Självhjälp

Misshandlad genre

När terapi är fint men böcker fult går självhjälpskritiken för långt.

av Agnes Arpi

Agnes Arpi Misshandlad genre självhjälp Gilla läget Neo nr 1 2011

När författaren Barbara Ehrenreich blev sjuk i cancer slogs hon av den amerikanska cancervårdens hårda krav på positivt tänkande. Hennes bok Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande (Leopard förlag, 2010) är en skarp uppgörelse med odlandet av framgångsmyter och uppmanar till kritiskt tänkande snarare än positivt.

Hos ett flertal svenska samhällsdebattörer har boken blivit ett slagträ mot vad man menar är en farlig samhällsutveckling. ”Självhjälpskultur” får beteckna ett samhällsklimat som sägs individualisera samhällsproblem genom att ge enskilda människor ansvar för strukturella orättvisor. Var inte avundsjuk på din grannes dyra bil eller stora hus, predikar till exempel självhjälpspastorn Joel Osteen i bästsäljaren Your best life now (Faith Words, 2004). Bli rik själv i stället genom att tänka positivt.

Självhjälpsgenren har blivit en symbol för ett samhälle som håller enskilda människor ansvariga för sådant de inte själva styr över. Dessutom anses den trivialisera allvarliga sjukdomar genom omänskliga krav på positivt tänkande. Ehrenreich menar att industrin skuldbelägger sjuka människor – framför allt kvinnor – genom att tala om för dem att tänka positivt för att överleva. Om man med sin blotta tankekraft kan övervinna cancer – vad säger det om dem som inte blir bättre? Är de förlorare?

”[O]m ansvaret att bli frisk, få ett nytt jobb eller slippa socialbidrag är ditt eget så blir också misslyckanden individens eget ansvar. Det banar väg för en cynisk människosyn”, skriver folkpartisten Jenny Sonesson i Aftonbladet (5/11 2010), med avstamp i bland annat Ehrenreichs bok.

Den främsta målgruppen för självhjälpsböckerna är kvinnor. I den debatt som följt efter Gilla läget har de beskrivits som värnlösa, utan möjligheter att läsa med kritisk blick. De betros inte med förmågan att plocka ut det bästa och mest lämpade ur olika självhjälpsprogram och samtidigt förhålla sig till samhällsfrågor. Det finns en tydlig klassaspekt i detta. Mia Törnbloms Självkänsla nu! (Forum, 2005) kan man få för 50 kronor – en bråkdel av vad en timme hos en psykolog kostar. Skillnaden är att det knappast längre är belagt med något socialt stigma att gå i terapi.Agnes Arpi Misshandlad genre självhjälp Gilla läget Mia Törnblom Barbara Ehrenreich Stefan Einhorn Neo nr 1 2011 recensioner

Rhonda Byrnes bästsäljare The Secret (Atria Books, 2006) menar att man genom att ”återupptäcka” dolda och outnyttjade krafter i sitt inre kan bota sjukdomar, bli rik och nå sina drömmars mål. Teorin inbegriper att man genom att tänka på till exempel krig också orsakar krig. I samma kategori i bokhandeln finns böcker om mental styrketräning, om att bli fri från ångest och om att slippa sin sociala fobi.

”Det magiska tänkande [självhjälpsrörelsen] uppmanar till är samma sorts föreställning om det egna jaget som alltings centrum som barn hyser innan de blir gamla nog att lära sig att relatera till andra människor och känna empati. Skillnaden är att de som sitter där och affirmerar är vuxna människor som borde veta bättre”, skriver krönikören Lisa Magnusson i (Aftonbladet 24/11/2010).

Men det är enögt att avfärda en hel genre när den innehåller så många variationer. Det dogmatiska tänkande som Ehrenreich beskriver har väldigt lite gemensamt med Mia Törnbloms strategier i böcker som Självkänsla nu!. The Secrets absurda teorier har föga att göra med Stefan Einhorns snällhetsbudskap i Konsten att vara snäll (Forum, 2005). Ändå målas bilden av en passiviserande och egoistisk ”kultur” upp, där individens egen kraft till förändring ställs mot systemkritik.

Artikeln publicerad i Neo #1 – 2011

Lämna en kommentar