Gunilla Carlsson

Ordning och reda i biståndet

Under fyra decennier har biståndet svällt, men ingen vet vilka resultat det egentligen gett. Verksamheten har präglats av försummelse och cynism, säger biståndsminister Gunilla Carlsson.

av Mattias Svensson och Fredrik Segerfeldt

”Äntligen”, utbrast Gunilla Carlsson när Neo som första tidning ställde frågan om hur biståndet ska anpassas till att Afrika nu växer ekonomiskt. Foto: Karl Gabor.

”Äntligen”, utbrast Gunilla Carlsson när Neo som första tidning ställde frågan om hur biståndet ska anpassas till att Afrika nu växer ekonomiskt. Foto: Karl Gabor.

 

FS: Jag får intrycket av att du och dina medarbetare står rätt ensamma i svensk biståndsdebatt. Känner ni er ensamma?

– Jag har en speciell roll. Jag ska förnya ett politikområde som man inte har gjort någonting åt på 40 år, mer än att det har fått svälla. Jag har ett dubbelt ansvar – både mot fattiga människor i utvecklingsländerna och mot de svenska skattebetalarna. Stora förändringar möter motstånd, så i den meningen kan det vara ensamt att vara minister.

FS: Men ni får kritik från alla håll för vad ni gör, från Sida, från biståndsorganisationer, tidigare Sida-chefer misstänkliggör dina motiv på DN Debatt.  

– Jag har också mött väldigt mycket uppskattning. Men det viktigaste är att biståndsfrågorna engagerar allt fler. När min kollega från Danmark var på Utrikespolitiska institutet nyligen blev till exempel mötet övertecknat med mer än 50 personer. Om de som var där är vänner eller inte, det är inte så noga för mig – det viktiga är att intresset är stort, att granskningen av mig fortgår och att jag har ett starkt mandat att få ordning på det här området.Gunilla Carlsson bistånd Fredrik Segerfeldt Mattias Svensson intervju Neo nr 3 2011  citat1

FS: Det har alltså varit oordning i biståndet?

– Ja, det var med den insikten jag gick in i det här uppdraget. När jag följde frågorna i riksdagen i fyra år hade vi väldigt dålig insyn i hur det svenska biståndet var organiserat och vad det gav för resultat. När jag tillträdde som minister märkte jag en väldig brist i styrningen av Sida.

– Jag vill ha ordning och reda. Det är bland annat därför vi har lanserat sajten openaid.se där man kan få information om mottagarländer och biståndssummor, och det är därför vi har infört en transparensgaranti om att all offentlig information om biståndet ska upp på webben.

MS: Vilka är de stora svenska biståndsframgångarna som du vill lyfta fram?

– I Sverige har vi inte samma debatt kring varför vi  ska betala skatt och ge till andra länder. Vi har en förståelse  för och ett engagemang kring bistånd.

MS: Ja, men alltså, vad har fungerat för att hjälpa fattiga människor?

– Förutom min ordning-och-reda-agenda som jag känner en viss stolthet över, har jag i dag precis talat om det humanitära engagemanget. Vi är bland de fem-sex största givarna i världen. Det är en svensk signal till omvärlden att vi står upp för människor i humanitära kriser och katastrofer.

MS: Men är det inte rätt typiskt att ditt svar handlar om att vi är generösa i Sverige, och inte om att det har blivit bättre i ett mottagarland eller att ett projekt har gett människor möjligheter? 

– Jag har ännu inte den typen av resultatåterkoppling. Jag vet att biståndet gör skillnad i enskilda människors liv. Jag vet att vi har bidragit med mycket pengar och utifrån svenska perspektiv på ett konstruktivt sätt. Jag kan också visa att det har haft betydelse för vissa regioner och för vissa länder. När jag reser i världen får jag också många tack från dem som har fått bistånd.

– Men jag kan inte säga att det är just biståndet som har gjort skillnad. Vi kan fortfarande för lite. Det är därför jag efterfrågar ökad kunskap. Vi måste bli duktigare på att se vad det är som fungerar och vad det är som inte fungerar.Gunilla Carlsson bistånd Fredrik Segerfeldt Mattias Svensson intervju Neo nr 3 2011 citat2

FS: När biståndet kom igång på 1960-talet motiverades det med att det inte fanns några kapitalflöden  till utvecklingsländerna och att biståndet skulle kompensera för det. Det betyder att du sköter ett fögderi som gör av med tiotals miljarder kronor per år, av ett skäl som inte längre är rimligt. Och du säger själv att vi inte vet om biståndet fungerar. Är det över huvud taget rimligt med en sådan verksamhet?

– Det är fel att säga att biståndet inte spelar någon roll och att det inte behövs. Tvärtom. Jag tror att bistånd, rätt använt och med sina begränsningar, kan ha en viss roll att spela för utveckling i världen. Jag är väldigt stolt över att Sverige nu till exempel har haft betydelse för enskilda demokratidissidenter i Nordafrika.

FS: Hur många dissidenter kan få en webbplattform för 35 miljarder? Hur många dissidenter finns det i världen?

– Det är att hårdra diskussionen. Vi gjorde en särskild satsning på 150 miljoner, vilket är en försvinnande liten del av biståndsbudgeten. Men utöver demokrati- och yttrandefrihetsstöd jobbar vi med civilsamhället. Vi stöttar kvinnor som är utsatta och hjälper till att bygga en fungerande rättsstat. På det lägger vi ungefär fyra-fem miljarder av det svenska biståndet. Om allt når fram? Nja, det vet jag inte. Om allt gör nytta? Det är inte säkert. Men jag tror ändå att det kan ha betydelse.

FS: Och om vi ser på biståndet mer generellt?

– Min brittiska kollega Andrew Mitchell och Tory-regeringen har bestämt sig för att öka biståndsvolymerna trots att de har stora problem med statsbudgeten. De ser att biståndet har en strategisk dimension. Britter är britter, men klyftorna i världen, flyktingströmmar, illegal handel och risken för smittsamma sjukdomar påverkar även oss. Kan vi bidra till att minska klyftorna och problemen, då tycker jag verkligen att biståndet är motiverat.

FS: Så det finns egentligen inga projekt där vi vet att vi uppnått goda resultat?

–Visst finns goda resultat. Ta Estland, som jag arbetade med som rapportör i Europaparlamentet. Man satte en gräns att max fyra procent av budgeten skulle bestå av bistånd. Under tiden jobbade de stenhårt med reformer och så småningom kunde de bli medlemmar i EU och till slut till och med i euron. Det är en utvecklingshistoria.

–Jag tror att de där fyra procenten av tillförda resurser hade betydelse. Men vi öste inte in 40 procent.

Gunilla Carlsson bistånd Fredrik Segerfeldt Mattias Svensson intervju Neo nr 3 2011 fakta Landfokuseringen

FS: Ni är väldigt stolta över landfokuseringen, det vill säga att det svenska biståndet ska koncentreras till färre länder. Men forskningen visar att risken för att biståndet får negativa nettoeffekter ökar ju större del av BNP som biståndet utgör. Och när man koncentrerar resurserna till färre länder ökar risken för just detta i mottagarländerna. 

– Det här är ett av biståndets dilemman. Varför ger vi så mycket pengar till Tanzania och andra afrikanska länder, dessutom i form av budgetstöd som vi vet kan skapa beroende? Jo, därför att de fortfarande är fast i fattigdom. De behöver demokrati, ansvarsutkrävande och fungerande val, men också fred, säkerhet och kapacitet att möta naturkatastrofer och brist på vatten. De har de största behoven helt enkelt.

MS: Men ett annat Afrika börjar ju växa fram. Sex av de tio snabbast växande ekonomierna ligger i Afrika. Rwanda, som de flesta förknippar med nittiotalets folkmord, har varit en tillväxtraket det senaste decenniet. Krigen är betydligt färre än tidigare. Prognoserna är hoppfulla för framtiden. Vad betyder det för biståndet?

– Det här andra Afrika är verkligen efterlängtat. Det finns fortfarande enorma behov, men också en enorm marknad. Den är osäker och riskerna är stora, men jag önskar att svenskt näringsliv blev bättre på att se möjligheterna.

– Därför har vi anpassat biståndet. Vi har utvidgat möjligheterna att ge krediter och garantier inom ramen för biståndet. Det tror jag är bistånd som fungerar. Att inte använda näringslivet om man vill häva fattigdom tycker jag är oklokt.

Gunilla Carlsson bistånd Fredrik Segerfeldt Mattias Svensson intervju Neo nr 3 2011 fakta NU-rådet

MS: Hur undviker man att biståndet då handlar mer om att gynna svenska företag än om att hjälpa på plats?

–Vi har etablerat ett centralt organ, NU-rådet, som ska öka kunskapsutbytet mellan olika aktörer. Det ska vi göra också i varje enskilt land. Företagsledare är till exempel vana vid att jobba enligt stränga regelverk kring korruption, medan det inom biståndet har varit rätt tunt med det. Här håller nu Sida på att studera näringslivets rutiner.

MS: Du har kallat dig utvecklingsminister. Men utveckling handlar mer om fattiga människors situation än om utbetalning av pengar. Känner du att utvecklingsfrågorna får tillräckligt fokus i ditt arbete, eller känner du att du tassar in på andras områden då?

Styrningen av Sida och att det ska vara ordning och reda på pengarna tar mycket av min tid, berättar Gunilla Carlsson. Foto: Karl Gabor.

Styrningen av Sida och att det ska vara ordning och reda på pengarna tar mycket av min tid, berättar Gunilla Carlsson.
Foto: Karl Gabor.

– Bra fråga. Om jag tittar på hur jag använder min egen tid och vad jag lägger ner mest energi på, så är det styrningen av Sida och att det ska vara ordning och reda på pengarna, sådant jag har ett direkt ansvar för. Det tar mycket av min tid.

– Det största problemet ligger nog inte ens i Sverige. För att få effekt i omvärlden måste vi få genomslag för vår politik i EU. Handelspolitiken och jordbrukspolitiken är klassiska exempel. Också andra områden, skatte- och finanspolitik, migrationsfrågorna.

– Här är ju Sverige många gånger … jag ska inte säga en ropande röst i öknen, för vi är centrala i EU-sammanhanget. Men vi har ibland ståndpunkter som uppfattas som lite avvikande. Vi jobbar mycket med detta, jag och Eskil Erlandsson.

MS: En sådan fråga är Afrikas avsaknad av en grön revolution. Bättre grödor har ju lyft stora delar av Asien ur fattigdom. En forskare som heter Robert Paarlberg kom för några år sedan med boken Starved for Science, där han menar att utvecklingen av teknik har motarbetats av västerländska biståndsorganisationer. Europa har råd att förbjuda till exempel genmodifiering, men det drabbar afrikanerna väldigt hårt. De har inte kunnat utveckla genteknik, eftersom de då inte skulle få tillträde till europeiska marknader. Hur jobbar ni med det?

– Detta är 20 års försummelse i det klassiska biståndet. Den kunskap som en gång fanns om livsmedelsproduktion och därmed också utvecklingen av den privata sektorn har förötts. Sida drev linjen att livsmedel är en överskottsvara, att vi kan hålla på med agrarproduktion i väst medan Afrika kan importera livsmedel. Då kunde vi dessutom hålla våra egna bönder lugna. Det har varit väldigt cyniskt.

– EU:s fobi mot genmodifierad mat är ett jätteproblem.

MS: Vad gör ni åt saken?

– Vi har lagt mycket pengar på forskning inom det här området, genom biståndsbudgeten. Jag jobbar en hel del med Kofi Annan vars organisation Agra jobbar med en grön revolution i Afrika. Men det är egentligen tjugo år för sent.

– Jag har inte fått så mycket mothugg trots att jag pläderat för genmodifiering och teknik i valrörelsen och går vidare med det mandatet. De som är motståndare hoppas nog på EU.

Gunilla Carlsson bistånd Fredrik Segerfeldt Mattias Svensson intervju Neo nr 3 2011 fakta Agra

MS: Invandring är en annan icke-penningfråga. Remitteringar, pengarna som invandrare skickar tillbaka till sina hemländer, uppgår till betydligt större summor än biståndet.  Du varnade tidigare för att katastrofer kan orsaka flyktingströmmar, men jag antar att du polemiserar mot synen att det är ett problem att människor kommer hit? 

– Ja, framför allt nu när Sverige öppnar upp för arbetskraftsinvandring och upprätthåller en arbetslinje. I samband med finanskrisen såg vi att de offentliga biståndsflödena torkade upp lite, men att människor helt plötsligt blev av med sina jobb och inte kunde skicka hem pengar var ett större problem och hade större konsekvenser.

MS: Kan du som biståndsminister göra något på det här området?

– Vi fick en väldigt bra utredning av Mikaela Valtersson i riksdagen som bland annat visade att bankmonopol gör  att remitteringar är rätt kostsamma i Sverige.  Jag tror inte att biståndet ska gå till att bilda banker, det är inte det jag säger, men vi kan underlätta med till exempel transparens och prisjämförelser.

FS: Den stora skillnaden mot biståndet är väl att remitteringarna går direkt till hushåll och inte via korrupta eller auktoritära ledare, och att de därför inte har de negativa konsekvenser som statligt bistånd generellt har. 

– Precis. Här kan vi komma runt en del av problematiken med korruption, byråkrati och annat som präglar stat till stat-biståndet.

MS: Slutligen, ser du det som att du arbetar med något som på sikt ska avskaffas?

–Naturligtvis är målsättningen att biståndet inte ska behövas. Men det kommer inte att vara jag som avskaffar det. Tvärtom, jag ska förstärka det, det ska göra nytta och skillnad.

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2011

Lämna en kommentar