Rasrisk
av Ivar Arpi
När integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i slutet av juli tillsatte en utredning om att kassera begreppet ras i svensk lagstiftning blossade debatten om ras och rasism upp igen. Lika förvirrad och infekterad som alltid. Lustigt nog anför den identitetspolitiska vänstern och vit makt-högern samma sorts argument mot Ullenhags förslag: Självklart finns raser och de spelar jättestor roll. Båda vill att staten ska föra mer statistik över ras och att raspolitik ska genomsyra det mesta. Men medan vit makt-högern avskys av så gott som alla, har den identitetspolitiska vänstern fått ett relativt varmt mottagande för sina rasteorier.
Identitetsvänstern vill föra statistik över svenskars rastillhörigheter, i syfte att införa kvotsystem för att uppnå vad man anser är rättvisa. Det är alltså inte en beskrivning av verkligheten man vill se, utan ett skapande av en ny verklighet där människor ges incitament att främst identifiera sig själva som tillhörande en viss ras. Social ingenjörskonst av sämsta sort. I länder där man infört raslagar och raskvoter har det lett till mer konflikter, inte mer rättvisa.
Att dela upp människor i en ”vit”, ”svart” eller ”gul” ras saknar vetenskapligt stöd. Det som finns är olika frekvenser av vissa gener, som varierar mellan olika platser, men dessa variationer följer inte de socialt konstruerade rasgränserna. Att prata om mänskliga raser leder alltså tanken fel.
Den svenska debatten om ras är märklig. Det mesta av tankegodset är direktimporterat från USA. Men medan den amerikanska erfarenheten springer ur en historia av slaveri och åtskillnadslagar, har Sverige en helt annan historia. Vi har egna demoner. Därför behöver vi utveckla vår egen vokabulär om de här problemen. Inte förstärka ett förlegat rastänkande som är plockat från en specifik historisk kontext.
Förnekar man rasism om man inte pratar om ras? Inte alls. Sann antirasism handlar om att motarbeta rastänkandet, inte om att institutionalisera det.
Ivar, du borde läsa Eriks kommentar både en och två gånger! 🙂
Ras är ett luddigt begrepp eftersom det är en generalisering av den fysiska verkligheten utan tydliga gränser samtidigt som det är kopplat till individers egna upplevelser av tillhörighet.
Det verkar ändå som man kan använda ordet utan att kränka och utan att bli missförstådd. I så fall är inte jag den som vill förneka ett ords användbarhet.
De argument som används mot ordet ras kan likaväl användas mot ordet musikgenre. Svårt att avgränsa och känsligt för vissa men trots allt en distinktion som ligger nära tillhands.
Det farliga med att hänvisa till att man motbevisat ett begrepp vetenskapligt är att det helt hänger på definition och distinktion. Människor generaliserar utseenden till grupper. Det är subjektivt. Om däremot en klusteranalys på data någon gång kommer till ett oväntat resultat vill man nog ha starkare argument är så.