Porrigaste decenniet
70-talet var riktigt galet. När omstörtande kulturradikala idéer mötte den sexuella revolutionen uppstod ljuv musik. Det märktes inte minst inom pornografin. Resultatet blev folkpartistiska krav på statliga porrfilmer, erotisk schlager signerad Lasse Holm och nakenrevyer på Folkan. Och DN Kultur tvekade inte att recensera Ulf Brunnbergs penis.
av Martin Kristenson
Bland de många besynnerliga inslagen i 1970-talets kulturliv är nog synen på pornografi den allra märkligaste. När porren släpptes fri 1971 fick den en ny plats i samhället. Inte längre underjordisk och skamlig, utan vardaglig och normal, för att inte säga trivial. Vanligen tänker vi oss att porren gradvis har trappats upp från oskyldiga bikinibilder i Lektyr på 1960-talet till dagens hårda nätporr. Men då glömmer vi hur pornografin förpackades på 1970-talet – det var något helt unikt för decenniet och något liknande har inte skådats vare sig förr eller senare.
Vad var det då som var så speciellt med 1970-talet? Framför allt tre faktorer samverkade för att skapa detta egenartade kulturklimat:
- Föreställningen att det utan problem går att blanda porr med vilken konstform och genre som helst.
- Övertygelsen att porr är ett lämpligt forum för att framföra allvarliga budskap om politik, filosofi och religion.
- Tanken att porr inte bara är en affärsverksamhet, utan också ett sätt att skapa en bättre värld.
Den första punkten förklarar varför många filmer och böcker från 1970-talet ser ut som de gör. Det finns nästan inget konstnärligt område som inte fick sin porrversion på den här tiden. Det produ-cerades porrdeckare, porrmusikaler, porrwestern, porrschlager och porrpoesi – inte sällan under stort jubel från den etablerade kulturvärlden. Gränserna mellan högt och lågt blev allt suddigare; porren tog sig in i de fina salongerna och finkulturen gjorde utflykter djupt ut i porrträsket. Allting flöt ihop i en salig och osalig röra och resultatet blev ofta lätt surrealistiskt.
Lika vanlig var den samhällskritiska porren. Steget från att kritisera sexuellt hyckleri och dubbelmoral till att producera ren porr var aldrig långt, och gränsen mellan idealism och spekulation inte alltid glasklar. Utvecklingen hade tagit sin början redan i mitten på 1960-talet. I romanerna Sex i Linköping (1967) och Brudar, borsten, Beckomberga (1968) växlade skandalförfattaren Jonny Tholwar så snabbt mellan sexorgier och civilisationskritik att det ibland är svårt att se var porren slutar och politiken börjar:
”Knoppen på hans stav hade försvunnit in i kvinnans spricka. Försvunnit in för att om en stund komma ut drypande av fittsaft och kladdig som hela mänskligheten. Självförvållad kladdighet orsakad av egoism, hänsynslöshet och idioti.” (Från Sex i Linköping.)
Tholwar fick hård kritik, men försvarade sig med att den moraliska förkastelsedomen snarare borde rikta sig mot det borgerliga samhället, som lämnar massförstörelsevapen i arv till sina barn i stället för att lära dem skillnaden mellan samlag bakifrån och framifrån. Retoriken känns igen från andra håll. Ju mer sex, desto friare samhälle – det var tidens credo. Därför är det inte så konstigt att några ville gå ännu längre i sina försök att integrera porren i samhällslivet. I spetsen för denna utveckling gick ett antal folkpartister. Först ut var Sten Sjöholm 1972 med en uppmärksammad riksdagsmotion om inrättandet av statliga bordeller. 1975 motionerade dåvarande folkpartisten Per Gahrton till Folkpartiets landsmöte om ett förstatligande av all pornografi. Han menade att porren visserligen fyller ett legitimt behov, men att den i de fria marknadskrafternas händer förvandlats till något destruktivt, till ”fascistisk dynga”. Därför ville han inte förbjuda porren, utan se till att produktionen sköttes på ett mer ansvarsfullt sätt. Staten borde få monopol på porr på samma sätt som den har monopol på spritförsäljning. Partistyrelsen avstyrkte dock förslaget med motiveringen att en sådan reform inte bara skulle bli verkningslös, utan också medföra ett statligt godkännande av porrens kvinnoförakt.
Märkligast av allt är kanske det faktum att delar av porrbranschen – som i Gahrtons motion kallades ”skamlösa utsugare” – ställde sig positiva till förslaget! ”Jag har ingenting emot att bli statstjänsteman”, förklarade Inge Ivarson, som året före producerat filmen Porr i skandalskolan. ”Trygghet, pension och bra betalt. Det är ingenting som man säger nej till.” Även den beryktade porrförläggaren Curth Hson välkomnade Gahrtons idé: ”Porr är så viktigt för en så massa människor, så varför skulle inte staten ta hand om den?” ansåg han.
I dag kan vi le överseende åt alla konstigheter. Samtidigt finns det något lockande med 1970-talets gränslöshet och naiva framtidsoptimism. Ingen tror längre att porr kan rädda världen, men i en tid då nakenhet och erotik blivit allt mer tabu och då innehav av tecknade serier kriminaliseras, kan det vara skönt att minnas en tid, som kanske redan då var cynisk och rutten, men också lekfull och tillåtande. Här följer ett smakprov på den pornografiska kulturcocktail, som bara kunde blandas till på 1970-talet.
I USA tog producenten Allen Funt klivet över till långfilmsformatet med en porrversion av sitt harmlösa tv-program Dolda kameran, Vad säger man till en naken dam? från 1970. Där påstod han sig avslöja våra sexuella fördomar genom att visa hur förvånade de flesta av oss blir när vi möter en helnaken kvinna på gatan, i hissen och på kontoret. Varför det skulle tyda på fördomar att stå handfallen inför nakenhet i offentliga miljöer förblev dock oklart, och inte blev det mindre egendomligt av filmens alla glada sånger om allt från smygtittare till våldtäkter. Lägg till detta några diskussioner om prostitution och sex över rasgränserna, och vips hade den oförarglige tv-underhållaren etablerat sig som USA:s svar på Vilgot Sjöman.
Pornografiska vilda västern-romaner kombinerade två föraktade litterära genrer till en om möjligt än mer föraktad. Konstigt nog var detta ingen amerikansk uppfinning, utan en norsk idé, som 1970 importerades till Sverige i en till synes oändligt lång bokserie, ”Sexy western”, med storbröstade kvinnor på omslagen och mycket våld och sex mellan pärmarna. Varför marknaden för romaner om kopulerande cowboys var så stor just i Sverige är svårt att säga, men läsarna tycktes aldrig tröttna på berättelser om den hårdföre och sexige revolvermannen Clay Allison.
Kombinationen porr och schlagermusik gav upphov till en rad säregna verk, inte minst i Sverige. Redan 1968 hade den ökände sångaren och mytomanen Johnny Bode skapat en ny musikgenre med sin LP Bordellmammas visor, ett album som snabbt fick en lång rad efterföljare. Det anmärkningsvärda med Bodes porrlåtar var inte att de var späckade med könsord, utan att de så obekymrat blandade det pornografiska innehållet med schlagerns sentimentalitet och klichéer. Sångerna skildrar visserligen ett ändlöst knullande, men beskriver också i gråtmilda ordalag hur ”flickorna smälter som vax”, och ”drömmer sig tillbaka till sin ungdoms första vår”. Till detta kommer Bodes musikaliska pastischer på sjömansvalser, operetter och svensktopp, allt i en skärande kontrast till texternas frossande i snaskiga bordellinteriörer. Det är denna tidstypiska spänning mellan form och innehåll som gör Bordellmammas visor så mycket mer underhållande än andra, mer enkelspåriga snusksånger, och motiverar albumets klassikerstatus. På albumet Bordellmammas dotter (1973) hakade Bode på fredsrörelsen med en anti-atomvapensång, vars inledande rader kan sägas sammanfatta hela decenniet: ”Vi går och demonstrerar/Vi går och onanerar/Vi går mot allt som heter makt och heter lag.”
Bordellmammas julvisor, Kondom Records 1972, var ett oblygt plagiat på Johnny Bodes skivor, anonymt utgivet av författaren Kjell E Genberg och schlagerprofilen Lasse Holm, mannen bakom Carolas genombrottslåt Främling. På skivan medverkar även den kände dragspelaren Sone Banger och sångaren Billy Gezon från The Violents. Flertalet sånger är grovkorniga fräckisar helt utan föregångarens särpräglade elegans, men här finns också ett groteskt socialreportage i form av en falskklingande Luciasång, där en mager och nedgången prostituerad drar omkring i staden på jakt efter kunder. Samma år kunde stamkunderna på porrklubben Nana avnjuta en EP med snuskiga julvisor, insjungna av klubbens egna artister: ”Nu är det jul igen, ja nu är det kul igen/och kul det har vi fram till satsen/Men det var inte sant, nej det var inte sant/för däremellan kom klimaxen.”
”Humor är livsfarligt i den här branschen”, bekände porrförläggaren Curth Hson i en intervju 1973. ”Allt ska vara rakt på sak. Utan omskrivningar. Ren porr. Köper man en tidning för 7 kronor skall man också få utlösning för 7 kronor. Det är mitt motto.” Ändå tvekade han inte att fylla sina tidningar med pornografiska skämtserier, bland annat i serietidningen Belinda. ”Porriga Pia”, ”Jane Bondy – Agent 006 med rätt att älska” och ”Tom – sexmålaren” är några av de serier som Hson introducerade, liksom James Fjong, vars orgasmvrål ”Ynf” blev ett begrepp för en hel generation av porrläsare.
1970-talets porrklubbar bjöd inte bara på strippor, utan också en hel del varieté-underhållning. Den tålmodige porrkonsumenten tvingades att sitta igenom Helan&Halvan-filmer, trollkarlar, eldslukare och cykelakrobater innan han fick se skymten av lite naket. Bilden visar en reklamfolder för Chat Noir i Köpenhamn. Längst ner till vänster återfinns komikerparet Pilsner (Gösta Engström och Hasse Harnesk), som uppträdde på klubben med pantomimer till playback-musik.
”We’re just dancing dildos, are we…”. The First Nudie Musical (1976) försökte förena Hollywoods storslagna dansfilmer från 30-talet med den nya tidens sexuella öppenhet. Resultatet är udda till och med för det gränslösa 70-talet. Här dansar halvnakna balettflickor ner för en glittrande showtrappa och lovsjunger oralsex, en Carmen Miranda-kopia med maracas i händerna framför en sång om lyckan att vara pervers, och i ett minnesvärt nummer dansar jättelika massagestavar fram över scenen och besjunger sin förmåga att tillfredsställa alla som använder dem – alltihop framfört till perfekta Broadway-melodier.
Efter succén med Oh! Calcutta! (1969) följde en rad av yrvaket frigjorda sexmusikaler där man tog en traditionell form och fyllde med nytt och oväntat innehåll. Mest berömd blev Earl Wilsons Let My People Come (1974), som spelades över 1 000 gånger. Pjäsen drog på sig två åtal, men det är betecknande för tidsandan att det inte var förgripliga sångtexter som var orsaken. I stället handlade det om teaterns alkoholservering och en upphovsrättstvist – sången The Cunnilingus Champion of Company C ansågs för lik 40-talshiten Boogie Woogie Bugle Boy och fick strykas.
I Sverige gjorde porrmusikalen sitt intåg på ärevördiga Folkan på Östermalm där Hans Bergström 1971 satte upp Oh! Calcutta! Hur självklart det hade hunnit bli med porr som underhållning visar den ansedde teaterkritikern Bengt Jahnssons mycket detaljerade recension i Dagens Nyheter: ”Lena Bergqvists stora bröst är lustigt uppåtstussade, häcken fin. Lisbeth Zachrissons byst slappar något men är avgjort gripvänlig. Av herrarna förfogar Ulf Brunnberg över den längsta manslemmen. Hans Wahlgrens är något kortare men i stället tjockare. Terje Thoresens kommer på tredje plats. Brunnbergs överskrider uppskattningsvis femton centimeter.”
Sporrad av framgångarna satte Hans Bergström upp Franz Lehárs klassiska operett Glada änkan 1971. Musiken var den gamla vanliga, men annars var inte mycket sig likt – den glada änkan hade blivit den sexiga änkan. Eva Bysing i titelrollen poserade topless, delar av handlingen förlades till herrbastun och rader som ”håll mig kär” ändrades till ett betydligt handfastare ”håll mig där”. Både recensenter och publik tycktes eniga om att Lehárs sensuella musik mådde bra av lite erotiskt klarspråk.
Alla minns väl kassettbanden med nakna tjejer på omslaget som såldes på macken. Men minns ni ölburkarna med nakna damer på? Det fanns flera olika motiv, och ingen tyckte att det var konstigt eller vad kopplingen till öl var. Själv var jag tio och samlade ölburkar. Gissa vilka burkar som var juvelerna i samlingen 🙂
Bonnier är ju aktuella i dessa dagar.Lyssna på Fria Proteaterns sång om Bonnierfamiljen.Där hör ni vänsterns syn på lättklädda flickor då på 70-talet.Utvikningsflickor var också feministernas måltavla nummer ett.
Hatobjekt alltså.
Proggen var också mycket friare 1970-71.Men från och med 1972 så blev det krav på socialistisk renlärighet.Den tidiga Gärdesfestproggen kom i vanryckte.Den betraktades som flummig.Ja just ordet flummig användes jämt och ständigt bland proggare som krävde rättning i de socialistiska leden.
Ja just ordet kvinnoförnedrande användes alltid av feministerna i alla möjliga sammmanhang.Ordet sexobjekt användes jämnt och ständigt också, i negativ betydelse förstås.
Fast på 1970-talet ville feministerna inte kalla sig feminister.Ordet feminist förde tankarna till det onda USA.
Jag kommer ihåg i slutet av 1970-talet var det debatt om ett 1-maj demonstrationståg någonstans i Sverige.Det skulle som vanligt vara en ungdomsorkester med och spela i tåget och det plev stora protester för att flickorna hade korta kjolar.Att facket skulle ha något så kvinnoförnedrande som flickor i korta kjolar i tåget var något oerhört kvinnoförnedrande.
De tre punkterna i början på texten.I Sverige 1973-79 fel fel fel det var inte alls så i den offentliga vänsterdebatten i Sverige då.
De här exemplen i texten är ju som synes samtliga från början av 1970-talet.Sedan slog den proggiga och feministiska istiden till i Sverige.
När man talar om nakenheten och porren i Sverige på 1970-talet så var det bara i början på 70-talet som det var så liberalt.
Från 1972 började feministerna att mullra om nakenheten och porren.Feministerna gick i brächen och manlig mediavänster hakade på i kampen mot porren och nakenheten.
Från mitten av 1970-talet så blev kampen mot porren och den kvinnliga nakenheten de svenska feministernas främsta offentliga fråga.
Men när det gäller 1970 -1971 så kan man säga att Sverige befann sig i ett sexualmoraliskt vakum.De kristna som alltid tidigare varit de stora sexualmoralisterna hade slängt in handduken, sedan dess har de bara hållit på med att vara emot homosexualitet och aborter och feministerna fanns inte.Feministerna övertog från de kristna att vara de stora moralisterna när det gäller heterosexualiteten.