Kulturkamp

av Mattias Svensson

”Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad.” Dr Nils Frykmans ofta citerade bannbulla från 1940-talet inleder min bok Glädjedödarna (Timbro, 2011). Hur tänkte de som rasade över dansbaneelände, film och serietidningar? Hur såg deras världsbild ut?

Den kändes ännu för ett par år sedan som en kuriositet. I dag tycker jag mig allt oftare notera liknande övertoner.

En välutbildad äldre man kommenterar i eget namn att en lokalteater i engelska Leicester gör en uppsättning av Snövit där dvärgarna ersatts av sju vänner. Skrattretande? Absolut. Men mannen är upprörd: ”Västvärlden är allvarligt sjuk!” Han menar att det här kommer att sluta med bokbål.

Ett enstaka övertramp? Kanske. Men i sommar har jag kunnat läsa kommentarer om kommunism och diktatur apropå att föräldrar kan välja förskolor som ifrågasätter könsroller och inte tillåter bullar i barnens matsäck. När Centern ville uppmuntra även andra än etniska svenskar att söka en tjänst som junior pressekreterare, som förstås tillsätts efter meriter, jämfördes det med att vägra anställa judar eller påbjuda etnisk rensning.

Jag är den förste att medge att viktiga ideologiska principer kan stå på spel även i små beslut. Rätten att dansa och roa sig är en del av människors personliga frihet och denna frihet borde trumfa såväl moraliska förkastelsedomar som experters farhågor om att dans kan vara en inkörsport till brott. Liberalismen är applicerbar i stort och smått.

Detsamma gäller inte Samuel Huntingtons tänkvärda artikel om civilisationernas kamp. Som ideologi gör denna konfliktlinje sansade människor paranoida, grälsjuka och intoleranta. Ingen händelse tycks för liten för att läsas in i en kulturkamp om västerlandets överlevnad. Folk är rustade till tänderna, och håller på att göra samhället smått olidligt.