Recension: Dygdens glädje
Jag är kluven inför denna delikat formgivna och välskrivna bok, för på ett plan är det en habil introduktion till den positiva psykologin, som har mycket att säga om människans natur och beteende.
av Johan Norberg
Fyra sidor in i Johan Wennströms debutbok Dygdens glädje finner jag författarens motivation. Det är en känsla – känslan att ”mycket har blivit sämre, fulare och mindre värdefullt, att det vid någon punkt på färden gick fullständigt fel”.
Jag är kluven inför denna delikat formgivna och välskrivna bok, för på ett plan är det en habil introduktion till den positiva psykologin, som har mycket att säga om människans natur och beteende. Det är ett kreativt ämnesval och Wennström redogör för forskningens resultat på ett mer rättvisande sätt än många andra som har gett sig på att popularisera den. I hög grad delar jag också Wennströms uppfattning om vilka dygder som befordrar lyckan.
Det märkliga är bara att det är lätt att hålla med Wennström om lösningarna, men svårt att hålla med honom om problemen. Och författaren tycks vara mer förtjust i problemen än i lösningarna – ”saker och ting har spårat ur”, som han själv sammanfattar. Det är om dessa saker och ting boken handlar.
Glädjen och dygden spelar biroller. Boken är en diger anklagelseakt mot ett samhälle av ”tom individualism” och ”ett marknadsdrivet glorifierande av valfrihet” och Wennström dokumenterar felen med tv, reklam, popmusik, dataspel och Facebook. För att inte tala om modern konst, piercing och iögonfallande klädsel.
Här döms populärkulturen ut på ett mer onyanserat sätt än jag tror Wennström egentligen kan stå för. Hans kreativa referenslista antyder i alla fall att han vet att åtskilliga populära tv-serier på ett inkännande sätt beskriver människans belägenhet.
Här framstår ändå det mesta som destruktivt, på alla sätt. Jaget ”anklagar sig självt för sina misslyckanden” på grund av det moderna samhället, klagar Wennström på sidan 82, och som om det inte vore nog skapar samma samhälle ”ett offertänkande som skyller misslyckanden på andra människor”, enligt sidan 98.
Men vad är det stora felet om vi blir allt lyckligare, vilket Wennström noterar att lyckoforskningen visar? Jo, även om de flesta blir lyckligare lider också allt fler av ångest och oro på grund av vilsenhet och ensamhet. Den ökade förekomsten av depression utgör Wennströms främsta argument för att vi i västerlandet upplever en psykisk ”hälsokatastrof” som traditionella samhällen undgår.
Med tanke på vilken vikt Wennström tillmäter statistiken om depression är det en svår brist att han aldrig problematiserar den. I The loss of sadness: How psychiatry transformed normal sorrow into depressive disorder pekar Allan V Horwitz och Jerome Wakefield på att många som i dag klassas som deprimerade bara reagerar på ett normalt sätt efter en förlust. En del av ökningen beror på att vi talar mer öppet om psykisk ohälsa i dag, och oftare i medicinska termer. Inte minst för att vi har kognitiv terapi och psykofarmaka (något Wennström befriande nog är entusiastisk inför). Det är först när man har en hammare som man börjar leta efter spikar.
Wennström observerar att det förmodligen finns ett stort mörkertal när det gäller psykiska besvär i dag, då de ”är förknippade med skam, utanförskap och social stigmatisering”. Det är sant. Men hur tror du då att det var på 1950-talet? Studier visar att de flesta då bara kategoriserade psykoser som ledde till våldsamt beteende som mental ohälsa. Det som vi i dag betraktar som depression sågs ofta som vardaglig brist på lycka.
Wennström hävdar till och med att depressioner knappt förekom i tidigare generationer. Det är häpnadsväckande. Så sent som i min föräldrageneration skulle många hellre ha piercat näsan än erkänna att de led av psykisk ohälsa. Nej visst, ingen sa sig vara deprimerad, de sa att de hade ont i huvudet och var tvungna att ligga till sängs ett par veckor, eller att de var trötta och inte orkade träffa någon.
Den längsta studie jag känner till som letar jämförbara symptom i en hel befolkning – Lundbystudien – visar att risken att insjukna i depression var något större mellan 1947 och 1972, när vi enligt Wennström hade en ”enklare tillvaro”, än mellan 1972 och 1997, då ”saker och ting har spårat ur”.
När misstankarna inte kan bevisas bortom rimligt tvivel faller boken till slut tillbaka på Wennströms vantrivsel i kulturen, på hans känsla att ”lite finns kvar som inte redan har urartat och att man längtar tillbaka till dit där allting började”. Men det gör han ju inte. Som andra konservativa längtar han tillbaka till hur han tror att allting började. Det är inte samma sak.
Har precis läst boken och nu även din recension. Min uppfattning är att resonemangen i boken är väsentligt bättre underbyggda än denna recension. Exempelvis uppfattar jag bokens påstående mer som att: vår förmåga att hantera problem tillsammans med nivån av problem vi drabbas av (inte upplever) leder till sjukhusbesök och medicinering i en ökande omfattning. Du förefaller mena att ”många som i dag klassas som deprimerade bara reagerar på ett normalt sätt efter en förlust” utgör en förklaring till ökande vårdbehov. Menar du alltså att det för dig är ett ”normalt sätt” att hantera att pojk/flickvännen gör slut i tonåren att uppsöka läkare och äta psykofarmaka; eller att tonårsgrubblerierna (utan särskilda omständigheter) också kräver sjukvård för att hanteras. Jag tolkar boken som att den inte gör så utan att den uppfattar kravet på sjukvård för dessa normala händelser i livet som just ett tecken på att något inte fungerar riktigt väl.
Min tolkning av, inte bara din utan en drös av, försök att ta udden av bokens resonemang är ungefär följande:
Om en ansatt journalistkår, som fått sitt arbete och sina eventuella narcissistiska drag lite ifrågasatta, inte förmår prestera bättre så ligger det nog väldigt mycket i vad boken hävdar.