Olika falla de intellektuellas lotter

Två franska intellektuella; i samma tid, med samma enkla bakgrund och med framgångsrika karriärer och flitig bokutgivning. Du har förmodligen hört talas om den ene, Pierre Bourdieu. Men det var den andre, Jean-François Revel, som redan 1970 förutsåg att revolutionen skulle komma i Kalifornien.

av Inger Enkvist

Foto, Pierre Bourdieu: Ulla Montan / TT Foto, Jean-François Revel: Alexis Duclos / TT

Foto, Pierre Bourdieu: Ulla Montan / TT
Foto, Jean-François Revel: Alexis Duclos / TT

Om man studerar de franska intellektuella som var aktiva under andra hälften av 1900-talet, slås man av hur kolossalt känd Pierre Bourdieu (1930-2002) är, och hur få som i dag känner till Jean-François Revel (1924-2004). Det som Bourdieu förmedlar i sina verk, som främst är inriktade på utbildning, är att elevernas sociala ursprung bestämmer deras framgång i livet. Bourdieus första kända verk är från 1964, och han blev mycket uppskattad av generationen kring 1968 års ungdomsrevolter. Revels första framgångsrika bok gavs ut 1970, och hans främsta tema är att peka på lögner och förtigande runt Sovjetunionen. Redan tjugo år innan Berlinmuren föll, började Revel framhålla att man inte i den offentliga debatten sade allt det som man faktiskt visste om Sovjetunionen. Efter Sovjetunionens upplösning fortsatte Revel att peka på ett antal tabun som införts i samband med kommunismen och som levde kvar i debatten. Den stora frågan är varför Bourdieu är berömd och inte Revel.

Först ska vi se närmare på Bourdieus centrala tes, nämligen att vi människor är formade av vår socialgrupp, och i det sammanhanget ska vi använda Bourdieus eget liv jämfört med Revels för att undersöka om han har rätt. Det kommer att visa sig att trots att deras barndom och ungdom var mycket lika har de båda valt att använda sin intelligens och energi på olika sätt. Med andra ord beror inte allt på socialgrupp som Bourdieu påstår. Om nu Bourdieus eget liv innebär en falsifiering av hans viktigaste tes, varför anses han då vara en stor forskare och tänkare?

Inger Enkvist Pierre Bourdieu  Jean-François Revel socialt kapital fält  Neo nr 5 2014 citat 1

Pierre Bourdieu föddes i Béarn i södra Frankrike inte långt från gränsen till Spanien. Han var son till en lantbrukare som övergått till att bli lantbrevbärare. När Bourdieu beskriver sin studietid låter det som om skolgången utgjorde en enda lång bestraffning. Enligt honom själv ådrog han sig som inackorderad elev vid läroverket i Pau hundratals anmärkningar, men trots detta lyckades han komma in vid École Normale Supérieure i Paris för att studera filosofi. Han avslutade sina studier med en agrégation, ungefär en filosofie licentiatexamen.

Jean-François Revel föddes i Marseille i en medelklassfamilj som dock inte var speciellt välbärgad. Fadern hade inte något utvecklat sinne för ekonomi och drack i övermått. Revel hade en relativt fri ungdom och han läste enormt. Han lyckades övertala sina föräldrar att låta honom avsluta gymnasiestudierna som inackorderingselev vid ett läroverk i Lyon. Han sade senare att det var värdefulla år därför att han kunde studera systematiskt. Också han lyckades sedan komma in vid École Normale Supérieure i Paris för att studera filosofi och också han avslutade sina studier med en agrégation. Under studieåren i Lyon och Paris deltog han i motståndsrörelsen mot den nazistiska ockupationen.

I det intellektuella Paris vid den här tiden öppnade sig två vägar filosofiskt, nämligen Jean-Paul Sartres existentialism, centrerad runt subjektet, och Claude Lévi-Strauss strukturalism, centrerad kring beskrivning av strukturer. Politiskt dominerande kommunismen med Sartre som centralfigur. Raymond Arons inställning var klart i minoritet när han ägnade sig åt att studera om kommunismens löften hade uppfyllts. I L’opium des intellectuels (1955) svarade Aron att löftena inte hade uppfyllts och att arbetarnas liv inte hade blivit mer rättvist eller friare av att ha staten som ägare till produktionsmedlen.

Bourdieu gjorde militärtjänst i Algeriet från 1955 och han stannade kvar ett par år för att genomföra sociologiska undersökningar i Kabylien, något som gav honom vanan att se på Frankrike med viss distans. Han återvände till Frankrike 1960, och 1964 tillträdde han en tjänst i Paris som forskningsledare vid École pratique des hautes études, en tjänst för vilken han inte behövde doktorsexamen. Från och med detta ögonblick försökte han att undvika att vara beroende av andra forskare. Bourdieu hade sitt eget forskningscentrum, sina egna medarbetare, sina egna tidskrifter och sina egna förlagsserier där han publicerade sina verk. Han publicerade mycket under sina fyrtio aktiva yrkesår, nästan allt inriktat på Frankrike. Det är värt att märka att Bourdieu valde att inte samarbeta med någon annan framstående sociolog utan tvärt om markerade avstånd till kollegerna.

Revel gifte sig nästan omedelbart efter det att han avslutat sina studier och var tvungen att skaffa sig en inkomst. 1947 accepterade han en anställning i Algeriet som lärare i franska språket och litteraturen och sedan en liknande anställning först i Mexiko och sedan i Florens. När han återvände till Paris efter tio år kunde han tala spanska och italienska, hade lärt sig mycket om politik, konst och litteratur och hade börjat publicera artiklar. Revel blev känd som journalist, förläggare och författare till böcker om aktuella politiska frågor. Som journalist arbetade han för L’Express och senare Le Point, och under några år var han chefredaktör för L’Express. Revel publicerade en bok vart annat eller vart tredje år under fyrtio år, precis som Bourdieu. Han skrev inte bara om Frankrike utan också om Sovjetunionen, Kina, Tibet, USA, Latinamerika och Afrika.

Kort sagt verkar Bourdieu och Revel ha haft nästan helt parallella liv, och man kan tycka att Revel skulle ha kunnat bli en ”Bourdieu” och tvärt om. Från tiden runt 1968-1970 valde de emellertid olika intellektuella vägar. 68-års generation menade att sanning inte fanns och att det som kallades sanning bara var åsikter och tolkningar hos de makthavande. Samhället påstods vara förtryckande. Bourdieu blev ett av de samlande namnen för denna riktning, medan Revel ägnade sig åt att undersöka vad som verkligen hände i Sovjetunionen, Kina, Kuba och Tjeckoslovakien. Såväl Bourdieu som Revel sökte sig i stället till yrkesområden utanför det traditionella universitetet, Bourdieu som sociolog med eget forskningscentrum och Revel som journalist och icke-universitetsanknuten politisk expert. Båda har breda intellektuella intressen.

Inger Enkvist Pierre Bourdieu  Jean-François Revel socialt kapital fält  Neo nr 5 2014 citat2

Första delen av Bourdieus verk ägnas utbildningsfrågor. Les Héritiers (1964) presenterar skolan som en fabrik för social reproduktion därför att elever från högre socialgrupper kommer till skolan med ett kulturellt, socialt och familjebaserat ”kapital” som ger dem en fördel. Texten visar motvilja mot begreppet arv i alla bemärkelser. I La Reproducion (1970) påstås det att lärare utövar symboliskt våld över sina elever, eftersom de tvingar på dem överklassens kultur. Hela texten är skriven på ett abstrakt språk, och den är disponerad som teser och förklaringar på ett sätt som leder tanken till marxism-leninismen. La Distinction (1979) påstår att också god smak är förbunden med samhällsklass. Homo academicus (1984) studerar familjebakgrunden hos forskare och universitetslärare och framställer forskning som en kamp om makt och prestige. La Noblesse d’État (1989) hävdar att de franska elituniversiteten, ”les grandes écoles”, utgör ett fält där det väsentliga är kampen om status och dominans. Alla dessa böcker är långa, använder en latiniserande terminologi och innehåller tabeller och matriser.

Revel har skrivit många artiklar om utbildning men ingen hel bok. Han har sagt upprepade gånger att det är tabu i utbildningssammanhang att säga att inte bara social bakgrund utan också begåvning och flit påverkar resultaten. För att skolan ska bli likvärdig har man avskaffat de krävande studieprogrammen och gett skolan uppgiften att producera jämlikhet snarare än kunskaper. Att öka antalet platser i utbildningssystemet kan vara en demokratisering men inte om man samtidigt sänker nivån. Revel konstaterar att 68-års generation utmärks av brist på intresse för kunskap och sanning. Han menar att det som hänt i fransk utbildning efter 1968 är en nationell katastrof, ett kulturellt självmord och ett uttryck för en självdestruktiv vandalism. Han menar att det har talats för lite om självhatet hos 68-års generation.

Med andra ord visar Bourdieus eget liv att en elev kan komma från en låg samhällsklass och med intelligens och ansträngning nå utmärkta resultat. Varför förnekar han möjligheten av något som han själv har lyckats göra? Varför envisas han med att angripa ett utbildningssystem som har tillåtit honom själv att nå sina ambitioners mål? Han har kommit att bli 68-års generations främste teoretiker när det gäller utbildning, och den förstörelse av utbildningen som Revel talar om har inspirerats av Bourdieu.

Bourdieu har utvecklat ett antal ”tankeverktyg” i form av begrepp. Han talar om olika ”fält”, om socialt och kulturellt ”kapital” och om ”reflektion” som forskningsmetod, och han lanserar en serie begrepp uttryckta med ord av latinskt eller grekiskt ursprung. I stället för motsvarande vanliga ord använder han doxa för åsikt, episteme för kunskap, hysteresis för förändring, habitus för vana, illusio för intresse, conatus för livslopp och excursus för utvikning. Bourdieus stil utmärkts av mycket långa meningar och ett stort antal tabeller, matriser och statistiska översikter. Trots alla dessa begrepp och all information utgörs Bourdieus centrala idé av en enda, nämligen att samhällsklassen är förklaringen till all olikhet. Hans store beundrare Michael Grenfell skriver i Pierre Bourdieu Key Concepts (2008) att det kanske viktigaste som Bourdieu åstadkommit är att ha återinfört marxistisk filosofi som vetenskapligt verktyg fast utan kommunistisk retorik. Det är också intressant att Grenfell menar att det skulle kunna vara Bourdieus egna dåliga skolerfarenheter som ligger till grund för hans negativa inställning till utbildning.

La connaissance inutile (1988) är Revels mest kända bok. De områden som Revel har studerat är den politiska debatten, medierna och utbildningen, alltså centrala fält för det intellektuella livet. Han inleder med att säga att i tidigare historiska skeden var frånvaron av kunskap i de breda befolkningslagren det viktiga, medan det under 1900-talet är lögnen som är det centrala. Accepterandet av lögner och förnekanden runt Sovjetunionen har inneburit en tillbakagång för västvärlden när det gäller respekten för sanning och verklighet, en respekt som är en av grundvalarna för västvärldens kultur.

Revel återkommer gång på gång till bristen på passion för sanning. Fast det talas så mycket om information, forskning och kunskap ser han snarare ett motstånd mot ny kunskap, och detta till och med vid universiteten. Politiska sympatier kan få forskare och lärare att avstå från att försöka fastställa sanningen på vissa områden. Revel menar att det är häpnadsväckande att bara en handfull franska samhällsvetare har intresserat sig för ett så ”hett” ämne som Sovjetunionen. Dessutom accepterade de inte sällan okritiskt uppgifter från de sovjetiska myndigheterna. Såg de inte, frågar Revel, skillnaden mellan ord och verklighet? Om inte, vilken var deras forskningsmetod och hur starkt var deras intresse för sanningen? Revel tror att det är viktigt att studera vad som hände i Paris när Solzjenitsyn publicerade Gulagarkipelagen (1973). Många intellektuella kände till lägrens existens men hade inte sagt offentligt vad de visste. Solzjenitsyns bok tvingade dem att antingen säga att de inget visste eller att de kände till situationen men inte hade sagt något, och i båda fallen gjorde de en slät figur. De valde ofta att angripa Solzjenitsyn som person och ifrågasätta hans motiv för att publicera boken.

Inger Enkvist Pierre Bourdieu  Jean-François Revel socialt kapital fält  Neo nr 5 2014 citat3

Bourdieu uppträder som vetenskapsman fram till slutet av 80-talet. Under 90-talet, alltså när Sovjetunionen upplösts, framträder han som antikapitalistisk aktivist. La misère du monde (1993) består av texter baserade på intervjuer med personer i socialt utsatta situationer som ofta bor i stadsdelar präglade av arbetslöshet och våld. Det nyliberala samhället utpekas som ansvarigt. Texten väcker starkt medlidande, men den analyserar inte vilka lösningar som skulle kunna finnas.

Beträffande begreppet revolution, centralt för 68-års generation, säger Revel redan i Ni Marx ni Jésus. La nouvelle révolution américaine a commencé (1970) att ungdomarna inte har insett att den viktigaste kulturella förändringen äger rum i Kalifornien och inte i den kommunistiska världen eller i tredje världen. Den kommunistiska ideologin förblindar dem inför teman som demokrati, kultur och frihet. I Le rejet de l’Etat (1981) diskuterar Revel hur relationen mellan medborgarna och staten ändras när statens funktioner politiseras. I La grande parade. Essai sur la survie de l’utopie socialiste (2000) analyseras det offentliga samtalet, och Revel påpekar att de tabun som införts i samband med kommunismen lever kvar. Ingen försvarar längre Sovjetunionen, men det är ändå inte väl sett att kritisera kommunismen. I L’obsession anti-américaine (2002) frågar sig Revel varför ett så starkt hat fortfarande riktas mot USA. Han tror att de före detta kommunisterna är vana vid att tänka i termer av vänner och fiender och därför behöver en fiende. Eftersom de brukade placera USA i den rollen, fortsätter de med detta.

Bourdieu har även nått stor framgång med en kort bok om televisionen som medium. Han kritiserar att allt ska gå så snabbt att det inte finns tid för reflektion. Det irriterar honom att journalister som vill ha en omedelbar kommentar till dagshändelser ringer till vissa ”snabbtänkare”, intellektuella som kan ha en ideologisk inriktning som Bourdieu inte uppskattar. Han nämner också att journalisterna stressas av de många mätningarna av antalet tittare och läsare.

För sin del ger Revel exempel, framför allt i La connaissance inutile, på hur olika journalister underlåter att kontrollera fakta och mer värderar vilket uppseende informationen kan tänkas väcka än om den är sann. När det gäller television är det oansvarigt att bjuda in två motståndare och tro att man därmed är objektiv. Detta är endast objektivt om de två presenterade positionerna är lika berättigade. Att presentera som jämbördiga två inställningar som inte är det innebär snarare desinformation och bidrar till att förvirra tittarna. Revel menar att den västerländska pressen är hyperkritisk när det gäller västländer men inte tillräckligt kritisk, när det gäller diktaturer och tredje världen.

När Revel publicerade La tentation totalitaire (1976) om bristen på kritiskt tänkande inför påståenden om och av Sovjetunionen, blev mottagandet så fientligt att Revel samlade alla recensionerna i La nouvelle censure (1977). Recensionerna utgör exempel på stalinistiskt tänkande i Frankrike runt år 1970. De nämner inte argumentationen i Revels bok utan behandlar de data han lägger fram som om de bara vore hans åsikter. Dessutom ifrågasätter de hans avsikt med att publicera boken, påstår att han är inkompetent och antyder att han sannolikt är betald av reaktionära krafter. Recensenternas behandling av boken utgör således ytterligare en bekräftelse på att Revel har rätt i vad han säger.

Inger Enkvist Pierre Bourdieu  Jean-François Revel socialt kapital fält  Neo nr 5 2014 citat4

Mycket få har vågat sig på att kritisera Bourdieu, men här ska nämnas två böcker. I Pierre Bourdieu (2002) säger Richard Jenkins att Bourdieu förefaller honom ”somewhat self-important”. Jenkins tror att Bourdieu liknar en skönlitterär författare i det avseendet att hans biografi skulle kunna förklara en del av hans verk och speciellt hans fientlighet mot utbildningsvärlden. Bourdieu framställer sig som en forskare som baserar sig på empiriskt material, men är det empiriskt att inte räkna med personers vilja, frågar Jenkins. Bourdieu lämnar aldrig sin fixering vid faderns yrke som förklaring till en individs framgångar eller misslyckanden, och han nämner inte de enorma förändringar som den demokratiska välfärdsstaten inneburit. Baserar sig Bourdieu på observation eller på ideologi? Bourdieu brukar tillbakavisa all kritik och förklara att han är missförstådd, men med ett så omfångsrikt författarskap, frågar Jenkins, vems är felet om läsarna inte har förstått hans verk?

Sociologen Jeannine Verdès-Laroux har ägnat många år åt att studera den franska vänsterns beroende av Sovjetunionen. I Deconstructing Pierre Bourdieu (2001) visar hon sig vara måttligt imponerad av sin kollega Bourdieu som vetenskapsman. Hon kritiserar Bourdieus tankeverktyg som onödiga och menar att Bourdieus språk är så komplicerat att det utgör ett slags ”dubbelspråk” som läsaren måste tolka. Hon kritiserar att Bourdieu inte är tillräckligt noggrann som vetenskapsman, och hon har lagt märkte till att hans kommentarer inte alltid baserar sig på den framlagda statistiken utan är författarens personliga åsikter.

Verdès-Laroux menar också att Bourdieu har en mycket hög uppfattning om sig själv, han talar ständigt om hur hans arbete ska tolkas och yttrar sig nedsättande om andra intellektuella. Hon har analyserat Bourdieus installationsföreläsning vid Collège de France och konstaterar att Bourdieu använde ordet vetenskap ungefär sjuttio gånger, samtidigt som han inte omnämner någon annan sociolog och inte heller tackar någon, en gest som är vanlig i sådana sammanhang. Verdès-Laroux jämför honom därför med Lenin, som anser att han själv har rätt, därför att han har rätt. Hon menar att Bourdieus texter är politiska i en vetenskaplig dräkt och hon förmodar därför att Bourdieu hellre skulle ha velat vara politisk ledare än vetenskapsman. Efter att ha läst tusentals sidor skrivna av Bourdieu sammanfattar Verdès-Laroux med att säga att hon känner en tomhet. Hon tycker sig inte ha lärt sig något. Hon sammanfattar Bourdieu som ”a child of a watered-down Marxism with a strong dose of Leninism” (258) som har gett oss ”a rancorous vision of the social world” (263).

Trots den kritik som alltså kan riktas mot Bourdieus verk används detta som teori och metod för studenter i samhällsvetenskaper och framför allt i utbildningsvetenskap. Med detta verktyg blir resultatet i studentuppsatserna en anklagelse mot det västerländska samhället för att vara ett orättvist klassamhälle. Studenterna får lära sig att använda en ideologi som vetenskaplig metod och att se denna ideologi som något som står över de enskilda ämnena. Ideologin får på så sätt prestige och undandras vetenskaplig granskning, eftersom den antas vara en integrerad del av den vetenskapliga processen. Det kan vara värt att påminna om att Revel ofta understryker att militära nederlag brukar föregås av intellektuella och moraliska nederlag och att även om de västliga demokratierna runt 1990 visade sig starkare än Sovjetunionen undergräver de nu sin intellektuella bas. Att ha tillgång till exakt information är avgörande för att demokratier ska fungera väl.

Alla västerländska universitetsbibliotek har dussintals böcker av Bourdieu, medan Revel knappt dyker upp i handböcker och uppslagsböcker. Bourdieu anses vara vetenskapsman trots att han baserar sig på sin självbiografi, samtidigt som Revel ”bara” anses vara journalist. Våren 2014 förtecknade det välrenommerade Social Science Citation Index 3 019 arbeten av och med Bourdieu, medan Revel nämndes 7 gånger. Denna upplysning illustrerar att forskningsvärlden har släppt in icke-vetenskapliga teorier och metoder som kan underminera vetenskapen inifrån. Dessutom visar frånvaron av arbeten om Revel ytterligare en gång att den tendens Revel uppmärksammade på 70-talet lever kvar, nämligen tendensen att ideologi dominerar över observation till och med inom vetenskapen.

Sådan är världen.

Artikeln publicerad i Neo #5 – 2014

Kommentera Rickard


En kommentar

  1. Rickard says: 9 oktober, 2014 kl. 16:52

    Har precis idag avslutat en kurs vid Uppsala universitet i utbildningshistoria där Bourdieu tillsammans med Börjesson, Pamle, Bunar och Broady (som har studerat i Frankrike under Bourdieu) står för den sociologiska delev av kursen.

    Ingen gång har Revel nämnts, ingen gång har Bourdieus politiska agenda kommit på tal, aldrig kom det på tal om andra faktorer för elever än de rent sociala.

    Broady påpekade i förbifarten att Bourdieus teser inte går att översätta till individnivå men att det trots allt är det kulturella kapitalet som avgör huruvida en elev lyckas i skolan eller ej.

    Under en föreläsning som behandlade utbildningens framväxt under 1900-talet kommer 68-vänstern på tal och hur dess anhängare idag finns inom utbildningsväsendet och forskning, inom sociologin kom detta fenomen aldrig upp.

    Att forska sig till en absolut ”sanning” inom ett så komplext område som utbildning, utbildningssociologi och sociala strukturer borde det vara kotym att bjuda in andra forskare från andra områden (till exempel psykologi och samhällsvetare) för att få ett bredare perspektiv. Bourdieu (eller Uppsala universitet) kan knappast anklagas för detta…

    Svara