Harry Potter och den farliga staten

I sommar har den sista filmen om Harry Potter premiär. J K Rowlings böcker är inte bara spännande. De lär också läsarna att vara misstänksamma mot en allför stark statsmakt.

av Benjamin H Barton

Harry Potter och den farliga staten. Illustration: Krista Nyberg.

Harry Potter och den farliga staten. Illustration: Krista Nyberg.

Föreställ dig en regim som torterar barn som ljuger.  En regim som bygger fängelser vars huvuduppgift inte är att rehabilitera, utan tvärtom att beröva dem som hamnat där hopp och livsvilja (och dessutom anställer mordiska fångvårdare vars enda nöje i livet består i att slutänden döda internerna). Föreställ dig en regim som kastar folk i fängelse och utfärdar dödsstraff utan rättegång, som beivrar brott så selektivt att de rika och mäktiga tillåts att leva efter sina egna lagar, samtidigt som fattiga medborgare med sämre kontakter ställs inför riggade rättegångar. En regim som använder sanningsserum för att tvinga fram bekännelser, bedriver konstant övervakning av alla medborgares minsta steg och dessutom aldrig prövas i fria val (vilket innebär att det inte existerar någon demokratisk kontroll över lagstiftning och maktutövning). Föreställ dig slutligen en regim som genom att kontrollera massmedier ser till att censurera och undertrycka all information som inte tjänar dess syfte.Benjamin H Barton Harry Potter och den farliga staten Neo nr 4 2011  citat1

Det låter som en lista över förbrytelser i en riktigt despotisk diktatur i Centralafrika, men det är faktiskt en beskrivning av Trolldomsministeriet, den regering som styr den magiska värld där J K Rowlings serie böcker om Harry Potter utspelas. Och det är alltså innan seriens stora skurk – den onde trollkarlen Voldemort – i seriens sista del tar makten genom en statskupp och skapar en förtryckarregim som bland annat påbörjar en fullskalig etnisk rensning av trollkarlsvärlden. Alla de skrämmande övergreppen jag räknade upp begås när seriens good guys sitter vid makten i seriens första sex delar.

Som miljontals andra har jag fängslats av de sju böckerna om Harry Potter. Och som amerikan och professor i juridik har jag också fascinerats av andra teman än den klassiska uppväxtskildring och bildningsroman som många valt att tolka serien som. Framför allt har jag slagits av Rowlings negativa bild av Trolldomsministeriet och alla dess byråkrater. Böckerna om Harry Potter säger, som alla stora skönlitterära verk, lika mycket om dagens samhälle som de gör om sin egen uppdiktade verklighet. Rowlings verk ger en förödande kritik av staten, av dess roll, av dess makt och av dess legitimitet.

Det finns flera skäl till att Rowlings svidande kritik mot stat och myndighet är så effektiv. Ett är att hon inte bara angriper vad staten gör, utan också hur den gör det. Framför allt tecknar hon ett inträngande och trovärdigt porträtt av hur de byråkrater som sköter ruljansen egentligen sköter sitt jobb. Sammantaget skapar detta en bild av ett Trolldomsministerium som styrs av själviska byråkrater vars huvudsakliga intresse inte är att tjäna allmänhetens bästa, utan i stället att slå vakt om och utöka sin egen makt. På så sätt skapar Rowling en värld som framstår som alla samhällsforskares dröm (eller mardröm) när de analyserar statens roll.

Oavsett hur obehagligt Rowlings Trolldomsministerium agerar så är likheten med samtida regeringar i västvärlden slående. Alla de övergrepp jag listade i inledningen känns för läsaren som välbekanta och naturliga. Kritiken fungerar för att det är så lätt att känna igen våra egna politiker och byråkrater i motsvarigheterna på Trolldomsministeriet.

Dessutom utgör böckerna en effektiv samhällskritik för att de är så bra. Från den första till den sjunde och sista boken blir historien om Harry Potter gradvis mer komplex och mycket, mycket mörkare. De två första böckerna är enkla och rättframma historier om hur det goda slår det onda (det vill säga att Harry besegrar den onde Voldemort) på trollkarlsskolan Hogwarts. Moralen är svart eller vit, och händelserna är i huvudsak centrerade omkring skolans värld. De följande fem böckerna skildrar en betydligt mer komplex värld som omfattar ett helt trollkarlssamhälle, med en regering och en internationell kamp mot Voldemort och hans anhängare där inga svar är enkla, inga segrar är lättköpta och där linjen mellan ont och gott alltmer suddas ut.

Rowlings val att överge det beprövade receptet från det första två böckerna till förmån för längre historier som innehåller allt från ond, bråd död och tvivelaktiga, dubbelbottnade karaktärer till svåra moraliska vägval, är uppfriskande och modigt. Hon hade ju kunnat fortsätta att följa det gamla formatet och fortsatt håva in bra recensioner och massor med pengar. I stället valde hon att skapa en betydligt rikare värld, där skildringen av trolldom och barndom krockar med social satir och samhällskritik i Mark Twains eller Jonathan Swifts efterföljd.

***

Eftersom Harry Potterböckerna är så fantastiskt populära och inflytelserika är den bistra synen på statsmakten värd att undersöka närmare. Låt mig börja med att kort beskriva Trolldomsministeriet och hur det framställs: I de tre första böckerna skildras Trolldomsministeriet på ett ganska lättsamt sätt som en fånig, men välmenande institution, vars avdelningar har parodiskt byråkratklingande namn som ”Avdelningen för vanskötsel av magiska artefakter” och ”Departementet för magiska olyckor och katastrofer”. Trolldomsministern, Cornelius Fudge, framställs som en beskäftig men godhjärtad medelmåtta. Det är roligt, men det får en bitter eftersmak senare i serien. I sista boken blir det direkt motbjudande när Ministeriet plötsligt organiserar fascistiska institutioner som Kommissionen för registrering av mugglarfödda. (Mugglare är i trollkarlsvärlden benämningen på oss som inte kan trolla, vilket enligt den onde Voldemort gör oss till en mindervärdig ras.)Benjamin H Barton Harry Potter och den farliga staten Neo nr 4 2011 citat2

I Harry Potter och fången från Azkaban och Harry Potter och den flammande bägaren, bok nummer tre och fyra, får vi de första aningarna om vart Rowlings bild av ministeriet är på väg. I den förstnämnda berättas bland annat om hur en oskyldigt dömd fånge tvingas fly från fängelse för att söka upprättelse, vilket leder till en rymmarjakt där medborgerliga rättigheter sätts på undantag i samhällsnyttans namn. Mot slutet av Harry Potter och den flammande bägaren vägrar Trollkarlsministeriet att acceptera Harrys berättelse om att den onde Voldemort återkommit, utan försöker i stället tysta och misskreditera honom. Det blir i senare böcker ett genomgående tema, myndigheterna tar kontroll över pressen i syfte att censurera uppgifter om vad som verkligen hänt och i stället sprida desinformation i form av regimvänliga (och därmed så småningom Harry Potter-fientliga) nyheter.

I Harry Potter och Fenixorden försöker Ministeriet sparka ut Harry från skolan, samtidigt som man entledigar hans mentor Dumbledore från samtliga officiella befattningar, inklusive rektorsposten på Hogwarts, och ersätter honom med Dolores Umbridge, som är den i särklass hemskaste av de onda byråkraterna i serien. Men boken slutar ändå i en hoppfull ton, eftersom Ministeriet slutligen erkänner att Voldemort har återvänt till makten och att han återigen utgör ett hot. Som läsare får man intrycket av att minister Fudge äntligen kommer att sätta in alla Ministeriets resurser för att bekämpa Voldemort och hans onda Dödsätare. Även den mest principfasta libertarian vet att är det något staten faktiskt är bra på så är det att bedriva krig och skydda medborgarnas liv och egendom från kriminella.

Men i nästa bok, Harry Potter och Halvblodsprinsen, är det ingen sådan regering vi möter. I stället är myndigheterna förbluffande ineffektiva och handfallna i sina försök att stoppa Voldemort. Fudge får visserligen sparken och ersätts av en veteran från tidigare strider mot Voldemort, men det ändrar egentligen inget. Rufus Scrimgeour, som den nya ministern heter, satsar i själva verket på att invagga allmänheten i en falsk säkerhet genom att försöka rekrytera Harry som Ministeriets maskot och omslagspojke för att skyla sina egna misslyckanden.

Skildringen av den helt Voldemortkontrollerade regeringen i den sista boken, Harry Potter och dödsrelikerna, är i många avseenden det mörkaste, men också det minst intressanta i böckerna. Inledningsvis sitter Scimgeour fortfarande med makten, men som man kan tänka sig är han mer intresserad av att misstänkliggöra Harry och Dumbledore än att bekämpa Voldemort. Från första början är han omgiven av Voldemort-supportrar och han röjs också ur vägen tidigt i boken. Voldemorts hantlangare tar över och Ministeriet förvandlas till en fullt utvecklad mardrömsdiktatur, med avrättningar och utrensning och förföljelse av alla dem som inte anses vara renrasiga trollkarlar, ett tydligt eko av Nazityskland och andra lika avskydda regimer.

Skildringen blir mindre intressant eftersom den inte är lika subtil. När Voldemort väl tagit över blir vi knappast förvånade över något regeringen gör. Ministeriet slutar påminna om verkliga byråkratier och liknar mer  despotiska regimer. Detta är något av en svaghet i den sista boken. Rowling lyckas inte förklara varför någon egentligen följer Voldemort, om inte av rädsla eller ren ondska, de minst intressanta förklaringarna till den sorts övergrepp som beskrivs i den sjunde boken.

Rowlings kritik av en urspårad byråkrati handlar om så mycket mer än de onda handlingarna. Det är byråkraterna själva som är de verkliga stjärnorna. Vi kan börja med den mest utpräglade byråkraten: Dolores Umbridge. Hon introduceras i Harry Potter och Fenixorden som en ny lärare och ”höginkvisitor” på Hogwarts. Mot slutet av boken har hon tagit över som rektor och skapat en ”inkvisitorpatrull” av elever som ägnar sig åt angiveri och företräder en tyrannisk rektorsmakt gentemot sina klasskamrater. Umbridge har framgångsrikt förvandlat skolan till en fascistisk stat i miniatyr. Så småningom framkommer det att hon i sitt maktbegär beordrat angrepp på Harry och hans kusin, försökt använda ”oförlåtliga besvärjelser” mot Harry och rent allmänt brutit mot varenda lag som finns i syfte att misskreditera Harry och vinna poäng hos minister Fudge.

Bilden av henne blir än mörkare i Harry Potter och dödsrelikerna när Umbridge återvänder som chef för ”Kommissionen för registrering av mugglarfödda”. Där basar hon över hatpropagandan mot dem som inte är av äkta trollkarlsblod och utför också utrensningarna och massarresteringarna av dessa mindervärdiga. Para ihop sådana vidriga handlingar med Rowlings skildring av Umbridge som en überbyråkrat, en inställsam karriärist som börjar varje konversation med ett töntigt ”hum-hum” och avslutar dem med att hänvisa till något obskyr paragraf från Trolldomsministeriet och man får en aning om vad Rowling egentligen tycker om byråkrater.

En nära parallell till Umbridge är Percy Weasley, som är äldre bror till Harrys bästa vän Ron. I de tre första böckerna framställs han som något av en regelförtjust stropp, men bilden är sympatisk och det är ingen tvekan om att han bortsett från sitt paragrafrytteri är ännu en älskvärd medlem av familjen Weasley.

I Harry Potter och den flammande bägaren får Percy anställning på Trolldomsministeriet i en underordnad funktion, och känner sig genast hemma i det nya jobbet, där hans förkärlek för regler och talang för detaljstyrning verkligen kommer till sin rätt. Men i Harry Potter och Fenixorden tar Percy parti för Ministeriet mot Harry och Dumbledore, och bryter till sist med hela sin familj. På så sätt får vi en lektion i vad en statlig tjänst kan innebära: Genom att blint följa sin ambition förlorar Percy i allt väsentligt sin själ och allt det som egentligen betyder något för honom. Percy blir ett viljelöst redskap för sina överordnade, bland annat utnyttjar minister Scrimgeour honom upprepade gånger för att komma åt Harry. Vid ett tillfälle avbryter han till exempel familjen Weasleys julmiddag för att försöka övertala Harry att låta rekrytera sig till affischpojke för den nya regeringen.

När minister Fudge byts ut mot Scrimgeour leder det till att Harrys redan tidigare negativa inställning till Ministeriet permanentas till avsmak, och på så sätt fullbordas Rowlings porträtt av Trolldomsministeriet och dess byråkrater. Före de två sista böckerna var det fortfarande möjligt att tro att Trolldomsministeriet gjorde sitt bästa, men att det var felinformerat eller ineffektivt. Efter böckerna sex och sju blir den ofrånkomliga slutsatsen att Harry (och Rowling) varken har användning för eller hjälp av statlig makt eller ser med någon som helst sympati på dess utövare.

Benjamin H Barton Harry Potter och den farliga staten Neo nr 4 2011 illustration Krista Nyberg

Det märkliga med Rowlings Trolldomsministerium är hur nära det överensstämmer med vad som i den akademiska sfären kallas public choice-kritik av statsmakten. Den centrala tesen i public choice-teorin är att bästa sättet att förstå vad statliga aktörer gör är att anta att de primärt (eller uteslutande) drivs av egennytta. Teorin har tillämpats på handlingar och incitament hos praktiskt taget varenda statlig sektor och aktör, men den har vunnit mest popularitet som förklaring på byråkratiskt beteende. En av de tidigaste forskarna om public choice, William Niskanen, formulerade teorin att egennyttiga byråkratiska myndigheter skulle försöka utvidga sina budgetar och sitt inflytande på bekostnad av allmänintresset.

Den främsta styrkan hos public choice-teorin är att den i all enkelhet stämmer rätt väl med vår egen erfarenhet av den offentliga makten. Själva ordet byråkrat har kommit att få negativa konnotationer, och många av oss håller instinktivt med om påståendet att byråkrater mer ser till sina egna intressen än till allmänhetens. Styrkan i Rowlings beskrivning av byråkratiskt handlande ligger just i att den är så trovärdig, och utifrån min inledande lista över Trolldomsministeriets förbrytelser är det ingen liten prestation. Med hjälp av skickligt tecknade karaktärer som hon ställer inför besvärliga och realistiska dilemman får Rowling Trolldomsministeriets handlingar att framstå som fullt rimliga. Fudge, den ursprunglige Trolldomsministern, framställs som en klassisk lite dumdryg politiker: inte helt kompetent för sitt uppdrag, men allmänt välvillig och oförarglig. Fudges ersättare Scrimgeour beskrivs som en ledare som bryr sig mer om att vinna en presskonferens än att vinna kriget. Percy Weasley är en klassisk ambitiös broiler från vilket politiskt ungdomsförbund som helst, redo att acceptera varje post vid Ministeriet så länge möjligheten finns att komma upp sig. Dolores Umbridge är värst av alla, en karriärist som klär sin rent fascistoida person i festliga sticktröjor och bilder av kattungar. Och som kommer undan med det.

När de skilda karaktärerna i byråkratin, som egentligen bara förenas av sitt arroganta egenintresse, kombineras med den extrema situation som uppstår i och med hotet från den onde Voldemorts återkomst, så köper läsaren att Trolldomsministeriet inte drar sig för någonting. Och var och en som bott i Storbritannien eller USA efter den 11 september 2001 har lätt att känna igen sig. Allt finns i böckerna: statlig maktutövning genom pr-verksamhet, misstänkta som interneras på obestämd tid, närgången statlig övervakning och granskning som kränker den personliga integriteten, och massproducerade statliga broschyrer som förmedlar idiotiska och intetsägande råd till medborgarna om hur de kan skydda sig själva. Det som gör Rowlings bild av Trolldomsministeriet som en korrupt, självgående, svällande byråkratisk apparat så stark, är att alltsammans ter sig fullkomligt naturligt.

Trots att public choice-teorin kan kännas närmast självklar och har vunnit många anhängare, har den inte imponerat särskilt mycket på dem som har hög tilltro till offentlig makt och försvarar byråkratin. Många – både inom och utanför akademin – tvivlar på teorins antaganden och slutsatser och har också kritiserat den hårt. Intressant nog förutser Rowling många av de argument som brukar dyka upp till försvar för statsmakten. Faktum är att hennes porträtt av Trolldomsministeriet bemöter dessa argument med lätthet.

***

Den första invändningen mot public choice–teorin kan sägas vara idén om att byråkraterna i en demokrati är ansvariga inför folkvalda ombud, som i sin tur måste ansvara inför väljarna. Det är ett försvar som är både deskriptivt och normativt. Det deskriptiva argumentet går ut på att ifrågasätta om byråkrater verkligen har förmågan eller kapaciteten att lura de folkvalda, som ju i sin tur måste svara inför medborgarna. Som normativt försvar brukar anföras att en demokrati rättfärdigar byråkrati eftersom den är ett resultat av genomtänkt lagstiftning som ytterst är en produkt av den allmänna viljan.

Rowling berövar dock Trolldomsministeriet även detta mest basala berättigande. När Fudge ersätts av Scrimgeour som Trolldomsminister sker detta utan att något val nämns. Tvärtom använder Rowling den passiva formen av verbet ”avskeda” upprepade gånger för att beskriva Fudges öde. Rowlings beslut att inte precisera vem eller vad som ligger bakom Fudges fall stärker känslan av att det sker något informellt eller bakom kulisserna. Det är som om en mäktig, fördold och djupt odemokratisk kraft har den verkliga makten över regimen. När (den erkänt hjältemodige) Kingsley Shackleford tar över som tillförordnad Trolldomsminister i slutet av bok sju nämns inte heller någon procedur.Benjamin H Barton Harry Potter och den farliga staten Neo nr 4 2011 citat3

Det är oklart vad Trolldomsministeriet har för makt när det kommer till lagstiftning. Det står visserligen klart att Trolldomsministeriet upprätthåller lagarna och det förekommer i böckerna diskussioner om att anta nya lagar, men någon lagstiftningsprocedur omnämns aldrig. De antydningar som Rowling trots allt ger är inte särskilt uppmuntrande. I exempelvis bok fem diskuterar Fudge och Dumbledore en juridisk detalj och följande oroande replikskifte utspelar sig: ”’Lagar kan ändras’, sa Fudge rasande. ’Det kan de naturligtvis’, sa Dumbledore och böjde på huvudet. ’Och du tycks verkligen göra många ändringar, Cornelius.’” Rowling väljer som författare att låta oss sväva i ovisshet avseende den formella bakgrunden till maktutövningen. Så visar hon att en stat som inte utlyser val eller har en etablerad demokratisk lagstiftnings-process saknar den legitimitet en fungerande demokrati skulle ha haft.

Ett annat vanligt argument från dem som försvarar byråkratin är det strukturella: Det är en tillräcklig kontroll av eventuella missförhållanden att  byråkrater övervakas av andra byråkrater, både statliga och icke-statliga. I det amerikanska systemet  är exempelvis byråkrater föremål för granskning på alla möjliga olika nivåer, av alla från presidenten till kongressen och domstolarna. Och om det inte räcker finns även en fri press som är beredd och kapabel att rota fram eventuella felsteg.

Hos Rowling är denna kontrollapparat fullkomligt verkningslös. Det Trolldomsministerium hon har skapat är ett till hundra procent byråkratiskt styre.   Det finns en Trolldomsminister, men han utnämns, han väljs inte. Det är oklart vem som tillsätter honom, kanske är det någon klick ur samhällets elit. Det finns en mångfald kanslier och kommittéer under Trolldomsministern, men alla tycks vara klassiska byråkratier som verkar inom andra byråkratier, alla förestås av en underordnad minister med eget ansvarsområde.

Det finns visserligen en rättslig instans, Wizengamot, som Rowling beskriver som ”Trolldomsöverdomstolen” men att döma av hur Harry behandlas när han väl ställs inför den i bok nummer fem och utifrån historierna om olika falska anklagelser som förekommer i böckerna, har vi goda skäl att tro att domstolen i allt väsentligt kontrolleras av Trolldomsministern. Den kan i varje fall knappast fungera som en oberoende granskare av Trolldomsministeriets maktutövning. Det finns sålunda inga regeringsorgan utanför Ministeriet som kan lägga hämsko på eventuellt maktmissbruk.

Hur är det med den fria pressen? Yttrandefrihet och pressfrihet anses i USA vara garanter för konstitutionen och grundläggande för en rättrådig och lyhörd regeringsmakt. Mer specifikt anses pressen fungera som kontrollorgan gentemot byråkratiska missgrepp eller felaktig myndighetsutövning. Men Rowling låter inte sin trolldomsvärld njuta av en fri (eller ens fungerande) press. Böckerna innehåller otaliga exempel på hur Ministeriet förlitar sig på pressen som officiellt språkrör. I praktiken fungerar medierna som en ren kanal för regeringens propaganda. Detta undanröjer effektivt möjligheten för pressen att fungera som övervakare av regeringsmakten. På så sätt försvinner också möjligheten för allmänheten att övervaka staten, eftersom trollkarlar (inte olikt oss stackars mugglare) i allmänhet måste förlita sig på pressen för att få information om världen vid sidan av det dagliga livet.Benjamin H Barton Harry Potter och den farliga staten Neo nr 4 2011 citat4

Ett annat argument mot public choice-teori är föreställningen om den allmännyttigt sinnade byråkraten. En del teoretiker vill nämligen hävda att public choice-kritiken bortser från hurdana statsmaktens tjänstemän är i verkligheten. De är inte alls näriga och egennyttiga, utan tvärtom anständiga och inriktade på det allmänna bästa. Inte heller den möjligheten ser Rowling som särskilt realistisk. Det finns i böckerna fem viktiga karaktärer som är anställda hos Ministeriet, fyra av dem har jag redan diskuterat, nämligen Fudge, Scrimgeour, Umbridge och Percy Weasley. Dessa fyra är i grund och botten skurkar, och drivs otvivelaktigt av egennytta och maktlystnad snarare än av något allmänintresse. Den femte är Ron och Percys far, Arthur Weasley. Han är faktiskt undantaget som bekräftar regeln. Han är en hygglig, hårt arbetande byråkrat som älskar sitt jobb hos Ministeriet. Men självfallet förblir ingen god gärning ostraffad i Rowlings Ministerium. Arthur Weasley beskrivs som en relativ loser, föraktad av många kolleger. Vid ett tillfälle besöker Harry hans tjänsterum som är beläget långt nere i källaren och beskrivs som ”något mindre än ett städskåp”.

De karaktärer som genom alla böckerna beskrivs som de mest hedervärda, rektor Dumbledore och Harry själv, har inte mycket nytta av Ministeriet och dess byråkrater. I själva verket skapar de båda egna, rebelliska utbrytarfraktioner, delvis riktade mot etablissemanget. Harry bygger upp en underjordisk motståndsrörelse på skolan som kallas Dumbledores armé och Dumbledore själv är hjärnan bakom den likaledes hemliga Fenixorden i vuxenvärlden, den kampgrupp som är den enda som öppet vågar utmana Voldemorts växande makt. Genom dessa exempel förstärker Rowling ytterligare vikten av ett organiserat motstånd och olydnad mot den ömsom inkompetenta ömsom direkt illvilliga statsmakten.

Sammanfattningsvis har Rowling skapat en värld som bekräftar alla våra negativa stereotyper av offentlig maktutövning. Hon kombinerar kända personlighetstyper och myndighetsstrukturer med en insyn i hur ett styre av byråkrater för byråkrater fungerar, vilket blir en förödande kritik av statlig maktutövning. Den som känner till Rowlings egen livshistoria vet att när hon på 1990-talet började skriva böckerna om Harry Potter hade hon precis gått igenom en tuff period som arbetslös socialbidragstagare i Edinburgh. Hon var frånskild, ensamstående mamma till ett barn. (Sådana biografiska detaljer ur Rowlings eget liv har ofta omnämnts i pressen, främst för att jämföra med hennes nuvarande ekonomiska situation.)

***

Rowlings personliga historia ger två ledtrådar till hennes känslor avseende den offentliga makten. För det första finns det varken i Storbritannien eller USA någon snabbare väg till att hata staten än att stöta på byråkratier som handlägger offentligt understöd. I allmänhet kan man förutsäga graden av användarvänlighet hos en byråkrati genom att fastställa hur många  av dem den betjänar som röstar eller ger bidrag till valkampanjer. De som måste förlita sig på offentliga bidrag har knappast råd att skänka något till politiska ändamål och fattigt folk är mindre röstbenägna. Alltså är det rimligt att anta att byråkratier med uppgift att hjälpa de fattiga kommer att vara relativt dåligt skötta och dåligt anpassade till de fattigas krav och önskemål.Benjamin H Barton Harry Potter och den farliga staten Neo nr 4 2011 citat5

Om den byråkrati som handlägger offentliga bidrag inte tjänar sina klienter, de fattiga som behöver bidragen, vem ansvarar den då inför? Det självklara svaret blir att byråkratin enbart tjänar den lagstiftande och verkställande makten. När statsanslagen minskar finns alltid ett tryck på byråkratin att bevilja färre ansökningar och dela ut färre och lägre bidrag. Därför är det bästa en klient kan hoppas på en osjälvisk byråkrati, eftersom en byråkrati som ser till sitt eget bästa skulle bemöta klienten med skepsis eller direkt fientligt. Och eftersom varje beviljad ansökan kostar pengar, råder det ett tryck att göra organisationen så tungrodd och komplicerad som möjligt för att avskräcka ansökningar. Det amerikanska Social Security-systemet för funktionshindrade är ett typexempel på detta. Ansökningsproceduren för människor med funktionsnedsättningar kräver sida upp och sida ner av formulär, läkarintyg och medicinska journaler, och månader och år av framhärdande. Jag tror att Rowlings egen erfarenhet av att behöva förlita sig på bidrag varit tillräcklig för att ge henne ett livslångt hat mot byråkratier.

Det finns ytterligare en aspekt av Rowlings bakgrund som kan vara en ledtråd till hennes syn på myndigheter. Hennes egen framgång är ett resultat av självtillit och viljestyrka. I böckerna om Harry Potter är också självtillit och viljan till oberoende ett utmärkande drag. Var och en som i likhet med Rowling har tagit sig upp ur fattigdom kommer sannolikt att tro att självtillit och eget hårt arbete är nyckeln till framgång, och kommer omvänt att vara på sin vakt mot statliga ingripanden.

Det Libertarianska partiet hävdar sig vara det snabbast växande politiska partiet i USA. Efter att ha läst Harry Potter-böckerna är jag mer övertygad om att det kan ligga något i det. Den libertarianska rörelsen lockar med två sammanlänkade uppfattningar; dels att den statsmakt är bäst som styr minst, och dels att självtillit och respekt för individens rättigheter är primära. Rowlings böcker illustrerar båda dessa punkter på ett väldigt effektivt och smart sätt.

Med sitt Trolldomsministerium som både liknar och kritiserar våra egna statsorgan ansluter hon sig till den alltmer utbredda misstron som riktas mot den styrande makten både i USA och i Europa. Å ena sidan skapar hon en offentlig makt som är motbjudande till sin struktur och i sina handlingar. Å andra sidan utformar hon denna apparat så att den ter sig vara nära besläktad med vår egen statsmakt. Resultatet blir en generell kritik av statlig maktutövning, en kritik som är lika subtil som kraftfull.

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2011

Lämna en kommentar