Krönika:

Jesus, Allah och Håkan Juholt

Om att de gamle inte borde går hem.

av Fredrik Johansson

Fredrik Johansson susanne Osten Håkan Juholt Allah Jesus Vishnu demografi åldringar äldre Neo nr 4 2014

Det brukar heta att Sverige är världens mest åldersfixerade samhälle. Vi är nog i alla fall på prispallen. Inte för att äldre personer förtrycks. Det gör de inte. Utan för att unga människor tillskrivs de mest förbluffande egenskaper.

Vad tycker de som ännu är oförstörda av akademiska studier, arbetslivserfarenhet och annan bråte som folk samlar på sig med åren? Och inte bara unga, utan riktigt unga. Vad tycker barnen?! Om klimatet? Om räntan? Om folkomröstningen på Krim?

Nyligen menade regissören Suzanne Osten och barnkulturforskaren Margareta Rönnberg att det nu var dags att sänka rösträttsåldern. Inte sådär marginellt, utan hela vägen. ”Alla barn ska ha rätt att själva lämna sina röstsedlar i vallokalen om de så önskar.”

Alla barn. Politikens formella och bokstavliga infantilisering.

Osten och Rönnberg vidgår en del praktiska bekymmer när man kommer ner i femårsåldern. Själv ser jag framför mig hur valförrättaren hanterar Hugo som ätit upp sitt röstkort. Eller Lisa som somnat i valbåset. Men det vore kanske att regna på den barndemokratiska paraden.

Ett av få tillfällen då äldre människors åsikter tillskrivs något större värde i Sverige är när personer i 115 års-åldern förklarar sin höga ålder med ett dagligt glas vin, yoghurt till frukost eller ett liv vigt åt Jesus, Allah eller Vishnu. Det förra brukar svenska medier gilla. Vin minsann. Och så gammal! Det här med Gud har man normalt fördragsamhet med. Det är ju ändå en mycket gammal människa.

Fredrik Johansson Susanne Osten Håkan Juholt Allah Jesus Vishnu demografi åldringar äldre Neo nr 4 2014 citat

När Håkan Juholt tillträdde som partiordförande frågade en journalist hur han kunde förstå yngre väljare. Vid 48 års ålder stod han med en fot i den mediala graven och man anade att nästa fråga skulle handla om hur han upplevde beredskapsåren.

I andra länder – inte minst USA – kan folk trava på i yrkeslivet långt över sjuttio, inte sällan över åttio och ibland till och med in i nittioårsåldern. Nyligen avslutade den 84-åriga tv-journalisten Barbara Walters en över femtioårig karriär. I näringslivet leder den 83-årige miljardären Warren Buffet fortfarande Berkeshire Hathaway. Hans närmsta medarbetare Charlie Munger föddes på nyårsdagen 1924. USA:s utrikesminister är 70, försvarsminister 67 och vicepresidenten 71 år. 25 senatorer är över sjuttio år. Fyra är över åttio.

Utan dynamik och konkurrens blir senioritet senilitet. Före Gorbatjov var Sovjetunionens ledning närmast en geriatrisk klinik med kärnvapen. När Jurij Andropov begravdes efter blott 15 månader som partiets generalsekreterare behövde man inte vara kremlolog för att sluta sig till att efterträdaren inte skulle bli långvarig. Konstantin Tjernenko orkade knappt lyfta armen för att vinka till de sovjetmedborgare han under 13 månader skulle lotsa djupare in i stagnationen.

Ålder är naturligtvis inte värt någonting i sig. Det finns många äldre personer som i ett helt liv envisats med att vara mer eller mindre odugliga. Det är erfarenhet – inte ålder – som betyder något.

Hoppet står väl till fyrtiotalisterna. De är onekligen sega. Men de ska väl spela golf och luffa runt Asien i något decennium. Vara unga, i stället för att forska, driva företag eller arbeta. Det är dem säkert väl unt. Men det är synd.

För det handlar inte bara om demografi och pengar. Utan om ett i bredare mening rikare samhälle. Må det vara i politiken, näringslivet, akademin, kulturen eller journalistiken.

Vem vet. Kanske står Håkan Juholt bara i början av ett berikande yrkesliv.

Fredrik Johansson Susanne Osten Håkan Juholt Allah Jesus Vishnu demografi åldringar äldre Neo nr 4 2014 Ronald Reagan

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2014

Lämna en kommentar