisk inställning till abort och att äktenskapet ska förbehållas kvinna och man. Men inte minst den frikyrkliga och kosmopolitiska kärnan i kristdemokraterna, som ofta arbetar ideellt med socialt engagemang, har diametralt annorlunda värdering när det kommer till kristna värden och mångkultur. De har en positiv syn på bistånd och invandring.

– Om man helt undviker de frågorna, och samtidigt utgör en motvikt mot moralliberala vindar, ja då finns det kontaktytor mellan partierna, säger Henrik Oscarsson.

Kristdemokraterna skulle alltså kunna expandera sin väljarbas, om partiet tystnar i bistånds- och invandringsfrågor. En möjlighet som accentueras av att den så kallade ”biståndsfalangen” uppges vara de mest missnöjda med den nuvarande strategin. Frågan är om det räcker att kritisera kultureliten och tala om en nationell värdegrund när sverigedemokraternas väljare mobiliseras genom just invandringsfrågan.

Två ingredienser i en möjlig väg framåt för kristdemokraterna: anglosaxisk liberalkonservatism och populistisk mobilisering av ”arbetarklasskonservativa”. Båda med sina explosiva frågor gentemot partiets kärna, i det ena fallet och invandring, bistånd och integration, i det andra den av konservativa ofta tråkade restriktiva alkoholpolitiken. Gert Gelotte är som många andra fundersam över hur detta ska förenas.

– De moralkonservativa har aldrig kunnat lämna folk ifred. Man får inte dricka alkohol, inte röka tobak och fan om du har sex. Och homosexuella ska inte få gifta sig. Motsatsen är snarare en libertariansk syn där man säger ”vill du leva i trekant så gör det”. Det är en öppen fråga vad det är kristdemokraterna vill här. Men egentligen är det nog som tidigare, att man ska kunna leva sitt familjeliv utan ingrepp.

Skulle det alltså kunna vara så att kristdemokraterna egentligen inte planerat någon politisk förändring utöver den nya retoriken?

Mattias Svensson Så ska det låta konservatism Göran Hägglund Maria Larsson Mats Odell Jessica Nyberg Gert Gelotte Henrik Oscarsson Neo nr 6 2009 citat2

Vi går tillbaka till valåret 2006. Precis som i år dominerade då Göran Hägglund i Almedalen med kontroversiella och medialt framgångsrika utspel, som tillskrevs en nyrekryterad stab omkring partiledaren. Fokus skriver den 1 september 2006 om ”Hägglunds revansch”; han förutspås bli opinionsraket och politiken stå inför en betydande omläggning.

Men det är en skrattspegel av dagens profil. Politiken 2006 var enligt Fokus ”en rad förslag vars största syfte varit att skapa rubriker. Fettskatt, skoluniform, super-nannies i varje kommun, åldersgräns i dokusåpor.” Särskilt det sistnämnda var den stora snackisen i Almedalen. Göran Hägglund gick i sitt tal till storms mot dokusåpor, spritfester, utseendefixering och tv-reklam som skulle förleda ungdomen. Annars, varnade rapporten Laglöst land, skulle det bli som i William Goldings bok Flugornas herre, där förvildade ungdomar försöker ta kål på varandra.

I år har alltså samma Göran Hägglund som 2006 ville rensa upp i lågkulturens träskmarker tagit sig ton mot kultureliten och dekonstruktionen av jaget. Samma Göran Hägglund som då ville ha åldersgräns i dokusåpor, försvarar nu dem som följer tv-programmet Idol. Samma Göran Hägglund som då ville lagstifta, subventionera och förbjuda ropar nu ”förbjud förbuden” och varnar för en övertro på politik.

Det blev inte mycket av de snabblagade förslagen från 2006. Frågan är om det verkligen finns en seriös vilja att förändra den här gången.

När moderaterna under förra mandatperioden gjorde om sin politik, så började de med sin viktigaste fråga: skatterna. De hade granskats utifrån, funnits orättvisa och skulle jobbas om. Därpå följde en mängd kännbara omprövningar till stöd för arbetsmarknadsregler, public service och partistöd. Det är ett tydligt exempel på hur ett parti kan jobba om sin politik, och hur svårt det är.

Kristdemokraterna har trots all sin målande retorik om ett samhälle dominerat av en mästrande kulturelit och en kristdemokrati som haft för nära till regleringar, lagar, förbud och bidrag inte ens förmått att ändra sig i fråga om gårdsförsäljning av vin.

Den 19 oktober skriver förvisso Göran Hägglund ihop med ministerkollegorna Maria Larsson och Mats OdellDN Debatt att de vill tillåta restauranger att krydda snaps, avskaffa filmcensuren och att de inte vill förbjuda snus. En bra första signal, om det inte varit för att det redan ligger utredningsförslag om kryddning och filmcensuren i praktiken är avskaffad sedan länge.

Jag skickar i samband med den utannonserade självprövningen en mängd frågor till Maria Larsson, vice ordförande i partiet. Som folkhälsominister är hon i högsta grad ansvarig för en politik som utifrån expertisens höga hästar förmanar oss att äta rätt och inte dricka för mycket. Det dröjer en vecka, det dröjer två och tre. Sedan får jag det utlovade svaret som långt och vältaligt meddelar att Maria Larsson delar Göran Hägglunds analys och självkritik. Men Larsson har svårt att ge konkreta exempel på omprövning. Hon försvarar alkoholmonopolet, nyligen höjda straffskatter på tobak och alkohol, åldersgräns på spel och lotterier, särskilda övertalningsinsatser för föräldrar som till äventyrs inte vill ha frivillig föräldrautbildning, och fortsatt förbud mot dödshjälp. På frågan om egna förslag hänvisar Larsson till regeringens dokument över regelförenklingar, men i detta läser jag: ”Det sociala skyddsintresse som bär upp alkohollagen innebär att utrymmet för regelförenklingar är begränsat.” Det ska dock bli enklare att få blanketter.

Kristdemokraterna verkar inte vilja avskaffa förbuden så mycket som bli av med stämpeln som förbudsparti. Göran Hägglund har exempelvis sedan han tillträdde som ordförande för fem år sedan återkommande förklarat att kristdemokraterna inte är något förbudsparti, vilket inte hindrat att han pläderat för fettskatt och åldersgräns i dokusåpor. Vikten av partiets nuvarande frihetliga retorik och omprövning i små symboliska förbudsfrågor ska inte underskattas, eftersom det blir en hämsko på nya förslag i den riktningen. Men mycket talar för att det inte blir någon djupare omprövning av den egna politiken eller av status quo.

Det ligger kanske i konservatismens natur. När jag frågar Roland Poirier Martinsson vad som skiljer hans kritik av den stora staten och plädering för att lämna människor i fred från en klassiskt liberal politik så blir svaret:

– Klassiska liberaler i allmänhet har alldeles för lite respekt för vart politiska ingrepp kan föra oss. De kan lite förenklat med ett pennstreck ändra allt, till exempel ta bort alla regleringar och handelsspärrar. Det är inte så att jag skulle vara emot någon enskild ändring, men jag skulle aldrig våga göra allt på en gång. Liberaler vågar det, för de har en teori som stöd. Jag har större förtroende för politiskt förnuft.

Det kan låta vederhäftigt tills man tänker på att Estlands förste premiärminister Mart Laar avskaffade landets alla tullar efter att ha läst Milton Friedman. Det blev en dundersuccé, hjälpte Estland att bygga upp sin ekonomi och underlättade genom billig mat omställningen för vanligt folk. Det politiskt förnuftiga var inte att ändra försiktigt enligt konservatismens recept.

I princip kan den moderna konservatismen landa i liberalismens teori om effektiva marknader och vision om att människor bör vara fria. Det är bara det att konservativa vill frikoppla politiken från principer, teorier och visioner.

Även Göran Hägglund polemiserar mot ”ett formidabelt minfält av ideologiska teorier” som han menar driver liberaler och socialister. Men allt tal om eviga värden och djupsinnighet till trots är kristdemokraterna påfallande ytliga och ombytliga när det kommer till praktisk politik. Den ateoretiska ansatsen bör inte förväxlas med ett jordnära och praktiskt sinnelag. Aversionen mot teorier och ideologi kanske snarare förklarar att kristdemokraterna kunnat svänga i retorik utan att politiken följer efter. Retoriska sommarplågor har överraskat och underhållit för stunden. Varaktig och tålmodig politisk förändring har vi sett färre prov på.

Det senare kräver en tanke och en riktning, teori och ideologisk vision. Precis vad konservativa och kristdemokrater berömmer sig av att inte ha.

Publiceringsdatum: 2015-01-29
Artikeln publicerad i Neo #6 – 2009

Lämna en kommentar