Recension:
Höjd över varje misstanke
Paul Frigyes
av Bengt Ohlsson
Sakfelen om Jan Guillous betyg och hans fars agerande under kriget fick förlaget att dra tillbaka hela upplagan av Höjd över varje misstanke. Men Paul Frigyes bok har sina förtjänster just för att den säger något om hur svårfångade våra minnen är.
Många hade nog sett fram emot en Guilloubiografi i stil med Albert Goldmans skadeglada luntor om John Lennon och Elvis Presley; något som var illvilligt, insinuant och icke-auktoriserat upp över öronen.
Frigyes har i stället – på gott och ont – skrivit en ganska försynt redogörelse för Guillous väg från det högborgerliga hemmet i Saltsjöbaden till den svenska offentlighetens förstaplats. Han fångar skickligt och finstämt Guillous ständiga törnar med den så kallade tidsandan; hur han är Sankt Göran ena stunden och silverhårigt gubbslem i den andra. 
Det största problemet med Frigyes bok är att den till lite väl stor del består av sånt som läsarna vid det här laget kan rabbla i sömnen. IB-avslöjandet. Tiden i fängelse. Geijeraffären. Hamilton. Arn. Anklagelserna om samröre med KGB. Det här är inte Frigyes fel, och inte Guillous heller. Guillou säger aldrig nej till en intervju, det är en principsak för honom; eftersom han förväntar sig att andra ska ställa upp när han själv ringer tycker han att det vore ohederligt att inte göra detsamma. Alla redaktörer vet att en intervju med Guillou har ett självklart nyhetsvärde, att han alltid säger något rubrikvänligt och sätter känslorna i svallning.
Guillou har ställt upp för Paul Frigyes också, och gjort det med gott humör. Men det riktigt förtjänstfulla med Höjd över varje misstanke är att den undviker det i genren så vanliga plottrandet med att suga sig fast vid sånt som huvudpersonen har påstått och sen prata med folk i vederbörandes omgivning och skina upp varje gång beskrivningarna skiljer sig åt. Frestelsen borde ha varit övermäktig i fallet Guillou, i synnerhet eftersom han själv så ofta sprättat upp folk med just det verktyget. Frigyes återger radiointervjun med Olof Palme, när den så kallade Harvardaffären uppdagades, och visar pedagogiskt hur Guillou gillrar sin fälla och sen noterar hur statsministern alltmer panikslaget försöker ta sig loss.
Tack och lov gör Frigyes ingen stor affär av att Guillou faktiskt hade klasskamrater som tyckte att Solbacka var toppen och att de fick vänner för livet och att Guillou drog på sig en del däng genom att uppträda högdraget och provocerande.
Ja, hur formar vi berättelsen om vårt liv? Vem sitter inne med ”sanningen” om en händelse? Tänk efter själv. Alla gånger du suttit mitt emot ett syskon, en vän eller en partner och stirrat vanmäktigt på dem och undrat hur det är möjligt att minnas en händelse på så olika sätt. Du anklagar dem för att frisera sanningen och minnas det de vill minnas, och de anklagar dig för precis samma sak.
”Våra minnen har en skör karaktär”, skriver Frigyes. ”De uppstår genom en återkonstruering av kunskaper från dels långa perioder, dels allmänna händelser, dels specifika episoder. Att minnas är en skapande process. Pusselbitar sätts ihop till en sammanhängande och meningsfull berättelse, som i hög grad påverkas av de önskningar och behov personen har när minnena tas fram. Man fyller ut de egna fragmentariska minnenas luckor med element som skapar betydelse.” Så enkelt kan det också uttryckas.
När Frigyes illustrerar hur det kan gå till visar han prov på en subtil humor som får mig att tänka på Patrick Batemans ändlösa analyser av Whitney Houstons och Phil Collins karriärer i American Psycho.
I ett obetalbart kapitel går han till botten med medieklichén om Guillous rutiga skjortor i tv. Guillou har skrivit att han hade olika kortärmade skjortor, men ingen rutig. ”Jag bestämde mig för att med rättshaveristiskt nit gå till botten med denna i grunden triviala fråga”, skriver Frigyes, och ägnar sen ett par sidor åt att gå igenom killens skjortor under 80-talet. Och konstaterar att ”tre av dem var faktiskt rutiga, en murrig flanellskjorta, en med blå linjer i ett rutmönster och en skapelse med mörkblå rektanglar på ljusblå bakgrund”. Guillou reagerar ”med förvåning,” men efter beskrivning minns han.
– Just det, ja. Jag hade glömt den där brungröna skjortan. Man kan bli lurad av minnet, konstaterar han.
[…] grunt. Jag har inte läst Frigyes bok, men jag har läst andras recensioner och kommentarer, t ex här och här, och nyhetsmaterial, vilket tyder på att Frigyes inte grävt tillräckligt, för då hade […]