Myten om den hippa staden

Glöm den kreativa klassen. Glöm kreddiga kluster där hipsters flockas runt kaféborden med Macbooks och gigantiska lattemuggar. Framgångsrika städer byggs på gammalt hederligt vis genom effektiv brottsbekämpning, bra infrastruktur – och låga skatter.

av Nima Sanandaji

Nima Sanandaji Myten om den hippa staden Neo nr 6 2013 illustration Krista Nyberg

Att skapa livskraftiga städer är en av politikens främsta utmaningar. Men svenska lokalpolitiker har lyssnat för mycket på Richard Floridas teorier om hur man ska appellera till ”den kreativa klassen”, och närt orealistiska drömmar om att den egna kommunen ska utvecklas till nästa hippa utvecklingskluster.  Vi har börjat ta det för givet att städer som Malmö, Gävle och Norrköping – vilka i grunden har mycket goda förutsättningar – stagnerar på grund av att de inte satsat tillräckligt på kultur och nöjesliv. Erfarenheten visar att det är smartare att utgå från en back to basics-inställning: gott näringsklimat, bra infrastruktur och trygghet. Sunt förnuft och frihetliga reformer främjar tillväxt i såväl tätorter som mer glesbefolkade delar av landet. Nyckeln ligger i att utgå från den egna ortens komparativa fördelar, inte drömma om att göra varje kommun till San Francisco.

Nima Sanandaji Myten om den hippa staden Neo nr 6 2013

New York. Metropolernas metropol. Staden som lockar talanger från hela världen, ligger mitt bland världsledande högskolor, har fler huvudkontor än någon annan amerikansk stad och utgör en av världens mest kända turistattraktioner. Charleston, South Carolina saknar alla dess fördelar. Ändå skapades mellan 1994 och 2005 fler arbetstillfällen där än i New York, trots att arbetsmarknaden i Charleston endast är en sextondel så stor. Framgångsreceptet var enkla åtgärder; investeringar i infrastruktur som hamn och motorvägar, ett gott företagsklimat, samt att man gett bygglov som krävts för att staden skulle expandera fysiskt. New York präglades under samma tid av omfattande regleringar och tidvis stora problem med otrygghet. Geografiska faktorer och politiska beslut har gjort det svårt för staden att växa på bredden. I takt med att markpriserna drivits upp har New York blivit mindre attraktivt för såväl invånare som företagare. Nima Sanandaji Myten om den hippa staden Neo nr 6 2013 bok

Charleston och New York utgör inga enskilda undantag. I USA har medelstora städer som satsat på kombinationen gott näringslivsklimat och investeringar i infrastruktur lyckats växa mer än de världskända metropolerna som inte varit lika offensiva med att stärka sin konkurrenskraft. Mellan 1994 och 2005 ökade antalet arbetstillfällen med 24 procent i Houston, med 26 procent i Dallas och med hela 53 procent i Phoenix. Dessa städer har vuxit betydligt bättre än New York, Boston, San Francisco och området runt Silicon Valley. Den trenden har också fortsatt på senare år.

Även i Europa går det att se en liknande utveckling som den i USA. Berlin är ett tydligt exempel på en stad som trots sitt goda rykte inte lyckats förverkliga sin potential. Staden har i grund och botten alla fördelar som det framgångsrika Stockholm har. Dessutom är Berlin givetvis mer känt internationellt. Och visst lockas många turister dit. Strategin för urban utveckling har länge varit att marknadsföra Berlin som ”en glamourstad”.

Men samma lokalpolitiker som aktivt kämpat för att locka modeshower, konstinstallationer och filminspelningar till Berlin, har samtidigt struntat i grundläggande förutsättningar för näringslivet och medborgarna. Höga skatter, krångliga regleringar och en negativ attityd till företagande har lett till att staden präglats av långsam utveckling. Till skillnad från Stockholm är Berlin inte Tysklands tillväxtmotor, utan snarare känt som ”fattigdomens huvudstad”. Den tyska regeringen har under många år fördelat pengar från välmående små och medelstora orter i Tyskland till huvudstadsregionen, som också mottagit hjälp från EU:s strukturfonder.

Berlin är ett utmärkt exempel på en stad som influerats av den amerikanska forskaren Richard Floridas idéer, som går ut på att städer i den nya ”kreativa åldern” måste fokusera på att locka de tre T:na – Teknologi, Talang och Tolerans. På sätt och vis kan denna tanke ses som självklar. Visst är det så att kreativitet, talang, tolerans och ett blomstrande kulturliv utmärker bra städer. Samtidigt är det viktigt att behålla ett kritiskt perspektiv rörande en teoribild där alltifrån bibliotekarier och friskvårdskonsulter till journalister och företagare klumpas ihop. Är det rimligt att utgå ifrån att alla inom denna ganska godtyckligt definierade grupp är mer centrala för tillväxten jämfört med dem som inte räknas till den kreativa klassen? Som bland annat Harvardprofessorn Edward Glaeser har noterat så består det samband som Florida har funnit helt enkelt i att utveckling hänger ihop med utbildning. När man kontrollerar för utbildning försvinner förklaringsvärdet i teorin.

Framförallt är den politik som baseras på Floridas teorier i regel missriktad. Teorin om den kreativa klassen presenterades samtidigt med it-boomen och är klart inspirerad av hur de unga talangerna inom it sökte sig till ”coola” stadsmiljöer. Bortsett från den kortvariga it-boomen faller dock stödet för påståendet att entreprenörer i första hand söker sig till städer som satsar på kulturliv, hippa kaféer och nattliv. Det är långt viktigare att städer har ett välfungerande näringsliv, rimliga skatter, låg brottslighet samt möjlighet att hitta boende till rimligt pris. Det är ingen slump att Berlin, som satsat så mycket på att upplevas som hippt, men som bortsett från de andra aspekterna, präglas av omfattande utanförskap. En jämförelse från 2010 visar att medan endast var tjugonde medborgare i södra delarna av Tyskland försörjdes via bidrag var motsvarande andel för Berlin en femtedel.

Richard Floridas tankegångar har också inspirerat många svenska orter som länge presterat sämre än de egentligen borde. Gävle, Norrköping och Karlskrona är alla städer som historiskt legat i framkant och som har ett fördelaktigt geografiskt läge. Men de har missgynnats av politiska beslut såväl på lokal som på nationell nivå, alltifrån hur näringslivsklimatet påverkas av kommunalpolitisk centralplanering, till var de stora högskolorna har lokaliserats. Därmed har de blivit omsprungna av städer som Uppsala, som år 1800 var hälften så stort som både Norrköping och Karlskrona.

Det bästa exemplet i Sverige är Malmö. Staden har ett rikt kulturliv, en intressant historia och spännande arkitektur som attraherar turister. Många välutbildade personer och kunskapsintensiva företag söker sig också till staden. Malmö ligger så nära Köpenhamn att de i princip utgör en enda stor arbetsmarknad. Staden är Sveriges port till Europa, har bättre klimat än övriga landet och ovanligt bra infrastruktur. Dessutom finns universitetet i Lund med dess världsledande satsning på naturvetenskaplig forskning i närheten. OECD listade nyligen Malmö som världens fjärde mest patenttäta stad.

Men i stället för att ligga i framkant har Malmö en av Sveriges absolut lägsta inkomster och ett omfattande utanförskap. Stadens skolmiljöer präglas av oordning. Elever med begränsade kunskaper, bristande arbetsmoral och vokabulär möter stora svårigheter i en kunskapsbaserad ekonomi. Malmö präglas av passivitet mot den brottslighet och oro som vuxit fram i framförallt invandrartäta områden som stadsdelen Rosengård. Oron minskar stadens attraktionskraft för medelklassen. Brottslighet, vandalism och snatteri slår mot de småföretag som kan skapa nya arbetstillfällen. Nima Sanandaji Myten om den hippa staden Neo nr 6 2013 citat

I stället för att skapa generellt goda villkor för utvecklingen har stadens politiker favoriserat enskilda företag. 2010 fick Ilmar Reepalu ta emot ett pris i franska Lyon. Motiveringen var att Malmö ansågs ha näst bäst grundförutsättningar bland Europas städer för företagsetableringar. ”Jag är stolt och glad över att Malmö placerat sig så högt och att den Malmöanda som skapats genom samverkan mellan kommunen, stadsbyggnadskontoret, miljöförvaltningen, näringslivskontoret, universitet, högskolor och investerare har blivit så framgångsrik”, förklarade Reepalu. Fler borde ha ställt sig frågan hur det kommer sig att staden trots mycket bra förutsättningar underpresterar så kraftigt. Vilken roll spelar ”Malmöandan” för att en så lovande stad konsekvent klarar sig så dåligt?

Malmös problem blir tydliga i jämförelse med Gnosjöregionen, som med sin lågutbildade befolkning, låga befolkningstäthet och stora avstånd saknar de framgångsfaktorer som behövs i en tid präglat av snabb urbanisering. Men orterna Gnosjö, Gislaved, Vaggeryd och Värnamo – som är kända för en kultur av driftighet, starka sociala nätverk och företagaranda – har under lång tid klarat sig betydligt bättre än Malmö. Politiker runtom i Sverige kan dra lärdom av dessa företagsamma kommuner. Eller för den delen av hur Uppsala i dag växer så det knakar, tack vare att lokalpolitikerna för några år senare bestämde sig för att börja underlätta möjligheterna att bygga nya bostäder och skapa fler arbetsplatser.

Artikeln publicerad i Neo #6 – 2013

Kommentera Oraklet


10 kommentarer

  1. Daniel says: 21 november, 2014 kl. 07:38

    Vissa poänger kanske det finns i texten men de försvinner i allt dravel och grova generaliseringar. Exemplen från Malmö med skola och kriminialitet är direkt felaktiga. Ingenstans defineras en ”framgångsrik” stad men texten tar tydligt ståndpunkt i att ekonomisk tillväxt är det viktigaste. Rikt kulturliv är inte vatten värt tydligen. Exemplet Berlin faller också eftersom det nu visat sig att Berlin är den nya IT-hubben.

    Det kan mycket väl finnas många bra anledningar till att undersöka ”den hippa staden”, se till att hitta dem istället för att hitta på egna subjektiva värderingar.

    Svara
  2. Mattias says: 4 december, 2013 kl. 21:11

    Artikeln har en hel del poänger, och visst förtjänar Richard Floridas teorier att både problematiseras och kompletteras med ”back to basics”-perspektiv. Dock är det ju häpnadsväckande hur artikelförfattaren helt sonika ignorerar den enorma skillnaden mellan huvudexemplet Malmö och övriga ”stagnerade” svenska städer som nämns i artikeln när det gäller befolkningsutveckling. Oavsett om man, likt författaren, går tillbaka till mitten av 1800-talet eller nöjer sig med att studera de senaste 10-15 år sedan så tillhör Malmö de allra snabbast växande städerna i Sverige. De senaste 10 åren är Malmö den enda stad som håller någorlunda jämna steg med Stockholm och Uppsala avseende befolkningsökning, med en långt starkare ökning än t.ex. Göteborg. Detta står i skarp kontrast till Karlskrona, Norrköping och Gävle, som mycket riktigt alltsedan 1850-talet brottats med en minskande befolkningsandel i relation till många andra städer i riket. Nu säger befolkningsökningen naturligtvis inte allt om en stads utveckling, men att en artikelförfattare som alldeles uppenbart betraktar detta som en central parameter (och som dessutom skrivit en bok som heter ”Krympande eller växande städer”) bara råkar utelämna denna detalj i paradexemplet Malmö ger ett föga trovärdigt helhetsintryck.

    Svara
    • Oraklet says: 22 mars, 2014 kl. 06:16

      Malmö ökar tack vare invandringen, i själva verket minskar antalet ”etniska svenskar” sedan många år. Arbetslösheten och utanförskapet är skyhög i Malmö, så att påstå att det är en framgångsrik stad håller inte, det finns många problemfyllda städer som har en ökande befolkning runtom i världen. Även Stockholm (och Göteborg) ökar i princip enbart p.g.a invandring, nettoinflyttningen från övriga Sverige är marginell (och i den ingår såklart invandrare som bott på annan ort i Sverige ett tag)

      Svara
    • Bibbi Nidars says: 30 mars, 2014 kl. 10:38

      Malmös befolkning växer för att staden blivit en magnet för asyl och anhöriginvandring, inte för att staden är en tillväxtmotor. Ser man till exempel till lönetillväxten ligger Malmö i botten.

      Svara
  3. Lars Gunnar Wolmesjö says: 29 november, 2013 kl. 13:27

    Mycket bra att vurmen för Richard Florida ifrågasätts. Hans teorier har alltid synts mig tunna och svåra att verifiera, särskilt som begreppet ”kreativa klassen” är så flytande.

    Men vad gäller Gnosjö-området så har de förvisso låg arbetslöshet där, men inte särskilt höga inkomster per person. Och Uppsalas framgångar bör väl även tillskrivas betydelsen av dess universitetet. Så bilden bör nyanseras:

    Det räcker inte med högskolor och ”kreativa miljöer” men heller inte med infrastruktur, låga skatter, företagaranda och säkerhet/trygghet. Både och behövs – om vi inte bara beaktar ATT det skapas jobb utan också VILKA SLAGS jobb.

    Svara
  4. Linda Jonsson says: 28 november, 2013 kl. 11:32

    Intressant läsning ända tills du kommer till Malmö.

    ”Stadens skolmiljöer präglas av oordning. Elever med begränsade kunskaper, bristande arbetsmoral och vokabulär möter stora svårigheter i en kunskapsbaserad ekonomi. Malmö präglas av passivitet mot den brottslighet och oro som vuxit fram i framförallt invandrartäta områden som stadsdelen Rosengård.”

    Vilka grova generaliseringar du gör. Varför gör du det?
    Resultatet blir både pinsamt och avslöjar dig som dåligt påläst på verklighetens Malmö.

    Ja, det finns en del skolor som har problem i Malmö, men långt ifrån alla. Detta är en snedvriden bild av skolans värld i Malmö.

    Passivitet mot brottslighet? Nu är du långt ifrån sanningen. Brottsligheten är lägre i Malmö än i till exempel Stockholm och Göteborg, men är väldigt tacksam att rapportera om i media. Det pågår sedan flera år tillbaka ett väldigt intensivt och engagerat arbete inom kommun, polis och ideell sektor, samt samarbete dem mellan, för att minska brottsligheten och ge unga i riskzonen andra, mer positiva möjligheter. Det är dock svåra frågor som tar tid att lösa. Men att Malmö präglas av passivitet? Nej, där har du fel.

    Jag och många andra Malmöbor är så ofantligt trötta på denna felaktiga och dystra bild som du och andra i svensk media målar upp.
    Vi är många som jobbar för förändring och positiv utveckling i vår stad. Tyvärr tvingas vi lägga en del av vår arbetstid på att bemöta påståenden som dina eftersom de inte på något sätt bidrar till Malmös utveckling. Tvärt om befäster de den överdrivet negativa bild som finns av vår stad och sprider rädsla, oro och ännu mer hopplöshet.
    Varför vill du bidra till att sprida det?

    Svara
    • Fredrik says: 29 november, 2013 kl. 09:45

      +1

      Svara
    • Anna says: 30 november, 2013 kl. 17:22

      Det görs självklart saker i Malmö, men Malmö är en stad som kan jämföras med andra städer av liknande storlek eller förutsättningar och då ser det inte alltid så bra ut. Det visar flera statistiska mått, varav sysselsättningsgraden är ett. Varför är sysselsättningsgraden låg i en större stad mitt i Nordens folkrikaste och kanske mest dynamiska region?

      Svara
      • Nils says: 3 januari, 2014 kl. 21:55

        Kan det ha att göra med att Malmös s.k ”befolkningsökning” är allt annat än naturlig?
        Det finns helt enkelt ingen koppling till de faktorer som karaktäriserar andra exempel..

        Svara
    • Bibbi Nidars says: 30 mars, 2014 kl. 10:42

      Mina barndomsvänner i Malmö har alla flyttat till Lomma och Vellinge när de fått barn pga den upplevda osäkerheten och politiken i Malmö stad.

      Svara