Recension

Jag är den jag är

Maud Olofsson

av Bengt Ohlsson

Bengt Ohlsson recension Jag är den jag är Maud Olofsson Centern W&W Catharina Håkansson Boman Neo nr 2 2014Bengt Ohlsson recension Jag är den jag är Maud Olofsson Centern W&W Catharina Håkansson Boman Neo nr 2 2014

 

 

Jag kan inte erinra mig en boktitel på senare år som provocerat mig mer än denna.

Det ska möjligen vara Babben Larssons självbiografi Jag vägrar dö nyfikenBengt Ohlsson recension Jag är den jag är Maud Olofsson Centern W&W Catharina Håkansson Boman Neo nr 2 2014

Jag är den jag är, heter alltså förra Centerledaren Maud Olofssons memoarer, och jag har fantiserat om att jag har förvandlat mig själv till Mauds förläggare, för det kan man ju göra i fantasier, och att jag pekat på titeln och sagt:

– Du har glömt ett ord där Maud.

– Vilket då?

– ”Inte.” Du måste ha ett ”inte” med i titeln.

– Men varför …

– Nej, det är inget att snacka om. Du kan välja mellan ”Jag är inte den jag är”, eller ”Jag är den jag inte är”.

– Men…

– DÄR har du ett par bra boktitlar, Maud.

Men nu är skadan skedd, och när jag tittar på en av flikarna möts jag av ett porträtt av en kvinna som är dråpligt lik Maud Olofsson, men hon heter Catharina Håkansson Boman och har skrivit boken. Catharina presenteras som ”journalist och konsult inom kommunikation och rådgivning”.

Maud Olofsson berättar om sin uppväxt i Högbyn utanför Örnsköldsvik och alla starka kvinnor runt omkring henne och mamma Ingegerd som kokade korngröt och gjorde ett dockskåp till sin dotter och pappa Harald som var känslosam och klädde sig annorlunda och blev kommunalråd och var respektlös för titlar …

Hon berättar om sin tid som hemmamamma, som fattig och arbetslös, som sakkunnig hos Börje Hörnlund på arbetsmarknadsdepartementet, och partiledare, och varför vevar jag allt det här, jo för att ge en rättvis beskrivning av boken och för att hon själv vevar allt det här, och det är så lätt att göra sig lustig över boken att jag redan börjat hata mig själv så smått.

Maud Olofsson hade makt en gång, nu har hon det inte längre.

Tiden är skoningslös, den rusar fram som ett X2000 på raksträckan, det som hände helt nyss när Alliansen bildades är redan historia och när jag läser Maud Olofssons memoarer fylls jag av samma vemod som när jag läste Jacques Werups utmärkta Medan jag levde och jag insåg att så här kommer vi alla att sitta, förr eller senare, och berätta anekdoter som visar att maktens herrar och damer inte är mer än människor och vi kommer att berätta historier som visar att vi faktiskt gjorde skillnad, att vi uträttade något som kom att få en viss betydelse … och när vi ser ut över våra åhörare kommer vi att slås av en ilande insikt om att namnen vi droppade – Werups jazzlegender, Olofssons EU-pampar – inte betyder någonting längre, inte får några igenkännande klockor att ringa. Ingenting.

Långsamt kommer vi att upptäcka att våra åhörare sitter och tänker på annat. Vad de ska äta till middag. Sexuella fantasier om bänkgrannen. Deras uppmärksamhet försvann för mycket länge sen.

Mauds bok, eller jag menar Olofssons, ty jag vill inte förminska henne genom att kalla henne vid förnamn, lider av genrens gängse olyckliga önskan att ställa saker till rätta, berätta inifrån hur det gick till när Saab ville att staten skulle rädda dess ruttna fabriker – men ingen bryr sig – samt att tacka av gamla medarbetare och lyfta fram deras insatser och gissa vad – ingen bryr sig där heller.

Det beror inte på att Olofssons karriär är ointressantare än någon annans eller på att hon är mer självöverskattande, för det är hon inte.

Boken hade vunnit på att brytas genom ett annat temperament än look-aliken Catharina Håkansson Bomans. Någon som inte suttit som statssekreterare på näringsdepartementet och varit nära medarbetare med Maud Olofsson.

Kvar sitter jag med några stycken i stil med:

”Jag ville vara rustad och bygga mitt eget ledarskap, för jag var inte en färdig partiledare från början. Jag skaffade mig nya kunskaper och byggde upp mitt ledarskap successivt. Jordnära, sanningssägare och visionär var tre egenskaper som skulle komma att känneteckna mig.”

Jag stirrar på dem om och om igen. Jag anar ditt hånleende, och inser att jag i någon mån har inbjudit till det. Men att berätta om sitt liv är kanske som att formulera en kontaktannons. Allt låter platt och pajigt och dumt. Tills man försöker skriva en egen.

Artikeln publicerad i Neo #2–2014

Kommentera Björn


2 kommentarer

  1. Björn says: 17 april, 2014 kl. 10:12

    Sanningsägare? Då är det väl dags att komma in till KU och bevisa det, istället för att komma med halvkvädna påståenden om vad regeringen Reinfeldt visste/inte visste om Vattenfall/Noun-affären. ”Vet hut” som en bunkermoderat en gång skrek…

    Svara
  2. Ida Dahlgren says: 1 april, 2014 kl. 11:40

    Och då har du ändå inte nämnt att ”Jag är den jag är” är det namn Gud ger sig själv i bibeln (2000 års översättning).

    Svara