Motion gör dig smartare

Fysisk träning är inte bara bra för hjärtat och benstommen. Allt fler studier visar att det nyskapar hjärnceller, mildrar psykiska sjukdomssymptom, och tycks inte minst för pojkar vara en väg att klara studierna bättre. Svensk forskning ligger i framkant, men insikterna har knappt nått fram till myndigheterna, skolan eller sjukvården.

av Mattias Svensson

Mattias Svensson kondition intelligens värnpliktsstudien Bunkeflo Ingegerd Ericsson Magnus Lindwall Göran Hägglund Neo nr 5 2014

Det började som ett projekt mot benskörhet. Barnen på Ängslättskolan i Bunkeflostrand i Skåne fick med start 1999 idrottsundervisning en timme varje dag med hjälp av den lokala idrottsföreningen. Redan från första klass mäts och följs motorisk utveckling och balans: hoppsasteg, om de kan stå på ett ben, studsa en boll. Och jodå. Benmassan ökar, särskilt hos flickor. Risken för benbrott minskar, till och med för höftfrakturer på äldre dar, jämfört med elever som bara får en till två idrottslektioner i veckan.

Men idrottsläraren och sedermera forskaren Ingegerd Ericsson fick upp ögonen för något helt annat. Skolarbetet tycktes gå märkbart bättre. Det blev en av hypoteserna för hennes avhandling vid Malmö högskola 2003, som visade att elever som fick idrott varje dag presterade bättre i svenska och matematik redan i årskurs två. Nio år senare kunde en ny studie bekräfta att samma elever i högre utsträckning uppnådde gymnasiebehörighet med godkända betyg i svenska, matematik och engelska.

– Framför allt är det pojkar som har gynnats, berättar Ingegerd Ericsson. 96 procent av pojkarna med daglig idrottsundervisning blev gymnasiebehöriga, jämfört med 83 procent i kontrollgruppen.

Samma år, 1999, blir socialminister Lars Engqvist utskälld för en kommentar i Aktuellt: ”Man behöver inte ha piller för allting. Det är bättre med stärkande promenader”, säger han apropå ett förslag om att försöka begränsa skenande kostnader i läkemedelsförsäkringen. ”Kränkande” och ”bygger dessutom på en verklighetsuppfattning som det är svårt att finna någon grund för”, sammanfattade Aftonbladets Lena Mellin den massiva kritiken (19/4 1999).

I dag vet vi att Lars Engqvist hade mer rätt än han förmodligen själv anade.

– Den största effekten på psykiskt välbefinnande ser vi när man går från låg till måttlig nivå. Det kan vara promenader eller lätt ansträngning och det behöver inte vara så länge varje gång, det viktiga är att man anstränger sig regelbundet några gånger per vecka.

Det säger Magnus Lindwall, forskare vid Institutionen för kost och idrottsvetenskap vid Göteborgs Universitet, om slutsatserna från en stor västsvensk studie han genomfört av möjligheterna att motverka utmattningsdepression med att på olika sätt uppmuntra till fysisk aktivitet. 3 717 personer, huvudsakligen kvinnor i vårdyrken, följdes mellan 2004 och 2010, och resultaten var tydliga: De som rörde sig mer än tidigare visade mindre symptom på ångest, depression och utmattning, det vi till vardags kallat utbrändhet. De som blev mindre aktiva fick tvärtom i högre utsträckning förvärrade symptom. Mattias Svensson kondition intelligens värnpliktsstudien Bunkeflo Ingegerd Ericsson Magnus Lindwall Göran Hägglund Neo nr 5 2014 studier

Att röra på sig och motionera regelbundet handlar inte bara om att hålla kroppen i form. Allt fler studier pekar mot att även hjärnan mår bra när vi rör oss. Implikationerna är enorma: Skolor där alla elever får röra sig regelbundet uppvisar bättre studieresultat. Gedigna studier har visat att motion kan förebygga och behandla över 30 fysiska och psykiska sjukdomstillstånd, och det gäller sannolikt betydligt fler. Stress, ångest, åldrande, hormonförändringar, ADHD och missbruk är några diagnoser som Dr John Ratey vid Harvard Medical School i USA menar kan motverkas av motion, vilket han utvecklar i bästsäljande boken Spark – How excercise will improve the performance of your brain från 2009. En banbrytande studie vid Duke University 1999 visade exempelvis att en grupp deprimerade patienter som tränade tre pass i veckan hade samma goda utveckling som patienter som gavs den antidepressiva medicinen Zoloft. Motion motverkade depression lika bra som piller, fast utan biverkningar och sannolikt till lägre kostnad.

Kunskaperna är nya, det mesta har vuxit fram bara de senaste åren. Och svensk forskning är i framkant. Det var så sent som 1998 som stamcellsforskaren Peter Eriksson visade att hjärnan faktiskt nybildar celler. Andra har senare visat att just fysisk träning på hög ansträngningsnivå nybildar hjärnceller. Det är bara en av många goda effekter som träning har på vår hjärna. Inlärningen, långtidsminnet, vår förmåga att hantera stress, det mesta tycks gynnas av att vi är aktiva. Och mer träning tycks vara bättre, även om det viktigaste är att komma igång. En stor studie vid Sahlgrenska akademin 2009 av 1,2 miljoner mönstrande män födda mellan 1950 och 1976 kunde exempelvis belägga att bättre kondition tycks ge högre intelligens (IQ).

Neurologiska förändringar i hjärnan är inte de enda positiva effekterna av träning. Ingegerd Ericsson tror att det handlar om flera samverkande faktorer, både sociala och personliga.

– Livet är orättvist. De som är duktiga på allt brukar hävda sig väl på idrottslektionerna. Men problem med motoriken sätter ofta käppar i hjulet för så mycket annat. Man hänger inte med i lekarna på skolgården och missar därmed den sociala interaktionen, man tappar självförtroendet även i andra ämnen. Det blir en ond cirkel.

I Bunkefloprojektet har man särskilt tagit sig an elever som haft problem med motorik och balans. De har fått extraundervisning, precis som elever som har svårt i teoretiska ämnen. Redan i trean klarar de ofta motoriska utmaningar bättre. Men två idrottslektioner i veckan räcker inte för att eleverna som börjar skolan med motoriska problem ska komma ikapp. Det kan vara en förklaring till att hundra procent av eleverna med daglig idrott gått ut grundskolan med godkänt i idrott & hälsa, medan 4–5 procent av eleverna i jämförelseskolorna saknade betyg i ämnet.

Sambandet blev ännu tydligare när Ericsson studerade elever som gått ut grundskolan utan fullständiga betyg i Malmö 2008.

– I den gruppen var det hela 45 procent av eleverna som uppgav att de aldrig var fysiskt aktiva och 51 procent var aldrig eller nästan aldrig med på idrottslektionerna, vilket är anmärkningsvärt. I genomsnitt är det runt 80 procent som oftast blir svettiga varje vecka.

Många av pojkarna utan fullständiga betyg hade förvisso högsta betyg i idrott (14 procent, mot 4 procent bland flickorna) och 44 procent uppgav att de var aktiva på fritiden, så i denna grupp finns en hel del som sannolikt är mycket duktiga i någon idrott. Men över en tredjedel (34 procent) uppger att de aldrig tränar någon idrott på fritiden.

Man ska vara försiktig med slutsatserna. Att elever som sällan är fysiskt aktiva också har sämre studieresultat kan ha gemensamma orsaker, exempelvis en sjukdom som försvårar både aktivitet och skolgång. Man kan inte heller testa träningens effekter på samma sätt som läkemedel, förklarar Magnus Lindwall. Läkemedelstest sker mot placebo och i dubbelblinda test, alltså där forskarna inte heller vet vad de ordinerar. Detta för att både patienters och forskares förväntningar påverkar resultaten. Men varken forskarna eller patienterna kan hållas omedvetna om fysisk aktivitet.

– Man försökte ett tag med yoga, men det har ju också positiva effekter, skrattar Magnus Lindwall.

De forskare som utför experimenten är vanligtvis vid Idrottshögskolor eller med fysisk aktivitet som ämne, och vill naturligtvis se en stor betydelse för just det område de forskar om. Entusiasmen kring träningens läkande effekter har varit orealistiskt stor i forskarkretsar även historiskt. Under joggningsvågen på 1970-talet menade många att denna träning rensade blodkärlen så fullständigt att hyggliga maratonlöpare blev immuna mot hjärtsjukdomar. Resultat som fick revideras, inte minst då joggningens fader Jim Fixx dog av en hjärtattack i löparspåret, 52 år gammal.

Men studie efter studie har på senare år bekräftat och utvidgat kunskapen om de goda konsekvenserna av träning. Djurexperiment antyder att också styrketräning ökar intelligensen, även om det sker genom delvis andra mekanismer i hjärnan. En stor amerikansk studie från 2012 visar särskilt goda omedelbara effekter för elever med ADHD efter fysisk ansträngning i 20 minuter. Frågan är alltså inte om fysisk träning har goda effekter på hälsa, inlärning och välbefinnande, utan hur stora effekterna är. Svenska forskare ligger i framkant i världen i att påvisa sådana goda effekter på allt fler områden, inte minst de som rör våra stora framtidsutmaningar: skolan, en explosion av psykiska diagnoser, en växande andel äldre. Vad gör vi då med den kunskapen?

Mattias Svensson kondition intelligens värnpliktsstudien Bunkeflo Ingegerd Ericsson Magnus Lindwall Göran Hägglund Neo nr 5 2014 citat

– Man blir aldrig profet i sin egen hemstad, säger Ingegerd Ericsson mer än en gång under vårt samtal. Danmark inför från och med i år daglig motion som en del i en stor skolreform för att höja studieresultaten. Finland har fler idrottstimmar och renodlar dessutom ämnet idrott från det mer teoretiska ämnet ”hälsa”. Ericsson har till och med varit i Sydafrika för att lära ut mät- och undervisningsmetoder enligt Bunkeflomodellen.

Men i Sverige går det trögt, och utgångsläget är dåligt. Svenska elever har i decennier kontinuerligt fått allt mindre idrottsundervisning och vi har färre idrottstimmar än de flesta jämförbara länder i Europa (Skolvärlden 18/8 2010). Fokus för senare års skolreformer har varit att stärka de teoretiska ämnena. Sannolikt har vi därmed begått samma misstag som USA med den federala satsningen No child left behind under George W Bush, en reform som krävde fler timmar åt kärnämnen som matematik och språk, med den oförutsedda konsekvensen att idrotten fått stryka på foten. Där som här har prestationerna uteblivit.

Forskningsresultaten om idrottens betydelse tycks inte ha nått ansvariga svenska myndigheter eller utredningar. Hos Skolverket får man inga träffar om Bunkefloprojektet, och verkets insatser för idrottsämnet tycks på senare år vara begränsat till ett krav att ”sexualitet, jämställdhet, könsmönster och relationer” inkluderas i ämnet idrott och hälsa.

Likaså har den mycket uppmärksammade 575 sidor långa utredningen Män och jämställdhet (SOU 2014:6) helt lyckats förbigå all den forskning som nu tyder på att särskilt pojkars skolprestationer (som i dag är genomgående sämre än flickors i alla ämnen utom idrott och hälsa) kan stärkas av mer idrott och fysisk ansträngning. I den mån utredningen alls tar upp motion är det som problem.

Att framgångsrika män motionerar och äter hälsosamt anses ”upprätthålla hegemonisk maskulinitet”. Ett annat bekymmer är tydligen att människor själva anses ansvariga för att vara fysiskt aktiva. Rön om att idrott och fysisk ansträngning är viktigt för pojkars skolprestationer och intellektuella utveckling är kanske inte helt lätt att få in i en ideologikonstruktion där ordet motion ofta dyker upp som del i ”emotionssociologi” och diskussionen kring idrott huvudsakligen fokuserar på huliganvåld.

Förutfattade meningar kan vi förvisso ha lite till mans. Hur skulle vi exempelvis bemöta en person vi vet är sjukskriven för att ha ”gått in i väggen” om vi mötte dem i löparspåret eller på gymmet med rosor på kinderna? Förmodligen lever föreställningen kvar att en deprimerad person nog borde ligga hemma och nedbäddad. Det var trots allt läkares bestämda rekommendation in på 1990-talet. Alternativt misstänker vi att de simulerar, när de i själva verket rehabiliterar och behöver uppmuntran, och så drar viskleken igång i grannskapet. På samma sätt bör vi stödja att arbetslösa är fysiskt aktiva, även om det nog också kan sticka i ögonen på andra.

Inte heller Folkhälsomyndigheten verkar särskilt uppdaterad på forskningen om motionerandets alla fördelar. När jag frågar får jag en utvärdering av Fysisk aktivitet på recept (FaR), från 2008. Jag hittar förvisso en rapport på hemsidan från 2011 (Målområde 9: Fysisk aktivitet R 2011:15) med en mer uppdaterad forskningsöversikt och rekommendationer om mer fysisk aktivitet i skolan. Frågan tycks dock inte väcka i närheten av samma entusiasm hos myndigheten som exempelvis den ihärdiga kampen mot snus.

Sjukvården har i alla fall börjat arbeta med hälsofördelarna med motion. I många landsting är motion del av efterbehandlingen efter hjärtsjukdomar, och recepten på motion (som infördes 2001) har tredubblats bara mellan 2007 och 2010, då de var 49 000. Lena V Kallings som utvärderat FaR sätter detta i perspektiv:

Om alla landsting/regioner förskrev lika många FaR som det landsting som skrev förhållandevis flest år 2010 (15/1 000 invånare) skulle drygt 140 000 FaR förskrivas per år. Om varje vårdcentral i Sverige hade förskrivit ett FaR per arbetsdag (fem per vecka) hade det resulterat i drygt 300 000 FaR på ett år. Om vart hundrade besök i primärvården hade resulterat i FaR skulle det bli ca 400 000 på ett år. Om det på vart hundrade läkemedelsrecept skulle gå ett FaR innebär det drygt en miljon om året.
(Läkartidningen 18/12 2012)

Utvärderingarna av fysisk aktivitet på recept har visat att patienterna blir varaktigt mer fysiskt aktiva och upplever bättre hälsa och livskvalitet. Det är lätt att dela Kallings slutsats att mycket mer finns att göra: ”Trots den positiva utvecklingen finns sannolikt en outnyttjad potential i användningen av FaR.” Sverige satsar ekonomiskt sett mindre än andra nordiska länder på fysisk aktivitet som behandling. Receptförskrivning av motion har också prövats i bland annat Storbritannien, USA, Australien och Nya Zeeland.

Det börjar röra sig även på skolans område. Allianspartierna har på senare tid tid intresserat sig för möjligheterna att förbättra elevernas inlärning via utökad idrott. Moderaternas arbetsgrupp för skolan landade förra året i en rekommendation till skolor och kommuner att arbeta enligt Bunkeflomodellen. Centern vill enligt ett utspel under våren göra plats på schemat för en timmes idrott om dagen i årskurs 1–4. I Almedalen i år upprepade Göran Hägglund sitt utspel från i november förra året om daglig gympa i skolan. I valrörelsens upptakt har de även fått Folkpartiet med på tåget. Regeringen föreslog den 13 augusti att idrottstimmarna i grundskolan ska öka med 20 procent, till 600 timmar. Det är dock bara något fler timmar än det var fram till den senaste läroplanen som antogs 1994.

Men skolan är primärt en kommunal fråga. Malmö stad och Hofors i Gästrikland har beslutat att utöka idrotten för alla elever. Jag tänker att decentraliserat ansvar och friskolor borde öka receptiviteten för nya forskningsrön och skapa goda exempel. Ingegerd Ericsson har inte det intrycket.

– Nja, jag tycker precis tvärtom. Många av friskolorna har vare sig idrottshall eller idrottslärare. Det verkar mer vara något de sparar in på.

Några ljusglimtar finns trots allt, även bland friskolorna. Precis innan sommarlovet får jag tag på Ulrika Öhlin Alberti, idrottslärare på Gripsholmsskolan i Mariefred i Södermanland. Gripsholmsskolan är en friskola med egen profil, bland annat genom sin finlandssvenska prägel och många lärare från Finland, men även genom en stark hälsoprofil. Inspirationen kommer till stor del från Bunkeflomodellen. Öhlin Alberti är precis tillbaka från den årliga sommarexpeditionen, ett riktigt kraftprov för samtliga elever. I klass 1 paddlar eleverna 6 km, klättrar i berg och cyklar 11 km. För varje årskurs blir utmaningarna tuffare, inklusive mörkerpaddling i hällregn, och när skolan som i höst får sina första sjundeklasser får nior om några år ska de upp till Kebnekajse. Alla är med och extra idrottslektioner med tidiga test av motorik, balans och annat gör att man kan jobba särskilt med dem som inte har färdigheterna från början. Även studiero och -resultat är goda, och kön för intagning är lång.

– Jag har världens bästa jobb, kommer det spontant från Ulrika Öhlin Alberti. Hon berättar om glädje, god energi och fullt förtroende från skolledningen.

Jag vet inte hur många lärare som beskriver sin arbetssituation så i dag. Eller hur många som erbjuder sig att prata en ledig helgdag med någon som gör research till ett reportage. Det gör lite ont att tänka på att en sådan skola kan få stänga efter valet i höst, att en sådan lärare får söka annat jobb och att eleverna i skolan kanske aldrig kommer till Kebnekajse.

– Jag är så trött på att friskolor beskrivs som likadana, säger Öhlin Alberti. Olika människor sätter olika prägel på en skola, och här är vi alla valda av våra chefer på grund av våra drivkrafter. Jag är själv uppvuxen i en liten bruksort i Västmanland med tung socialdemokratisk anda och hade väl också en förutfattad mening om friskolor, men det går aldrig att säga generellt om de är bra eller dåliga.

Sverige är alltså i framkant vad gäller forskningen om att fysisk aktivitet såväl är bra för kroppen, som för lärande, intelligens och psykisk hälsa. Men både den svenska skolan och sjukvården tycks långsamma att ta till sig de nya rönen. Vi ligger på många sätt efter både våra nordiska grannar och andra europeiska länder. Politiker, skolor, kommuner och landsting börjar dock ta till sig. Trögast av alla tycks myndigheter och statliga utredningar vara, de som varje år anförtros betydande offentliga medel precis för att orientera beslutsfattare om kunskapen och forskningsläget. Våra skattefinansierade experter på skola, hälsa och genus tycks leva ett alltför stillasittande liv.

Se även: Tänk att man kan springa ifrån så många problem

Artikeln publicerad i Neo #5 – 2014

Kommentera Fysisk träning som medicin | Pillerparadoxen


2 kommentarer

  1. Jan Söderman says: 3 februari, 2015 kl. 19:54

    Den grekiske skriftställaren Lukianos beskrev detta redan på 100-talet. Hans budskap var tydligt: träna hårt eller förnedra dig själv genom att ha en slapp och fet lekamen, vilket är synonymt med att vara en dålig medborgare och i förlängningen en andra klassens människa.

    Svara