Porträtt: Therese Bohman
”Det verkar så mysigt i Det borgerliga”
av Johan Wennström
Foto: Hanna Marie Björklund
Författaren Therese Bohman är en av de mer originella rösterna i svensk kul turdebatt. Hennes debutroman Den drunknade (Norstedts 2010) har översatts till flera språk och uppmärksammades nyligen på den amerikanska bokmarknaden, med bland annat ett omnämnande av Oprah Winfrey. Det är en gåtfull berättelse om två systrar som dras till samma man under några heta sommardagar i Skåne, med flera anspelningar på prerafaeliterna och deras bildvärld.
Den drunknade har marknadsförts utomlands som en thriller i släptåget till svenska deckare av Stieg Larsson och Camilla Läckberg. Är det en bra beskrivning?
– Jag är helt med på att man gör det. Men det är ju ingen deckare, så det finns en risk att personer som vill läsa en deckare köper den och blir besvikna.
– Jag googlade för ett tag sedan och såg att någon i USA bloggat om boken och skrivit att en bra sak med den svenska deckarboomen är att vi får en massa annan svensk litteratur som aldrig skulle översatts annars. ”Och då kan man hitta en sådan här pärla!” ungefär. Men min bok riktar ju sig till en annan publik.
När jag läste boken kom jag att tänka på genren ”erotisk thriller”.
– Ja! Den är ju inte så erotisk, men jag gillar sådana där berättelser. Jag gillar Hitchcock-kvaliteter.
Flera recensenter har också påpekat det i din bok också.
– Det är jag glad över!
Finns det teman i romanen som du tycker att kritikerna har missat?
– Svenska recensenter tyckte kanske att den var lite världsfrånvänd. Mycket litteratur är väldigt samhällskommenterande och ligger nära dagsaktuella debatter. Det gör ju inte min bok. Men utländska recensenter har sagt att ”detta kanske säger något om det till synes jämställda, unga Sverige”. Ja, så kanske
man ser det när man ser det från ett annat land.
Jag kände nog lite som de utländska recensenterna. Jag tyckte att det fanns ett tema om dominans och underkastelse och blev förvånad att inte fler svenska kritiker tog upp det.
– Det var väl någon som skrev ”måste kvinnor alltid falla för dåliga män” men det stämmer nog att det inte diskuterades. Och det är ju en intressant tanke, att frivilligt göra saker som är uppenbart destruktiva. Eller inte uppenbart kanske, men som de flesta skulle tycka var en dålig idé.
Samtidigt börjar ju temat bli inne med storsäljaren Fifty Shades of Grey (Vintage Books 2011).
– Jag har faktiskt lekt med tanken att skriva en riktig erotisk thriller. Jag har börjat på en annan bok som jag känner mig lite trött på nu. Så jag letar efter en ursäkt för att slippa skriva: ”Jag kanske ska skriva en erotisk thriller, jag kanske ska skriva en deckare …” Jag kanske borde skriva en helt annan bok helt enkelt?
Hur ser du på ditt författarskap i förhållande till andra unga svenska författare?
– Jag vet inte om jag har så mycket gemensamt med någon. Jag tycker om till exempel Carina rydberg och Christine Falkenland. Det är författare som jag känner mig besläktad med; de är också lite sådär mörka och gotiska. Lite sexiga.
Jag tycker kanske att din roman är ovanlig för din generation. Det är en roman av klassiskt snitt.
– Ja, den är väldigt ”romanig”. Tre personer, kammarspel, två olika akter.
i dagarna har Susanna Lundins debutroman Hindenburg (albert Bonniers Förlag 2012) kommit ut, har du läst recensionerna?
– Jag har läst en, i DN, som sa att den var obegriplig.
Ja, alla skriver ungefär att den är obegriplig men fantastisk, och det där dyker upp rätt ofta. Fransighet i historien som ett kvalitetstecken.
– Ofta finns det väl tyvärr en tankefigur att det är fint att man lämnar mycket åt läsaren att fylla i. Jag har inte läst just den här boken, men jag tycker ofta att det verkar vara att göra en dygd av nödvändigheten.
– Det är ju lättare att skriva en sådan bok, som inte hänger ihop. För det är svårt att skriva en bok som hänger ihop.
Fredrik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen skriver i boken Kritik av den negativa uppbyggligheten (ruin 2007) att kulturlivets hyllande av det öppna och ofullständiga ofta bara är en ursäkt för att något inte har slutförts.
– Ja, precis. Det finns en underliggande uppfattning att det är mer demokratiskt. Man skriver ingen på näsan, det är upp till var och en. Men därmed riskerar man i själva verket ofta väldigt lite. Man är mer ogarderad när man faktiskt försöker knyta ihop saker, när man står för något estetiskt som är mer än bara att gestalta någonting oformligt.
Varför skriver inte du på det sättet?
– Nej, men det har jag ingen lust med. Jag vill berätta en historia. Jag tycker att det är väldigt svårt att berätta en historia.
Är man en bättre författare om man kan berätta en historia?
– Nej, det vet jag inte. Men jag tänkte verkligen på hur jobbigt det är när jag satt och gjorde färdigt min roman. Det är jättetråkigt det där allra sista som man gör med manuset för att det ska bli logiskt och begripligt. Det är svårt att skriva det med samma inlevelse och känsla.
– Då verkar det ju soft att bara strunta i den biten och skriva en fragmentarisk roman, som riktar kritik mot exempelvis vissa strukturer i samhället, men som inte står för något reellt alternativ.
En annan sak. Du kommer ju lite utifrån, inte från Stockholm, inte från medelklassen.
– Nej, jag kommer inte från något kulturelitklass-hem.
Journalisten Karolina ramqvist har nyss kommit ut med sin roman Alltings början (Norstedts 2012) om hur häftigt det var i mediestockholm på 90-talet. Hur verkade det utifrån?
– Jag vet inte om jag kommer att klara att läsa den. Hon hade … ja, men så kul. Det framstod som jättejätte-ouppnåeligt för mig.
Kanske ser man medfödda privilegier tydligare när man har en annan bakgrund?
– Absolut, det kan jag bli provocerad av också. Jag har alltid haft problem med vänstern och den här grejen att ”det är så fult med borgerlighet”. Jag har alltid tyckt att det verkar så mysigt och fint i det borgerliga.
– Sett utifrån har man fina saker och man pratar om intressanta saker … jag tycker att det verkar toppen. Men det är ju sådant som är lätt att förkasta om man har självklar tillgång till det.
[…] naisen kaipuun, itsetunnon ja uhman löydämme myös ruotsalaiskirjailijasta. Therese Bohman esiintyi lokakuun alussa Pohjoismaiden kulttuurikeskuksessa Helsingissä sekä Tampereen […]