Helgon faller hårt

Piedestaler är till för att knuffas omkull. Se upp, här kommer Gandhi!

av Kristian Hultqvist

 

George Orwell skrev i en essä om Mahatma Gandhi att helgon alltid ska betraktas som skyldiga tills de bevisats oskyldiga. Det är inget dumt förhållningssätt. Två nya böcker plockar ner Gandhi på jorden och visar att han var högst mänsklig. På gott och ont.Kristian Hultqvist recension Joseph Lelyveld Great soul och Jad Adams Naked ambition Neo nr 3 2011 Jad omslag

Mohandas K Gandhi var en motsägelsefull man. Det är svårt att förstå hur så kolossala paradoxer kunde få plats i en så liten kropp.

Å ena sidan har vi bilden av honom som Indiens befriare; den lille mannen med det hemmavävda höftskynket som med icke-våld fick det brittiska imperiet på fall, som protesterade mot saltskatt, kastväsende och motsättningen mellan hinduer och muslimer. Det är inte minst den bild som förmedlas i Richard Attenboroughs film Gandhi från 1982.

Hans stora idé var hur icke-våld och passivt motstånd (satyagraha) kunde användas som politiskt redskap. ”Britterna har inte tagit Indien”, skrev han i sin bok Hind Swaraj 1909, ”vi har givit det till dem.” Hans lösning var att sluta agera som undersåtar, att sluta spela med. Kristian Hultqvist recension Joseph Lelyveld Great soul och Jad Adams Naked ambition Neo nr 3 2011 NA sammanfattning

Gandhis politiska engagemang startade i södra Afrika, i Transvaal och Natal (som senare skulle ingå i det enade Sydafrika), dit han flyttade efter juristexamen i London. Den indiska minoriteten fick utstå mycket påtaglig diskriminering. Gandhi och hans anhängare började bryta mot illegitima, orimliga lagar. Sammanlagt lät de sig dömas till fängelse över två tusen gånger, ofta till långa perioder av hårt kroppsarbete.

Han visade för den indiska minoriteten att de hade tillgång till ett kraftfullt vapen: om de slutade samarbeta tvärnitade samhällsmaskineriet. 1913 fick han tusentals livegna arbetare från Indien att överge sina gruvor, plantager och järnvägsbyggen och gå ut i strejk. På så sätt vann han en rad viktiga segrar mot regimen: systemet för livegenskap bland gästarbetare reformerades, indiska äktenskap erkändes och invandring av indier tilläts. Kristian Hultqvist recension Joseph Lelyveld Great soul och Jad Adams Naked ambition Neo nr 3 2011 citat

Senare gav han samma vapen till kolonialsubjekten på den indiska subkontinenten. När han återvände till Indien efter två decennier i Afrika tog det drygt fem år att ta över Kongresspartiet och förvandla en diskussionsklubb för anglifierade jurister till en massrörelse. Så småningom lyckades Indien mycket riktigt slita sig loss från det brittiska imperiet, och ingen spelade en större roll än Gandhi.

Å andra sidan kunde hans politiska framgångar, i synnerhet självstyre för Indien, ha inträffat betydligt tidigare och med en bråkdel av all blodsspillan om han inte varit så omedgörlig och fast förankrad i sin ideologiska drömvärld. Han kunde utan vidare göra helt om i en fråga, men var alltid lika bergsäker på sin sak, lika oemottaglig för argument och stora delar av verkligheten.

Hans motsägelsefulla personlighet tog sig många uttryck. Han var en neurotisk person, besatt av sex, mat och människans återgång till ett självförsörjande byliv på landsbygden. Han förespråkade icke-våld, men var kallsinnig inför det fruktansvärda våld som utbröt mellan muslimer och hinduer i samband med Indiens självständighet. Kristian Hultqvist recension Joseph Lelyveld Great soul: Mahatma Gandhi and his struggle with India Neo nr 3 2011

Han arbetade för att släppa in de kastlösa i samhället, men var angelägen om att behålla resten av kastsystemet. I tjugo års tid kämpade han för indiska immigranters rättigheter i Sydafrika, men det föll honom aldrig in att inkludera de svarta; tvärtom. Han betraktade ”kaffrerna” (han använde länge själv det nedsättande begreppet) som bråkiga och smutsiga, och var mer intresserad av att lyfta indierna till de vitas nivå än att ifrågasätta skiktningen i sig.

Gandhi var kärleksfull mot alla som han inte kände men en genomusel och grym far och make. När hans föräldrar dog var det han som ansågs ha bäst chanser att försörja familjen. Hans släktingar vände ut-och-in på sig själva i åratal för att skicka unge Mohandas till universitet, först i Indien och sedan i London där han utbildade sig till jurist. När han tog examen flyttade han till Sydafrika och blev framgångsrik advokat.Kristian Hultqvist recension Joseph Lelyveld Great soul: Mahatma Gandhi and his struggle with India Neo nr 3 2011 sammanfattning

En tid skickade han pengar till familjen i Indien. Så småningom skrev han till sin bror Laxmidas, som tog hand om hans fru och fyra barn, och förklarade att han inte tänkte skicka något mer. Han sade till och med upp sin livförsäkring av ideologiska skäl. Det var upp till Gud att ta hand om frun och barnen.

”Hanteringen av familjens framtid var antagligen det mest ohederliga som Gandhi någonsin gjorde”, skriver historikern Jad Adams i sin nya biografi Gandhi: Naked ambition. Adams ambition är att lägga bilden tillrätta och gräva fram mannen under allt teatersmink och alla pr-stunts. Det lyckas väl. Det är bra läsning om en häpnadsväckande människa.

En annan ny bok om Gandhi har fått större uppmärksamhet: Pulitzerbelönade journalisten Joseph Lelyvelds Great soul. Det är inte en biografi (han tycker att det redan finns tillräckligt många sådana), utan en betraktelse över Gandhis motsägelsefulla läror, oväntade framgångar och, till sist, hans misslyckande att få gehör för sina ideal. Lelyvelds intresse för Gandhi grundlades då han var New York Times-korrespondent i Sydafrika och Indien. Han har en personlig ton, nyfiken blick och en förmåga att zooma ut för att ge överblick och zooma in för anekdoter och biografiska detaljer.

Det är dock inte därför som Great soul har uppmärksammats, utan för avslöjandet att Gandhi lämnade sin fru för en manlig tysk kroppsbyggare och arkitekt. För detta har boken förbjudits på sina håll i Indien, bland annat i Gandhis hemstat Gujarat.

Uppgiften är inte i sig särskilt intressant, annat än i förhållande till det rörliga kosmiska regelverk som Gandhi upprätthöll. En av mahatmans mest framträdande besattheter var brahmacharya, celibat. 38 år gammal bestämde han sig för att dygden krävde av honom att leva i celibat. Han började predika avhållsamhet även inom äktenskapet. Utan framgång, dock. Även lojala anhängare som levde i hans eget ashram blev då och då ertappade med ömsesidig attraktion. Då hände det att Gandhi började hungerstrejka i protest.

Det går att spåra rötter till denna besatthet i hans bakgrund. Han hade blivit bortgift som 13-åring, innan han haft möjlighet att intellektuellt ta ställning till om han ville leva ett andligt eller världsligt liv. Som 15-åring lämnade han sin fars dödsbädd för att ha sex med sin fru, och var därför inte närvarande vid dödsögonblicket. Han kopplade samman sin skam med sin lustfyllda kärlek.

Lelyvelds beskrivning av kärleksaffären med den tyske arkitekten är ganska försiktig. De båda männen bodde tillsammans i flera år och skrev heta kärleksbrev till varandra, men, skriver han, det är inte omöjligt att förhållandet var kyskt.

Mot bakgrund av brahmacharya berättar Adams en mer intressant historia. När Gandhi blev en andlig ledare som samlade lärjungar runt sig i Ashrama började han utsätta sig själv för sexuella experiment. Han ville utsätta sig för maximal frestelse utan att falla till föga, så han började bada tillsammans med nakna kvinnor, få nakenmassage, och till och med att sova tillsammans med nakna tonårsflickor. 77 år gammal sov han regelmässigt tillsammans med två nakna flickor samtidigt, en 17-åring och en 18-åring. Adams är därtill övertygad om att ”sova tillsammans” var mindre oskyldigt än det låter.

De sexuella experimenten var allmänt kända och mahatman motiverade dem med att om han slutade så skulle det vara ett bevis för att han haft fel. Långt senare skulle en av flickorna förklara att teorin om experiment var en efterhandskonstruktion som Gandhi trollade fram när hans umgängesvanor ifrågasattes. Han gjorde som han ville, och anpassade kontinuerligt de kosmiska reglerna så att de passade hans ideal för dagen.

Adams bok är en rättfram biografi, från barndomen, via de formativa åren i London och Sydafrika, till ledarskapet i Indien. Han uppehåller sig mycket kring Gandhis motsägelsefulla karaktär. Lelyveld plockar ut de delar av bakgrunden som är intressanta för att förklara Gandhis betydelse som social reformatör.

Medan Adams lägger detaljer efter varandra i en lång följd som kan vara svåra att följa och få överblick över, håller sig Lelyveld genomgående på en mer analytisk nivå; han förklarar, från en allvetande distans, vad som händer och varför, medan Adams är mer trogen den faktiska kronologin och låter historien växa fram.

Ibland studsar Lelyveld lite väl snabbt över uppgifter som bidrar till att fördjupa förståelsen. Jag läste böckerna i direkt följd, med Adams först, och upplevde många gånger under läsningen av Lelyvelds bok att jag förstod saker som jag inte förstått utan Adams. (Det kan för all del handla om brister i min allmänbildning.)

Både Adams och Lelyveld beskriver Gandhi som en tragisk figur. Han nådde stora framgångar men inte dem som han eftersträvade. Indien blev fritt från Storbritannien men Gandhi hungerstrejkade förtvivlat över resultatet. Pakistan, vars tillkomst han hungerstrejkade emot, är i dag betydligt närmare det ideal om en underutvecklad teokrati som Gandhi drömde att Indien skulle bli.

Likt Kung Lear tvingades Gandhi inse att hans förmåga att förändra världen var begränsad. Det ska indierna vara tacksamma för. Efter hans död har landet fortsatt att industrialiseras och utvecklas – vilket gjort kolossalt mera gott än om Gandhis dröm om självförsörjande byar blivit verklighet.

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2011

Lämna en kommentar