Intervju: Åke Ortmark

”Ofta arrogant, ibland servil”

Han tog skjutjärnsjournalistiken till Sverige, och förändrade i ett slag maktbalansen mellan journalister och politiker. Han har granskat näringslivets furstar och väckt missnöje hos familjen Wallenberg. Neo har mött liberalen som utmanat makten i över femtio års tid.

av Paulina Neuding

Foto: Erik Cronberg

Foto: Erik Cronberg

– Alltså, ni som är unga kan inte föreställa er en sån värld. En enda kanal. Alla vi som syntes i tv blev betraktade som Jesusfigurer ute på stan. Det var en underbar och förstås helt galen maktposition. Åke Ortmark Paulina Neuding intervju Wallenberg O:na Erlander Neo nr 1 2014 fakta

Åke Ortmark skulle egentligen bli något helt annat. Han hade gått ut Handelshögskolan, siktet var inställt på ”en direktörspost ute i näringslivet”. Men så kom erbjudandet om att börja som ekonomisk kommentator på Sveriges Radio. Han var tveksam, rädd för offentligheten och ibland plågad av stamning.

– Nu märks det inte, men stamningen var ett helvete när jag var yngre. Mellan tjugo och trettio var det fortfarande ett svårt problem. Nu kan det slå till enstaka gånger, jag kan fastna på vissa ord. Men det innebär att ordförrådet ökar eftersom man snabbt kan tillgripa synonymer, haha.

– På radion i slutet av femtiotalet var det en elak ljudingenjör som kallade mig ’teknikernas skräck’. Jag kunde inte säga ’Det regnar’ till exempel, utan var tvungen att säga ’I Sverige regnar det’. Jag kan fortfarande ha svårt att säga Do you … speak … English? Haha. Det är rätt lustigt. Men jag har arbetat mycket på engelska, även i amerikansk tv.

Ändå var det Åke Ortmark, teknikernas skräck, som tillsammans med kollegan Herbert Söderström introducerade skjutjärnsjournalistiken i radion i början av sextiotalet. Programmet hette Utfrågningen. Tidigare hade journalister förväntats visa undfallenhet mot makthavare som ett sätt att visa respekt för deras ämbeten.

– Man förväntades mer eller mindre fråga statsråden artigt vilka förbättringar de planerade härnäst. Skjutjärnsjournalistiken präglades i stället av självständighet mot makthavare. Hoppas jag.

Det säger Åke Ortmark när vi ses i villan på Värmdö utanför Stockholm. Numera jobbar han hemifrån, bok nummer tolv är på gång. Det blir en roman om konflikter i en fiktiv, mellaneuropeisk finansfamilj.

Jag undrar vilket arv han har lämnat efter sig, nu när han inte är verksam som intervjuare.

– Innehållsmässigt kräver skjutjärnsjournalistiken att man är påläst, att man kan problemen lika bra eller förhoppningsvis bättre än den man intervjuar. Man begär klara besked på raka frågor och driver en linje utan servilitet eller underkastelse. Eller känslor av mindervärde, eller någonting sånt.

I mitten av 60-talet tog Åke Ortmark skjutjärnsjournalistiken till Sveriges Television där han blev ett av ”De tre O:na” tillsammans med Gustaf Olivecrona och Lars Orup. Det fanns en enda tv-kanal, hela Sverige tittade. Sitt största byte fällde de tre skjutjärnen inför kommunalvalet 1966, när de frågade statsminister Tage Erlander vad han skulle ge för råd till ett ungt par som söker bostad. Tillgången på bostäder var till och med mindre då än vad den är nu, miljonprogrammet hade precis påbörjats. Erlanders svar, att det unga paret skulle ställa sig och vänta i bostadskö, anses ha bidragit till Socialdemokraternas valförlust i kommunalvalet och partiets sämsta resultat sedan mellankrigstiden.

Gustaf Olivecrona, Lars Orup och Åke Ortmark.

Gustaf Olivecrona, Lars Orup och Åke Ortmark.

– Håller man på ett antal decennier gör man förhoppningsvis många bra saker och några enstaka väldigt bra saker. Men sen gör man också några halvbra och en del som är skitdåligt. Men man ska ha ideal. Och så ska man ha kolleger som är starka, som … inte bara säger ja.

– Jag har själv gått för långt ibland. Det har hänt att jag har betett mig som en illa uppfostrad bandhund. När jag hade Gudrun Schyman som gäst i O som i Ortmark i TV8 till exempel, då blev det fel. Jag gick på alldeles för hårt.

Men det var långt senare, när Sverige fått fri television. Åke Ortmark blev inrikeschef på Aktuellt när Sverige fortfarande bara hade en tv-kanal. ”Det var jag som bestämde vad som hände i Sverige”, som han säger. När TV2 startade 1969 flyttade Ortmark dit, men kanalen var så präglad av vänstervågen att han snart var tillbaka på TV1 igen.

– Man kunde se hur enkelt det är att ryckas med i psykiska ohälsor som sprider sig genom våra opinioner och den offentliga debatten. Sextioåtta var förfärligt på det sättet, och vi rycktes alla med i viss utsträckning. Var man vänster blev man ännu mer vänster, var man höger hamnade man i högerns vänsterfalang.

– På TV2 samlades man och tände ljus framför Lenins porträtt!

När monopolet till slut brutits i slutet av 1980-talet lämnade Ortmark Sveriges Television för privat tv. I TV8 och sedan Axess gjorde han intervjuprogrammet O som i Ortmark. Där tog han hjälp av unga, drivna researcher. En av dem var då 21-årige Handelsstudenten Peter Wolodarski, ”en blixtrande ung man” med en ”förbluffande arbetskapacitet”, som numera är chefredaktör på Dagens Nyheter. De har förblivit goda vänner sedan dess.

Foto: Erik Cronberg

Foto: Erik Cronberg

Numera ägnar sig Åke Ortmark helt åt skrivandet, och har haft en hel del annat att göra vid sidan av. Segling. Veteran-SM i tennis. Han tog svart bälte i karate vid 77 års ålder.

– Men den nivån kan jag inte alls leva upp till nu. Tyvärr! Det retar mig ganska mycket. Herregud, jag fyller ju snart 85 år, baklängesvolterna flyter liksom inte med samma elegans som tidigare. Haha.

Memoarerna Makten och lögnen kom i våras, och till och med Aftonbladets Åsa Linderborg fick medge att boken var ”en stilistisk uppvisning i den högre skolan”. Bitarna om hur man gör intervjuer ”borde vara obligatorisk läsning för varje student på Journalisthögskolan”, skrev hon – i alla fall i de stycken som inte handlar om kvinnor. I Expressen läste Ulrika Knutson Ortmarks 718 sidor vid sidan av Jörn Donners självbiografi på 1 150 och blev ”kräkfärdig av testosteron”. Åke Ortmark Paulina Neuding intervju Wallenberg O:na Erlander Neo nr 1 2014 citat

När jag läser upp det sista för Ortmark säger han ”jasså, jaha”, och att han har viss förståelse för att feminister kan ogilla hans skildring av en tid som i så hög grad präglades av män. Manliga intervjuare, manliga makthavare.

– Det är klart att jag skriver om ett manligt samhälle. Men jag har arbetat intensivt för att få kvinnor att medverka i paneler, tv-program, och styrelser som jag suttit i.

Det var inte så lätt i början. De tre O:na frågade Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund varför partiet hade minst antal kvinnor i riksdagen.

– Vi var väldigt tidiga med det perspektivet. ’Jag vet inte jag, det är väl gammal slentrian, förmodar jag,’ sa han, på sin ångermanländska. Något år senare frågade jag honom igen och då sa han ’Ja, jag försökte ändra på det där, men det gick inte.’ Det var typiskt Gunnar Hedlund.

– Men visst har jag förståelse för att det kan bli lite mycket om man läser min bok och Jörn Donners 1 200 sidor samtidigt. Jag skulle ha tagit ett år till på mig och skurit ner den där boken med 118 sidor. Det hade väl varit bra.

Foto: Erik Cronberg

Foto: Erik Cronberg

Andra journalistkolleger är Åke Ortmark mer kritisk till. SVT klarar inte att leverera opartisk samhällsbevakning, särskilt inte i klimatfrågan, menar han.

– Där har public service svikit sin roll. Som när man gjorde reklam för ett avsnittt av Agenda med frågan om det finns ’en plan B för att rädda klimatet’ – då bedriver man opinionsbildning som är upprörande i sin ensidighet. Fullständigt upprörande!

Klimatet blir en tacksam förevändning för dem som vill reglera och kontrollera ekonomin av andra skäl, menar han. Och för dem som redan är övertygade om att internationella organ som FN måste få mer makt. De kan utnyttja människors oro för klimatförändringarna.

– Alltså, jag är ju en produkt av public service, jag har vuxit upp i den miljön och har alltid tyckt att det har varit underbart. Men när jag möter dessa politiska ställningstaganden från public service blir jag upprörd och blir motståndare till själva systemet.Åke Ortmark Paulina Neuding intervju Wallenberg O:na Erlander Neo nr 1 2014 citat2

Menar du att vi ska avskaffa public service eller se till att det blir bättre?

– Se till att det blir bättre genom någon typ av omorganisation. Vi vet ju hur komplicerade begrepp som opartiskhet är, men de måste prägla verksamheten.

Tittar du på SVT?

– Jag ser något nyhetsprogram per dag. Sen tittar jag på Downton Abbey och Homeland.

Agenda?

– Ofta, inte alltid. Jag har det inte som söndagsvana längre. När Lars Adaktusson [numera kandidat till Europaparlamentet för Kristdemokraterna] var programledare tittade jag alltid, men det är inte samma kvalitet nu. Det är inget som kräver mig längre.

– Sen tittar jag på teater, om det förekommer. Nu är ju fokus mer på jippoprogram som Melodifestivalen.

Och din andra gamla arbetsgivare, Sveriges Radio?

– Jag är en flitig radiolyssnare när det gäller nyheter. Det normala är att livet i det här huset kommer i gång med Ekot vid sjutiden, samtidigt som det görs morgongymnastik.

Hur håller sig kvaliteten på Ekot?

– På hög nivå. Ska jag använda ett starkt ord så skulle jag säga att de är närapå omistliga. Starkt ord, men låt oss säga det, omistliga.

Ekots lördagsintervju?

– Nu lyssnar jag när det är en intressant person som blir intervjuad. När Tomas Ramberg var intervjuare lyssnade jag nästan alltid. Han är en av de bästa intervjuare jag har hört.

Vad var så bra med Tomas Ramberg?

– Han var påläst och envis. Det är ju det som är den så kallade skjutjärnsjournalistikens kännetecken: Man är envis, man har läst på ordentligt, man kan personen som kommer, man ställer väsentliga och relevanta frågor. Sen begär man besked.

– Det där är en utomordentligt svår balansgång. Ska man tjata om samma fråga tio gånger? Ibland kan man gå för långt. Tomas Ramberg hade en konstnärligt uppövad förmåga att hitta den balansen.

Det är inte bara genom skjutjärnsjournalistiken som Åke Ortmark har granskat svenska makthavare. Mycket av hans skrivande har kretsat kring andra privilegierade, de ekonomiska ”furstarna”. Även för detta har liberalen Ortmark fått beröm av socialisten Åsa Linderborg, som skriver: ”Det jobb han lagt ner på att avslöja Wallenbergsfären är enormt, ett arbete som jag njutit av i mitt tidigare liv som historiker.”

Att Ortmark gav sig i kast med familjen Wallenberg är kanske inte så konstigt, med tanke på hur makten var fördelad i Sverige. Ingen annanstans i den demokratiska världen hade en finansfamilj ett sådant grepp om sitt lands näringsliv. Wallenberg kontrollerade uppåt 40 procent av Stockholmsbörsen. Politiken var det ena maktpolen i Sverige – Wallenberg var den andra.

Marcus, gamle ’Dodde’ Wallenberg, hade en betydelse i näringslivet, i samhället och i statsapparaten som var fullständigt enastående. Jag tror att det var tidskriften Time som skrev att ingen annan kapitalistisk familj har ett sådant inflytande i sitt land som Wallenberg i Sverige. Det var alldeles fantastiskt hur Sverige under decennierna efter andra världskriget blev en förhandlingsekonomi där två gubbar satt och gjorde upp, nämligen Marcus Wallenberg och finansminister Gunnar Sträng.

Det är intressant att socialdemokratin kunde tolerera den högsta nivån av rikedom, men inte att medelklassen blev förmögen.

– Ja, det var ett mycket anmärkningsvärt system där högre tjänstemän hade marginalskatter på åttio procent och var helt oförmögna att bygga upp egna förmögenheter. Medan skiktet som hade nått hög nivå, eller som var kapitalister genom ärvda möjligheter, stod utanför skattesystemet.

– Erlander och Sträng var ju inte dumma, de insåg att vi måste ha en fungerande produktionsapparat när vi bygger en offentlig sektor med medel som genereras inom näringslivet. Sen slår vi till med höga skatter som inte drabbar direktörerna och kapitalägarna. Man var beroende av Marcus Wallenberg. Socialdemokraterna styrde politiken, han styrde näringslivet.

Hur var det att intervjua Marcus Wallenberg?

– Han var en fantastisk person med förödande charm och en förfärande elakhet. Och han var van vid att kunna sätta sig på folk. När man utmanade honom, som jag gjorde, då satt man med halva Sverige emot sig, plus hela hans internationella nätverk.

– Jag kom i konflikt med honom. Jag skrev om omständigheterna bakom sonen Marcs självmord på ett sätt som jag tyckte var realistiskt. Men han blev upprörd, och de tog till hot.

Du gick med på att formulera om en mening i en bok efter påtryckningar från Wallenberg?

– Ja, det var en kamp jag hade med Marcus hejdukar. Jag hade skrivit manuskriptet till Skuld och makt som bland annat behandlade familjen Wallenberg. Jag skickade över manus, jag arbetar ofta så, jag ville att de skulle rätta till eventuella felaktigheter. Det blev en väldig uppståndelse, jag blev kallad till banken till möte med Marcus fyra assistenter.

Vid ett tillfälle ville Marcus Wallenberg själv ses och diskutera manus. Ortmark förklarade att han var på väg ut för att segla med vänner. ”Jag skickar en helikopter”, blev svaret. Helikoptern gensköt sällskapet i gästhamnen i Oxelösund och rev upp ett moln av grus och damm över båtarna. Åke Ortmark flögs först till Gärdet, sedan i en bepansrad bil till banken.

Foto: Erik Cronberg

Foto: Erik Cronberg

– Det var hårda möten och förhandlingar om alla möjliga formuleringar framför allt med Marcus assistenter. Och jag gav mig definitivt inte på huvudpunkterna. Men sen när man sitter där efter två dagars förhandling, och man har tio punkter och har varit stenhård på nio, så ger man med sig på en punkt av ren trötthet.

– Det var en punkt där jag gav med mig. Jag hade skrivit att Marcus Wallenberg var ’känd för att skälla ut folk’, men hans medarbetare krävde att det ändrades till ’Marcus Wallenberg tvekar inte att visa när han blir arg.’ Haha. Det var fullständigt löjligt att jag gjorde den eftergiften, det är en sån liten sak som jag skäms för. Men i huvudsak är jag stolt över mitt agerande i förhållande till familjen Wallenberg de senaste decennierna. I huvudsak.

Vi skriver om karismatiska ledare i det här numret av Neo. Karisma som maktmedel. Du som mötte Marcus Wallenberg – hur var hans karisma?

– Ja, lysande. Han var en fantastisk person som hade detta ofantliga register som han kunde spela ut. Han var chef för det svenska näringslivet, hade en stor förmögenhet, hade varit del av den svenska statsapparaten, han hade en internationell ställning som var häpnadsväckande. Alla visste vem Marcus Wallenberg var i internationella finanskretsar. Och sen hade han vinnande personliga egenskaper. Han var en stor charmör med förmåga att binda ett sällskap. Oh ja.

Det finns makthavare som har den där karisman.

– Ja, de som blir centrum för allas uppmärksamhet och formar samtalet på ett sätt som passar dem. P G Gyllenhammar är sån, han har en verbal talang och en förmåga att hänvisa till fascinerande erfarenheter.

Cristina Stenbeck kan trollbinda journalister, vilket är märkligt eftersom hon var så ung när hon tog över efter sin far.

Hur ser det ut i den politiska sfären? Carl Bildt till exempel?

– Han har det ju! Han har utstrålningen! Den här underbara säkerheten och nonchalansen. Som man kan stötas bort av men som jag för min del blir charmad av. Han är en av de roligaste människorna som finns att intervjua och tala med.

Vill man inte vara lite till lags som journalist när man träffar någon med sån utstrålning? Vill man inte att han ska tycka om en?

– Joo… serviliteten är ett gammalt journalistiskt problem, som man märker alltmer ju längre man är verksam i branschen. De man inte känner när man börjar lär man ju känna efter ett tag i de här små kretsarna. Och serviliteten blir ett problem. Ofta har jag varit arrogant, ibland har jag varit för servil.

När då?

– Kanske framför allt när jag förlorade de stora tv-kanalernas maktbas. När du ringer från SVT betyder det att 1,2 miljoner kommer att titta. Sen är det en annan sak när man ringer och säger (liten röst): ’Jag ringer från TV8 och jag har 2 400 tittare.’

– Det har mycket med självkänslan att göra. Nu har brist på självkänsla kanske inte alltid varit mitt stora problem, men jag tappade en del i säkerhet i förhållande till intervjuobjekt när jag var på TV8 och Axess.

Hur yttrar det sig?

– Det låg nog nånstans i själva rollen. Går man från ett mycket stort medium till ett mycket litet tappar man en del av sin betydelse i samhället. Jag tycker man kan vara alldeles uppriktig med det. Det är klart att man gör. Jag hade ju den stora lyckan att uppleva monopoltiden när det bara fanns en enda tv-kanal. Jag menar, jag kunde ringa till Gud eller Satan, och de avbröt omedelbart sina sammanträden och kom springande till telefonen.

– Sen kom konkurrensen successivt, vilket innebar ett fall i maktposition, och sen mitt steg över till de mindre tv-kanalerna. Åke Ortmark Paulina Neuding intervju Wallenberg O:na Erlander Neo nr 1 2014  Sam Nilsson Birgitta Stål

Men de här furstarna som du har granskat – finns det en brist på förståelse för detta inom borgligheten? Att klass ger makt, att klass spelar roll?

– Ja, människor som tillhör högre klasser tenderar att förneka att det finns ett klassamhälle. Det är grevens privilegium att säga att ’här på gården är vi alla en enda stor familj’. Det är klart att stalldrängen inte håller med om den beskrivningen.

Du seglar, du har rört dig väldigt mycket i samhällets översta skikt själv. Har du varit en katt bland hermeliner som journalist?

– Nej, men jag är en sån som har känt mig hemma överallt och ingenstans. Samtidigt har mitt sällskapsliv haft en väldigt borgerlig prägel. Jag har ju genom tillfälligheter – jag läste på Handels, jobbade på Industriens Utredningsinstitut – träffat väldigt många människor som haft tur i livet, så att säga. Så det har varit en ganska gynnad tillvaro.

– Men när jag skriver om klass blir folk inom borgerligheten förvånade och lite, vad ska vi säga, upprörda. Det är för övrigt ett problem som jag intellektuellt inte har kunnat lösa. Jag ser ju mig själv som borgerlig, kallar mig liberal. Men hur jag ska förhålla mig till jämlikhetens problem – makten, privilegierna – det förstår jag inte riktigt.

 

Artikeln publicerad i Neo #1–2014

Kommentera Kasper Wall


En kommentar

  1. Kasper Wall says: 1 april, 2014 kl. 13:13

    Tänk tanken att denne ”gubbe” skulle ha blivit professor på journalisthögskolan! Vi skulle säkerligen ha en bredare åsiktskorridor i dagens mediasverige och det skulle säljas betydligt färre åsiktskorsetter. Men Åke O var inte så karriärskåt … Tyvärr.

    Må han leva i 100 år till och reta gallfeber på alla! Ty han behövs mer än någonsinn.

    Svara