Krönika:

Lätt att missförstå

Om vi inte anstränger oss för att förstå varandra riskerar vi aldrig att ha fel.

av Roland Poirier Martinsson

Språkfilosofer talar om en välgörenhetsprincip: att vi eftersträvar att tilldela svårfattliga påståenden mening. Enligt en mer krävande variant bör vi tolka andras argument så att de ges sin starkaste innebörd. Principen utgår från en språkelasticitet som utnyttjades i antikens Grekland av sofisterna, som tjänade pengar på hårklyveri. Att på beställning få vad som helst att framstå som rätt eller fel, sant eller falskt, gjorde många välbärgade. Platon framställde dem som amoraliska ordvrängare.

Filosofer menar att utan välgörenhetsprincipen hade språklig kommunikation kört fast i meningslöst babbel. På motsvarande sätt kommer varje diskussion att köra fast i evigt ältande om vi inte utgår från att den andre är rationell och har ärliga avsikter. Det är nog så att sofismen i dag har starkare ställning än denna mer krävande välgörenhetsprincip. I vårt offentliga samtal tycks gälla att tolka varje uttalande för att uppnå konflikt och finna illasinnade intentioner.Krönika Roland Poirier Martinsson Neo nr 3 2013

Men får vi inte bråka? Jo. Om vi gör vårt bästa för att instämma, men ändå misslyckas, då uppstår en verklig skiljaktighet. Oddsen är då goda för att den kommer att vara av materiell betydelse, och att vi får våra egna argument serverade på silverbricka – de är ju skälen för varför välgörenhetsprincipen inte kunde hålla emot. Sofisterna lärde ut motsatsen. Språket ger möjligheten att tolka in nästan vad som helst i ett påstående. Protesterar avsändaren mot en tolkning kan invändningen i sin tur vridas och bändas till att ytterligare förstärka sofismen.

Jag tänker på Jasenko Selimovics svar i Dagens NyheterJonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask. Khemiri hade berättat om att behandlas annorlunda på grund av hudfärg, och hur det är insytt i Sveriges väv att sovra. Selimovic svarade: Säg inte så! Lär inte ut hopplösheten!

Mest slående – åtminstone för mig – var hur pimpinett Selimovic trippade för att inte trampa fel. Han visste att han befann sig på minerad mark. Att han inte fick sätta en fot fel. Men han var körd redan innan han öppnade Word. Det finns en verklig meningsskiljaktighet att diskutera i Khemiris och Selimovic olika hållningar, men diskussionen kom aldrig i närheten av att vidröra den. Den stannade i språket. Hur kan jag veta det? Enkelt. Jag har träffat båda skribenterna tillräckligt mycket för att kunna anta att de är rationella och har ärliga avsikter. Jag utgick därför vid läsningen från att båda ser, avskyr och vill krossa samma orättvisor. Jag använde välgörenhetsprincipen. Den fungerade.Krönika Roland Poirier Martinsson Neo nr 3 2013 pres

Det finns en djup insikt bakom välgörenhetsprincipen. Språket tillåter oss nästan vad som helst utan att vi i strikt bemärkelse far med osanning eller bryter språkregler. Det är generöst till den grad att det är vi som måste säga stopp, innan det gett bort allt det har i form av mening och kommunikation. Denna omöjliga egenskap hos språket, som lägger allt ansvar på oss, gäller även vid utbyten av argument. Utan väl-
görenhetsprincipen kommer vi att ge bort varje möjlighet till ett fungerande offentligt samtal. Ingen har nämligen någonsin fel i strikt bemärkelse, ingen behöver någonsin mötas i ett samtycke. Vi kan stanna i språket, där nästan allt är möjligt. Väljer vi att sålunda aldrig vika oss eller erkänna den andre, då kan vi inte förlora. Det visste redan sofisterna.

Och redan Platon visste att då förlorar alla.

Krönika Roland Poirier Martinsson Neo nr 3 2013 fakta

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2013

Lämna en kommentar