Neo möter en ovanlig utbildningsminister
”Jag vann mot nyliberalerna”
Det krävs att en ny generation växer upp innan en utbildningsminister kan veta om han har gjort ett bra jobb. Men Jan Björklund är redan i dag övertygad om att vi är på rätt väg.
av Thomas Gür
Foto: Christopher Hunt
Inför intervjun med utbildningsministern började jag samla på mig material som visar hur illa det är ställt med den svenska skolan och högre utbildningen. Min mapp fylldes med statistik över svenska skolelevers allt sämre prestationer i internationella undersökningar, uppgifter om att allt färre vill bli lärare, lärarbrev från barnens skola med stavfel och särskrivningar. Där hamnade också ett geografiprov som ett av mina barn kommit hem med, där läraren frågade var ”Papaya Nya Guinea” är beläget.
Samtidigt slog det mig hur påtagligt Jan Björklund skiljer sig från sina företrädare som utbildningsminister. Göran Persson, Lena Hjelm-Wallén, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Ibrahim Baylan, Thomas Östros, Lennart Bodström, Lena Hallengren och Carl Tham har alla haft Björklunds jobb före honom. Här finns avgörande skillnader i värderingar, i synen på kunskap, utbildning, skolans funktion och lärarens roll.
Hur stor roll har du spelat för att vända skolpolitiken från den bana som den slog in på från 1970-talet? Hur ser du på din insats hittills?
– Jag började med utbildningspolitik i mitten på 90-talet, när jag blev skolborgarråd i Stockholm. Stockholm är ju Stockholm, så det blev nationell debatt om det vi gjorde där.
– Vi utmanade många då; den gängse synen i den skolpolitiska debatten, det pedagogiska etablissemanget, den socialdemokratiska utbildningspolitiken. Samtidigt utmanade vi också borgerligheten, som i hög grad egentligen bara talade om individuell valfrihet, friskolor och den typen av frågor. Bildningsskolan och kunskapsfrågor hade helt tappats bort.
Den borgerliga diskussionen handlade ett tag mer om form än om innehåll.
– Ja, och det var en förändring jämfört med förr. Tidigare hade bildning och humanism stått högt inom borgerligheten, men det försvann helt ur retoriken ett tag. Inom den nyliberala rörelsen var man helt ointresserad av innehåll, där var det fokus på sådant som fri konkurrens, valfrihet och så vidare.
Vann ni striden om värderingarna?
– Ja, åtminstone för stunden. I dag har till exempel socialdemokraterna bytt position. De är ambivalenta inför det nya vi föreslår, men de vill inte längre riva upp det vi har genomfört. Men det finns fickor av motstånd kvar, även om motståndarna ligger lågt just nu.
– Våra motståndares stora problem är naturligtvis att de idéer som styrde i trettio år så uppenbart har misslyckats. Nästan ingen vill bli lärare. Resultaten har sjunkit år efter år. Det är så mycket som har gått fel att de idéerna helt har tappat auktoritet.
Detta är den normativa kommandobryggan, själva problemformuleringsprivilegiet. Sedan återstår genomförandet – att idéerna implementeras.
– Javisst, vilket ju är kopplat till om man sitter på kommandobryggan eller inte. Det går inte att göra förändringar som får genomslag i längden, om man inte redan har erövrat det där problemformuleringsprivilegiet.
– Sedan finns det också ett förändringsmotstånd i en stor organisation som inte bara beror på att folk har andra värderingar, utan att det är jobbigt med förändring.
Kan det vara tvärtom? Att förändrad politik ändrar människors syn på skolan?
– Absolut, instrumentella och institutionella förändringar kan också förändra normerna. Då förskjuts värderingarna.
– Ta motståndet mot betyg. Det är nästan utraderat som principiell hållning i Sverige i dag. Däremot kan man fortsätta diskutera – ska vi ge det tidigt i skolan eller sent? Men det finns knappt någon längre som vill ta bort betygen helt. Även om införandet av betyg är en praktisk åtgärd, är det i grunden en normativ fråga – det har att göra med synen på bildning och kunskap.
Om det tog tjugo år att övervinna motståndet mot idén om kunskap, få upprättelse för tanken om mätbarhet och för lärarens auktoritet, hur lång tid tar det innan svenskarna återvinner det som gjorde Sverige stort – kunskapstörsten, bildningstörsten?
– Det tar förstås tid. Det går inte att mäta i någon mandatperiod eller så. Jag brukar säga till Anders Borg, vi sitter jämte varandra på regeringssammanträden ibland, att om han ändrar ett skatteavdrag så anpassar sig folk snabbt. Men om man ändrar en läroplan eller ett betygssystem, hur länge dröjer det innan elevernas resultat i skolan på ett påtagligt sätt har förändrats? Och det är så vi mäter skolans framgång.
– De som i grunden är emot de förändringar vi gör säger naturligtvis: ”Titta det hjälpte inte, det var fel”. Så jag gör vad jag kan för att dämpa förväntningarna att vi snabbt ska ändra någonting.
1991 kommunaliserades den svenska skolan och nu är det lokalpolitikerna och hundratusen lärare som ska se till att normerna mynnar ut i konkreta åtgärder. Det är dessa som är Jan Björklunds kompani- och plutonchefer som ska genomföra hans vision.
Är kommunalpolitikerna uppgiften mogna?
– Nej.
Det är de inte?
– Nej.
Det måste vara bekymmersamt för en befälhavare att veta detta.
– Ja. Det är därför jag inte tror på den kommunaliserade skolan. Sedan den moderna kommunen konstruerades i lagstiftningen på 1860-talet har kommunpolitikernas huvudansvar varit socialtjänsten. Kommunerna har också ägnat sig åt brandkår och sophämtning och sådant, men sociala frågor har dominerat.
– Den avgörande utbildningen för att bli kommunalbyråkrat i Sverige är i praktiken samma som för att bli socialarbetare. Och när kommunerna fick ansvaret för skolan på 90-talet hade man egentligen inte begripit sig på skolans kunskapsuppdrag. Det sociala uppdraget har legat i fokus. Det är naturligtvis viktigt det också, att elever känner sig trygga, men det är ändå kunskapsuppdraget som är skälet till att vi har en skola. Det begriper inte kommunerna. Och även om man förstår uppdraget, begriper man inte hur man ska hantera det. Själva lärandeuppdraget, det har inte kommunerna tagit. Så ja, skolan måste återförstatligas.
Vi tar det igen, skolan måste återförstatligas?
– Ja. Absolut. Och under tiden, medan vi får tillräcklig politisk enighet för det, kommer staten att behöva styra mer. Både genom att vi utvärderar resultat, men också normativt, för det finns en gräns för hur många utvärderingssystem man kan ha i en så komplex verksamhet.
När får du med dig politisk majoritet för att återförstatliga skolan?
– Det vet jag inte. För stunden är det ju bara Folkpartiet som tycker så i regeringen, även om några andra partier utanför alliansen också säger det. Jag är besviken på Moderaterna. De var lika stora motståndare till kommunalisering som Folkpartiet var för tjugo år sedan. Men jag fick också ta en match i mitt parti för detta. På partistämma, landsmöte eller partikongress är kommunalråden i majoritet i alla partier.
– Det positiva är att jag numera inte möter en enda politiker från något parti som med glöd försvarar kommunaliseringen. De försvarar den pliktskyldigt, men inte längre med entusiasm. Det tror jag i själva verket är en mycket viktigare förskjutning, för det betyder ändå att de inser att kommunaliseringen av skolan har lett till en massa problem.
Är det nästa normativa strid?
– Ja, det tror jag att det är. Jag skulle säga att vi har vunnit den striden till hälften, för det ideologiska försvaret för kommunaliseringen håller på att överges.
Statligt eller kommunalt, du har likväl samma lärarkår – en lärarkår vars status, kunskaper och relativa löner har gått ned.
– Vi har haft en nedåtgående trend när det gäller läraryrkets attraktionskraft. Det syns tydligt på vilka som vill bli lärare och vilka som vill stanna kvar i yrket.
– Vi har en sökande per plats i den svenska lärarutbildningen i dag. Det betyder att vi fyller lärarutbildningarna, man måste ta in alla som söker. Oavsett lämplighet, vi har inget urval. Om vi jämför med Finland som har tio sökande per plats så är det klart vi får en helt annat rekryteringsgrund.
– Bara några årtionden tillbaka var det väsentligt högre söktryck. Varför är det så? Om vi frågar facket är det främst en lönefråga. Jag menar att det är en lönefråga också, men inte bara det. Det är resultatet av en nedvärdering i Sverige av skolans ställning och lärarens roll.
Lärarna i Finland har väl inte så vansinnigt mycket högre lön heller?
– Nej.
De har något högre lön, men inget som förklarar varför de har tio sökande per plats. Vad förklarar skillnaden?
– Vi lider fortfarande av effekterna från misskötseln av skolan sedan 1970-talet. Jag får frågan om varför jag lägger så mycket kraft på utbildningspolitiken. Det beror på att den varit så misskött under så många år. Det är inte instrumentella misstag utan ideologiskt bottnande misstag som har gjorts. Sedan har de instrumentella bristerna kommit som en följd av ideologiska vägval. Det är därför den uttalade viljan att vända på det utmanar så mycket.
Var kommer det egna ansvaret in? Att lärarna själva måste vilja bli bättre, förkovra sig. Matematiklärarna är inte så bra på matematik, så staten anslår 1,3 miljarder kronor för fortbildning av lärare.
– Matematiklärarna har flytt till näringslivet där de tjänar så mycket mer. Så vi måste snarare utbilda svensklärare till matematiklärare.
Ja, men de säger inte: ”Jag kanske skulle ta någon kvällskurs för att bli en bättre lärare?”. Utan de säger: ”Kan Björklund anslå mer pengar så att vi kan bli bättre?”.
– Jag håller med om det där i grunden, men man får ändå nyansera. Det finns ett enormt engagemang för skolan, som inte bara visar sig i form av krav på mera pengar från det offentliga. Föräldrar är engagerade, de flesta lärare är också väldigt engagerade. Även om vi har svag rekrytering är många lärare jätteduktiga och skulle kunna få dubbelt så hög lön i andra jobb, men väljer ändå att jobba som lärare för det är viktigt för dem.
– Om det bara är så att staten ska skicka ut dekret, kommer detta med utbildning inte att fungera, utbildning är ingen instrumentell verksamhet när det kommer till kritan.
Men om vi ska återupprätta oss som kunskapsnation, då måste vi bli bättre på mycket handfasta saker som matematik och fysik. Och då ha bättre lärare.
– Absolut. Se på de förändringar vi har gjort hittills. En förändring som vi gjorde 2007 och som nu ger påtaglig effekt är att vi införde så kallade meritpoäng på gymnasiet. Förr kallades de ”viktade betyg” tror jag. Läser man svårare kurser i matematik och i främmande språk får man extra poäng.
– Nu har söktrycket för att läsa svårare kurser i språk och matte ökat. Nu är det många fler elever som uppfyller antagningskraven för ingenjörsutbildningar. Och man behöver inte komplettera efteråt. Då ökar söktrycket för ingenjörsutbildningar. För första gången på 20 år ökar ansökningarna till Chalmers och KTH och andra utbildningar.
Om man ändrar på belöningssystemet förändras också det normativa?
– Ibland måste man börja med att övertyga folk och ibland kan man börja med det instrumentella, för det kommer också att påverka beteendet. Och detta är typiskt, många säger att om man ändrar på betygen, spelar det ingen roll för motivationen, men det här är ett tydligt bevis på att om vi belönar att man ska välja bort det svåra för att lära sig till exempel matlagning i stället, då gör eleverna det. Och belönar vi motsatsen, så gör många det.
– De stora resultatförbättringarna ligger framför oss. De stora reformerna sker däremot just nu. Ungarna får betyg från årskurs sex nu i höst. Det är första gången.
Under tiden fortsätter resultaten utför, samtidigt som debatten handlar om hur mycket resurser som skolan ska få. Men efter en viss nivå tycks sambandet mellan större resurser och bättre resultat inte finnas. I OECD:s senaste PISA-undersökning från 2009 fann man att när man lägger mer än ungefär 40 000 dollar per elev, räknat på hela grundskoletiden, försvinner nyttan av ytterligare resurser och det är andra faktorer som spelar roll.
De länder som har bättre skolresultat relativt använda resurser utmärks av en annan utbildningsfilosofi än Sverige.
– Så är det. Jag talade med en förälder som var på ett föräldramöte i Shanghai, på internationella skolan. Då fick jag följande berättelse: Efter tjugo minuter är det en europeisk förälder eller en västerländsk förälder som säger: ”Ni måste ge barnen mindre läxor, barnen är stressade”. Sedan dröjer det tjugo minuter till och då är det en sydkoreansk förälder som reser sig upp och säger: ”Ni måste ge barnen mera läxor, vi har höga ambitioner”. Och det handlar förstås inte om läxor, det handlar om ambition.
– Det är så många i vår del av världen som lutar sig tillbaka och tycker att välfärden och vår ekonomiska utveckling är tryggad. Så är det inte. Vi utsätts nu för en stenhård konkurrens från nya ekonomier i Asien. Vi tjänar alla på att hela världen kan utvecklas. Men, det är klart att om vi förlorar i konkurrensen, kommer vi relativt sett att bli fattigare. Så vi behöver höja ambitionsnivån. Det är det som utbildningspolitiken ytterst går ut på.
Du kanske ska ta ett samtal till med din bänkgranne Anders Borg. I den här bilden [se diagram ovan] ser vi hur mycket mer man tjänar på att skaffa sig högre utbildning. Även här ligger Sverige dåligt till.
– Ja absolut, och det är den offentliga sektorn i Sverige som spelar in. Om du väljer att bli civilingenjör tjänar du hyfsat, men tar du ett kvinnodominerat yrke som lärare eller skjutsköterska, i offentlig sektor, lönar det sig inte med utbildning i yrkena där. Det är ständiga låglönesatsningar där varje gång det är avtalsrörelse. De politiska arbetsgivarna i den offentliga sektorn har inte orkat stå emot detta. Sedan har vi också en av världens högsta marginalskatter … så det är klart att det är bekymmersamt.
– Jag tror visserligen inte att en 18-åring som ska välja universitetsutbildning nödvändigtvis funderar just på det här. Däremot när folk väl är färdigutbildade och de riktigt duktiga funderar på ifall de ska vara kvar i Sverige eller inte, när de har Europa och hela världen som arbetsmarknad, framstår Sverige inte som attraktivt. För att inte tala om att vi även vill locka hit männi-skor. Och jag ser det i forskningsintensiva företag som jag haft många dialoger med. De är mycket mer bekymrade över det här, än över forskningsanslagens storlek.
Vad gör vi åt det?
– Jag gör det jag kan, men det är ingen hemlighet att vi inom regeringen har lite olika uppfattning om detta med marginalskatter, till exempel. När det gäller den offentliga sektorn så driver vi på. Det är unikt, det som vi gör, att staten går in med lönemedel till skickliga lärare. Det har inte hänt innan.
– Karriärtjänster kallar vi det, men det vi gör, är att gå in med pengar för att höja lönen för särkilt skickliga lärare eftersom kommunerna inte klarar av det.
Snart kommer det en ny undersökning där svenska elevers resultat jämförs internationellt. Resultaten har gått ned de senaste tre mätningarna sedan 2001. [Se sidan 20.] Kommer vi att se en vändning?
– Min prognos är tyvärr att resultaten fortsätter nedåt. De stora skolreformerna träder i kraft precis just nu, samtidigt som testet görs. Så jag tror det kommer att fortsätta nedåt ett tag, innan det vänder.
– Då undrar man så klart, när vänder det? Det kan jag inte spekulera i. Vi har en statlig utredare som tittar på hur lång tid det kan ta, innan den här typen av systemförändringar vi nu gör kan tänkas slå igenom och märkas i nationella och internationella kunskapsundersökningar. Den studien presenteras till våren och då hoppas jag att vi har en bättre uppfattning om genomslagstiden.
Dåliga friskolor får anmärkningar, eleverna flyr och skolan läggs ned. Borde vi inte i större utsträckning se att man lägger ned också dåliga kommunala skolor, trots att kommunpolitiker stretar emot?
– Men det sker. Kanske inte alltid i tillräcklig utsträckning. När jag var skolborgarråd i Stockholm lade jag ned ett antal skolor för att de underpresterade.
Men det gjorde du som kommunalpolitiker.
– Jo, så var det. Men skolinspektionen har ju tuffat till sig; man har till exempel lagt ett jättevite på Älvdalens kommun för allvarliga brister i skolverksamheten, för att skolorna där har underpresterat. Men sedan finns det kommuner som Malmö, där man lagt skoldriften på sina stadsdelsnämnder. Där är det ett problem att verksamheten är ännu mer decentraliserad. Men ska vi mäkta med att ta beslut om att lägga ned dåliga skolor, måste ett övergripande grepp till. Då hamnar vi i kommunaliseringens dilemma, att man politiskt inte orkar fatta det beslutet, eftersom det är så många krafter i det lokala samhället som stretar emot.
Du är ju utbildningsminister. Och ibland brukar man säga att utbildning och bildning står emot varandra. Är det så illa?
– Det är att spetsa till det, men vad man menar är att det finns en dragkamp mellan olika perspektiv på utbildning. Så här: Vilka skolämnen har tagit allra mest stryk i undervisningen efter kriget? Vad skulle du gissa?
Jag skulle nog gissa de naturvetenskapliga ämnena och historia.
– Sanningen är att naturvetenskap har ökat kraftigt men historia har tagit mycket stryk.
Det skulle jag då förklara med den ideologiska positionen att ”det är ointressant med årtal och krig” och med svensk modernism om att ”vi ska titta framåt” eller ”vi har inget att lära av de där gamla döda gubbarna”…
– Matematik och naturvetenskap har fått ökad andel av skolans schema, medan historia, religionskunskap och svenska har fått mindre tid. Och i svenskan har litteraturen fått mycket mindre uppmärksamhet medan undervisning i att läsa och skriva har försvarat sin plats.
– Alltså fundera över detta – historia, litteratur och religionskunskap. Några skulle beskriva det som de kulturbärande ämnena. Humanistisk bildning. De ämnen som har fått mer utrymme är mer instrumentella för Sveriges ekonomiska utveckling. Matematik, naturvetenskap.
Samtidigt har prestationerna även i matte och naturvetenskap gått ner?
– Ja, vilket ju säger att det inte bara är lektionstiden som avgör utan också andra saker, till exempel om lärarna flyr till näringslivet för att lönerna är för låga. Historielärarna har ingenstans att fly, men kemisterna har det. Vad beror de här förskjutningarna på? Det beror på att det har varit ett väldigt starkt ekonomistiskt fokus på utbildningspolitik i Sverige. Anställningsbarhet och ekonomisk tillväxt har stått i fokus, medan traditionella bildningsideal inte har stått högt i kurs.
– Klassisk bildning är det få samhällsaktörer som bryr sig om. Och vi höll på att fastna i den fällan själva, när vi skulle göra en ny läroplan. Då började vi med att bjuda in, som man gör i Sverige, alla möjliga intressen, aktörer och organisationer. Det visade sig att de som har en välutvecklad syn på utbildningsfrågor, det är näringslivets organisationer, det är fackföreningar … Alla som har arbetsmarknadsfokus, de hade en mängd synpunkter.
Foto: Christopher Hunt
– Men utbildningspolitikens intressen är både och. Allmänbildning och anställningsbarhet. Sverige ska vara konkurrenskraftigt och ja, där är vi för dåliga. Men vi ska inte bara zappa och surfa och messa när vi inte arbetar. Vi är också kulturella varelser.
Men för att ta ett extremt exempel: Sven Fagerberg var kylskåpsingenjör på Electrolux, samtidigt modernistisk romanförfattare. En typ av kombination du stöter på allt mer sällan. I grunden en idé om ”bildad borgerlighet”. Du är ingenjör och arbetar med hållfasthetsberäkningar, men du löser också svåra korsord, läser romaner och känner till litteraturens klassiker.
– Så är det. Om du går till Frankrike … om du är en ledande person i samhället antingen inom politiken eller i näringslivet och du i en intervju säger ”jag läser inte böcker”, är du rökt! I Sverige är du inte det.
– I hög grad är det också en influens av svenskt socialdemokratiskt tänkande. Man skryter med att man inte håller sådant högt, eftersom man inte är utbildad, utan har rötterna i arbetarklassen. Medan de krafter som t ex förre utbildningsministern Bengt Göransson representerar, socialdemokrater som verkligen slagit vakt om bildning, har förpassats i minoritet.
Är det inte likadant inom borgerligheten?
– Det är tyvärr ingen stor efterfrågan på bildning inom borgerligheten heller. Men det har varit så påtagligt att socialdemokratin gjort det till en dygd under sitt långa maktinnehav att inte skryta om bildning.
Slutligen, när har vi förstatligat skolan?
– Jag hoppas att vi ska ta ett principbeslut om det under nästa mandatperiod. Vi har en utredning där professorn i statsvetenskap Leif Lewin ska undersöka hur kommunaliseringen har påverkat elevernas studieresultat, läraryrkets status och lärarnas och rektorernas arbetsuppgifter. Resultatet får vi om ett år, och jag tror att hans slutsatser kommer att framkalla debatt. Då tror jag att vi under nästa mandatperiod kommer att vara mogna att ta beslut om skolans förstatligande.
Likväl kommer resultaten från en sådan reform att märkas först långt senare. Men med dessa långa skeenden för handen och det arbete som krävs för att vända skutan, måste du väl ändå misströsta?
– Det går att vända detta. Jag uppfattar att en tydlig majoritet i Sverige håller med om att vi har stora problem i skolan. Sedan kan man ändå vara nöjd med sina egna barns lärare och lärande. Men det finns ett stort missnöje i Sverige med den politik som tidigare har förts, och det är ändå en bra grund för förändring. Det gör att jag är rätt optimistisk.
– Men det kommer att krävas uthållighet och kämparglöd och en målmedvetenhet och envetenhet, och jag tänker fortsätta kämpa så länge jag är verksam i politiken.
Björklund är på rätt spår, men frågan är om det inte är för sent. Bildningsföraktet har blivit norm, först inom socialdemokratin och sedan har övriga partier ”anpassat” sig till detta. Det gamla högerpartiet har anammat det mesta av den socialdemokratiska världsbilden, och Folkpartiet – som åtminstone traditionellt stått för ett bildningsideal genom sin särställning bland lärarkåren – har sin radikala falang att slåss med. Dessutom har nivån på lärarna sjunkit under många decennier.
Faktum är att det knappast finns någon kvar i Sverige som fått en ”klassisk” utbildning, de har helt enkelt dött ut. Vi får vara glada att det finns några som likt Björklund önskar kommande generationer en bättre utbildning än vi själva fick.
Den enda möjligheten är antagligen att ta in lärare från utlandet, vilket även skulle förbättra språkkunskaperna, men hur inför man dylika ”elitskolor” i det svenska folkhemmet där ”en ann är så god som en ann”?
Jan Björklund talar om bildning, men har Dab Browns ”Änglar och demoner” som favoritbok (http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.435522–att-skicka-ratt-signaler-ar-viktigt-?). Han har dessutom skurit ned på filosofiundervisningen, samt avstått från att omvandla filosofi-, psykologi- och religionskunskapskurserna till 100-poängskurser. Att dessa kurser dessutom inte ger meritpoäng i kombination med att elevernas individuella val minskat från (i regel) 300 poäng till blott 200 poäng har ytterligare försvagat deras ställning och status. Istället har vi fått en mängd elever som knappt klarar av Matematik 3 och Engelska 6 att krångla sig igenom Matematik 4 och 5 respektive Engelska 7 – enbart för att få meritpoäng. Tack för det, Janne!
Det ovanligaste med Lars Björklund är att han skyller misslyckandet med dagens skola på oppositionen trots att han haft ansvaret de senaste sex åren och borgerliga regeringar har varit ansvariga för de tre läroplaner som styrt den svenska skolan i 32 år (ansvariga statsråd: Britt Mogård (M) Lgr-80, Beatrice Ask (M) Lpo-94, Lars Björklund Lgr-11).