Krönika

Nationen

Än blut und boden, än irrationellt nonsens.

av Nils Lundgren

Nils Lundgren krönika Neo

Vi har två oförenliga synsätt på nationen. Å ena sidan finns den inte. Den är bara ett sentida irrationellt påhitt för att främja klassintressen. Å andra sidan är nationer djupt rotade folkgemenskaper som funnits i sekler eller årtusenden. Båda används i
debatten och ingen besväras av dubbelspelet.

Marx fastslog: ”Arbetarna har inget fosterland”. Nationalism var ett medel för bourgeoisien att behålla sitt herravälde över proletariatet. Liberalismen var däremot nationalistisk under 1800-talet. Folkstyre förutsatte att det fanns folk som uppfattade sig som nationer. J S Mill framhåller nationalstaten som den nödvändiga grunden för demokratin: ”Fria institutioner äro nästan omöjliga i ett land sammansatt av olika nationaliteter – hos folk där det ej finnes något band av sympati, i synnerhet om detta folk läser och talar olika tungomål. Där kan en (enad) folkopinion, så nödvändig för en representativ styrelses verksamhet, ej uppkomma.” (Med smärre förändringar gjorda av Kjell Goldmann.)Neo nr 2 2013 Nils Lundgren Nationen citat

För den konservativa makteliten i de habsburgska, ryska och osmanska imperierna var nationen ett hot, men den konservativa filosofin hade sina rötter i romantiken, i Herders och Fichtes idealistiska filosofi, där nationen är fundamental och består av inte bara nu levande utan även av alla tidigare och framtida nationsmedlemmar.

I dag dribblar vi fritt med nationsbegreppet. För vänsterintellektuella är nationen ett opium för folket, för liberaler irrationellt nonsens. Hela den europeiska makteliten vill bli av med nationen, eftersom den står i vägen för den europeiska superstaten, men den anser samtidigt att projektet kräver en nationell identitet på EU-nivå .

Dagens europeiska nationer hålls ansvariga för kolonialism, slavhandel och korståg, gärningar begångna för hundratals år sedan. Här är plötsligt nationen tillbaka i Herders och Fichtes anda. Regeringschefer ber om ursäkt för kolonialistiska övergrepp och svenska intellektuella skriver med välbehag att ”vi svenskar” minsann också medverkade i slavhandeln. Herder strålar av lycka i sin grav, men dagens chattering classes ser inte problemet.

Folkpartiets nästa ledare, Birgitta Ohlsson, avskyr nationen och ser Sverige som en administrativ enhet i EU. Men Folkpartiet ställde upp för de baltiska folkens rätt till egna självständiga stater, när Sovjetunionen föll. Inte ens Ohlsson vågar säga att ett självständigt Estland är en löjlig och föråldrad idé.

Intellektuella indigneras över de linjalgränser som kolonialmakterna dragit, därför att dessa skär hänsynslöst genom folken, så att de splittras på olika politiska enheter. Där finns nationer som måste visas hänsyn.

Nationstanken angrips för att den skulle vara färskt påfund från mitten av 1800-talet, inte en hävdvunnen företeelse. Men kvinnans jämställdhet och förbud mot slaveri är också nya påfund, medan kvinnoförtryck, klanvälde och slaveri har uråldriga traditioner. Vad är argumentet?

Vi uppmanas beundra gamla högkulturer, som Egypten, Kina och Grekland, och inse vår obetydlighet. Vi bodde i grottor, när atenarna debatterade på agora och såg Sofokles dramer. Men då är Herders nationer tillbaka igen. Ty dagens Egypten är ingen högkultur, Kina är inte konfucianskt och grekisk politik saknar Solon och Aristides. Pyramiderna, Akropolis och Oidipus finns att titta på, men dagens egyptier och greker kan inte yvas över detta. Om vi inte har en tyskidealistisk uppfattning om nationen förstås. Kanske har vi det i alla fall?

Neo nr 2 2013 Nils Lundgren Nationen mer läsning

Artikeln publicerad i Neo #2 – 2013

Kommentera Josef Boberg


3 kommentarer

  1. Josef Boberg says: 4 maj, 2014 kl. 15:57

    Sant.

    Svara
  2. Sven says: 12 april, 2013 kl. 17:25

    Frågan infinner sig onekligen vilken storlek på ”nationen” som är den ideala. Vi har gått från flocken till stammen till byn till stadsstaten till nationalstaten. Emellanåt har vi siktat högre än så, och bildat imperier. Dagens ”nationalister” tycks ha fastnat för den moderna nationalstaten som den ideala storleken, men historiskt är den väl närmast att betrakta som en parentes. Den utgör i vart fall på intet sätt någon höjdpunkt, utan är en bland många olika varianter som provats genom historien.

    Inför EMU-omröstningen hörde jag ofta Lundgren och hans vänner förklara hur ”optimalt” det svenska valutaområdet var. Med tanke på de uppenbara ekonomiska skillnaderna mellan de olika delarna av vårt land så föreföll detta inte alls speciellt optimalt. Jag undrade då om de inte egentligen ville avskaffa den svenska kronan till förmån för den värmländska, den skånska etc. Det hade i så fall varit mer logiskt konsekvent.

    Skulle vi ha en ”optimal” svensk nationalstat med ett par dussin valutor, eller skulle vi ha en ”optimal” ekonomi med ett par dussin självständiga provinser/stadsstater? För att uttrycka det tydligare: Ville Lundgren vara ekonom eller nationalist? Svaret var uppenbarligen det senare, även om han alltsedan dess presenterats som det förra. (Fast det kan nog förklaras av den svenska politiska ordningen: även vänstern håller sig ju faktiskt med ekonomer, men inte med nationalister. Inte officiellt, i alla fall.)

    Jag föredrar att se EU mer som ett imperium (i ordets neutralaste betydelse) än som den fasansfulla ”superstat” som Lundgren ser. Dessutom, för ovanlighetens skull, ett imperium byggt på frivillighet och gemensamma värderingar. Därtill med den fria rörlighet som fanns mellan 1800-talets europeiska nationalstater innan 1900-talets båda världskrig skapade de gränshinder som dagens nationalister så saknar.

    EU:s ”harmonisering” skiljer sig inte nämnvärt från vad som skedde när nationalstaterna växte fram: man standardiserade lagar, måttenheter och språk. Något ”hot” mot ”det svenska” utgör det knappast. Inte mer än nationalstaten någonsin hotat det värmländska. Om något så utgör väl EU-medlemskapet numera en garant för t ex ”det estniska”, förvisso i kombination med NATO-medlemskapet. För de forna sovjetiska lydstaterna utgör medlemskapet i dessa båda institutioner den slutliga bekräftelsen på deras inlemmande i en demokratisk gemenskap.

    I Sverige har däremot misstänksamheten mot kontinenten varit stor det senaste seklet, mycket på grund av socialdemokratins rent nationalromantiska glorifiering av det egna folkhemsprojektet. Erlander slog i sitt ”Metalltal” 1961 i princip fast att de där européerna minsann inte var några ”riktiga” demokrater. Det var ett avståndstagande som kunde spåras till den (lyckosamma) neutraliteten under världskrigen, och möjligen ytterligare hundra år bakåt. Att den omhuldade svenska ”neutraliteten” byggde på garantier om stöd från just dessa EEC-länder, om än bärande sina NATO-hattar, kunde man ju inte låtsas om. Och att dessa ”demokratier”, till skillnad från det svenska folkhemmet, även kunde tänka sig att byta regering i samband med sina val torde varit riktigt otäckt. Därmed hade Sverige långt tidigare kunnat börja göra sig av med det socialistiska ok som vi ännu lever under.

    Och slutligen: Att Birgitta Ohlsson tycker om EU kan faktiskt inte vara något argument mot unionen, vad man än tycker om henne. Hennes position i partiet är uppenbarligen en eftergift åt den mer verklighetsfrämmande falang som tidigare gett oss sådana politiska giganter som Per Gahrton…

    Svara
  3. Rick N says: 25 mars, 2013 kl. 20:00

    Herregud vad bra du skriver och tillsammans med Dick Erixon idag har ni båda exakt definierat upp vad jag spontant tänkt/känt är galet med alla dessa försök att tänka bort nationsgränser som något nödvändigtvis ont eller minst onödigt. Mina ”Men, men … hur blir det då med …?” som jag saknar omedelbart minne ur äldre historieläsning och sammanhang att direkt plocka mina argument ur. Det ordnade ni två … bokmärkta artiklar så jag kan slå upp och påminna mig igen.

    Svara