Han stupade för Sverige

Jesper Lindblom var svensk soldat, på uppdrag i Afghanistan. En vanlig novemberfredag kör terrängbilen han färdas i på en fjärrstyrd mina och Jesper dör. Neo har träffat hans mamma.

av Anders Rönmark

 

Bilden visar stupade Kenneth Wallin, en av svenskarna i Särskilda skyddsgruppen (SSG). Foto Fredrik Sandberg / Scanpix

Bilden visar stupade Kenneth Wallin, en av svenskarna i Särskilda skyddsgruppen (SSG).
Foto Fredrik Sandberg / Scanpix

Klockan halv fyra på fredagseftermiddagen ringer telefonen på Anna Jonssons jobb. Hennes man har nyheter att förmedla. Dåliga nyheter. Annas son Jesper Lindblom är skadad.

– Min första fråga var ”är det allvarligt?” och min man svarade ”ja”, berättar Anna Jonsson.

– Det var Jespers andra vända i Afghanistan och första gången han var där var jag verkligen orolig. Det var den verkligt stora oroshärden i världen just då och jag visste att det uppdrag han hade var farligt. Den andra gången var jag inte lika orolig. Och det var då han inte kom hem. Anders Rönmark Han stupade för Sverige Jesper Lindblom  Neo nr 1 2012  fakta SSG

Under fredagseftermiddagen stöttas Anna och hennes make av personal från Försvarsmakten som försöker dela med sig av den knapphändiga information de har. En vägbomb har exploderat när Jesper Lindblom var på väg hem till campen i Mazar-i-Sharif. Vad kan göras? Får Jesper, och hans skadade kollega Tomas Bergqvist, den vård de behöver? Vart ska de transporteras nu?

Då kommer det andra samtalet.

– Det ringde på vår porttelefon. Det var personal från Försvarsmakten. Jesper hade, precis som alla andra i förbandet, skrivit sitt testamente och där bestämt vem som skulle ge mig beskedet. Det var en psykolog som han hade pratat en del med efter att han skadat sig vid en övning några år tidigare, berättar Anna Jonsson.

– Hela situationen var fruktansvärd. Det var surrealistiskt, ”det här händer andra, inte oss”. Men jag var lättad över att den person som kom hem till oss var någon som Jesper själv hade valt ut och gett förtroendet att berätta.

Det är fredagen den 25 december 2005. Löjtnant Jesper Lindblom vid Särskilda skyddsgruppen är död.

Jesper Lindblom har beskrivits av sina vänner som en ”vanlig kille” från Skövde. Aktiv, social och sportig, mycket lovande i friidrott. Efter värnpliktstjänstgöring som gruppchef vid kustjägarskolan arbetade han vid amfibieregementet i Vaxholm i ett halvår och gick efter det reservofficersutbildning i Karlskrona.

Men Jesper Lindblom var också en ovanlig kille från Skövde.

– Vi satt i bilen när Jesper berättade att han hade sökt in vid SSG. Mitt hjärta började klappa jättefort och jag ställde en massa frågor, berättar Anna Jonsson.

– Kommer du att hamna i situationer där du måste använda vapen? Kan du komma att sätta livet till? ”Ja, mamma”, sa han. ”Men jag är medveten om vad det här är för något. Jag vill göra skillnad.”

1999, 22 år gammal, blev Lindblom en del av Sveriges mest avancerade elitförband. Han var yngre än de flesta, troligtvis den yngste i förbandet vid den tiden, men det var inget som störde honom enligt hans mamma.

– Jesper älskade utmaningar. Han var alltid så närvarande och positiv, aldrig rädd. Jag märkte tidigt att han verkligen hade hittat rätt när han blev en del av SSG.

Särskilda skyddsgruppen, SSG, blev ett krigsförband i den svenska militären 1994. Ett behov av ett specialförband, tränat för särskilt svåra uppgifter, ansågs föreligga och SSG placerades i Karlsborg i Västergötland. Några exakta uppgifter på hur stort SSG var finns inte, men uppgifter på mellan 80 och 100 operatörer har förekommit. Uttagningarna var oerhört påfrestande, träningen avancerad och sekretessen rigorös.

– Folk gillar att prata om ”hemliga soldater”, men det handlar om att skydda personerna i förbandet och deras anhöriga. Uppdragen krävde sekretess, säger Anna Jonsson.

Att SSG opererat i Kongo, Kosovo och Afghanistan är bekräftat. Tchad, Liberia, Libanon, Bosnien och Makedonien har också nämnts i olika medier.

Jesper Lindblom under ett av sina uppdrag i Afghanistan. Han var också på Balkan och i Kongo. Foto: Privat.

Jesper Lindblom under ett av sina uppdrag i Afghanistan. Han var också på Balkan och i Kongo.
Foto: Privat.

Anna Jonsson säger sig dock inte veta exakt i hur många länder hennes son utförde uppdrag under sina sex år i SSG.

– Jag vet att han var i Afghanistan två gånger, på Balkan och i Kongo. Men de kunde med någon timmes varsel bli informerade om att de skulle till ett annat land för ett uppdrag, så man kunde ju inte begära att han skulle förvarna mig om allt. Men om de skulle iväg på ett längre uppdrag berättade han för mig vart han skulle. Jag var hans kontaktperson, alltså den utvalda person utanför SSG som han kunde informera om sitt arbete.

Visste du vad han hade för uppgifter då han var iväg?

– SSG gjorde många olika saker. De deltog i regelrätta större strider, men det handlade ofta om mindre operationer av olika slag. De agerade livvakter, kallades in i gisslansituationer, hämtade in information, utbildade lokal personal … Jesper ingick i ett av världens bäst tränade specialförband. SSG har efterfrågats av andra länder vid speciella operationer.

Var du orolig?

– Det är klart att man kände oro, men samtidigt visste jag att de var specialtränade och förberedde sig in i minsta detalj.

Detaljer var dock inte något som Anna Jonsson och övriga familjemedlemmar alltid fick ta del av.

– Han pratade med mig, med min make, alltså hans bonuspappa, och med sin far. Han kunde dock inte prata om allt och han berättade ofta mer om miljöer än om vad han och de övriga i SSG faktiskt utförde för uppdrag. Jesper valde att svara på det han kunde svara på.

– Specialförbanden har dock alltid legat långt fram när det gäller debriefing och jag vet att han pratade mycket med sina kolleger i SSG. De kom varandra oerhört nära och var som en familj.

Förändrades Jesper på något sätt under tiden i SSG?

– Han fortsatte att vara samma glada och positiva kille, men det är klart att man märkte att det var ett slitsamt uppdrag. När han kom hem från Kongo 2003 [där SSG deltog i den EU-ledda missionen Operation Artemis, reds anm] märkte vi att något hade hänt som var svårt att hantera. Jesper pratade inte så mycket med familjen om det, men jag vet att de upplevde många jobbiga saker där borta. Barnsoldater, skövlade byar … Han var utbildad för att hantera de allra tuffaste situationerna, men det slet på honom. Anders Rönmark Han stupade för Sverige Jesper Lindblom  Neo nr 1 2012  citat

Jesper Lindbloms familj var inte den enda som fick begrava en stupad familjemedlem den där vintern. Drygt två veckor efter attacken mot den Toyota Landcruiser som de svenska militärerna färdats i avlider Tomas Bergqvist av sina skador. Tomas föräldrar är ovetande om sonens militära karriär och berättar senare för Expressen att de aldrig förstått att han varit en del av SSG. ”Han sa ibland att han vaktade en flygplats”, berättade Tomas mamma för kvällstidningen.

Tomas mamma har avböjt att låta sig bli intervjuad för Neo och har gjort väldigt få framträdanden i medierna de senaste åren, något Anna Jonsson säger sig ha full förståelse för.

– Jag tror att hela den här processen var jobbigare för Tomas föräldrar än för oss eftersom de inte visste något om SSG och det Tomas gjorde. Jag var Jespers kontaktperson, men Tomas hade sambo och då blev hon så klart den som han berättade för. Sekretessen är oerhört viktig för specialförbanden, även om det givetvis kan vara svårt att förstå för anhöriga och vänner, säger Anna Jonsson.

– Jesper hade fem syskon i åldrarna 13 till 24 år då han gick bort. De visste ingenting om SSG och det blev inte bättre av kvällstidningsrubrikerna om ”de hemliga soldaterna” som hade dödats i Afghanistan. Jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli en sådan uppmärksamhet. Det förvånade mig verkligen.

Varför tror du att det blev så?

– Jag tror att vi är lite naiva i Sverige, att vi lever i tron att vi alltid är ”neutrala”. Men vi deltar i operationer utomlands. Vi är där det förekommer strider. Vi har soldater och förband som det måste råda sekretess kring på grund av de uppdrag de utför, säger Anna Jonsson.

– I exempelvis Danmark och Norge är man mer vana vid den här typen av situationer och den här sortens förband. När Jesper och Tomas dog var det första gången på många, många år som svenskar stupat i strid och folk blev närmast chockade nu när det hände igen, fortsätter hon.

Debatten efter att Jesper Lindblom och Tomas Bergqvist stupat handlade mycket om hur skyddade, eller rättare sagt oskyddade, de svenska militärerna hade varit. Det fanns en medveten och klar strategi om att den militära närvaron skulle avdramatiseras; de svenska militärerna skulle skapa förtroende hos lokalbefolkningen bland annat genom att undvika att uppträda i full stridsmundering och inte åka i tungt bepansrade fordon.

Om tragedin med Jesper och Tomas helt hade kunnat undvikas med en annan strategi råder det delade meningar om, men fakta kvarstår: Det fordon, en Toyota Landcruiser, som de färdades i saknade pansar och var inte splitterskyddat. Det fanns inte omedelbar tillgång till helikoptertransport för de sårade. Det dröjde åtta timmar innan de båda fick avancerad kirurgvård. Och hemma i Sverige växte frågorna hos de anhöriga.

Anna Jonsson säger sig ha funderat en del på hur livet skulle ha varit om hennes äldste son inte hade dödats i Afghanistan. Jesper hade haft vissa funderingar på att lämna militären och söka sig till Räddningsverket – ”han ville fortsätta göra en insats” – men det hade aldrig blivit av. Han trivdes i SSG och såg sitt arbete som viktigt.

Det försöker Anna Jonsson och den övriga familjen bygga vidare på. Genom stiftelsen Jesper Lindbloms Minne arbetar hon för att sprida information om de insatser som Sverige deltar i och de påfrestningar som militärerna och deras anhöriga utsätts för.

– Vi måste bli bättre på att både förbereda och ta hand om soldaterna och deras familjer. Försvarsmakten har lagt ned ett stort arbete de senaste åren, tillsammans med flera frivilligorganisationer, men det finns mycket kvar att göra. Sverige har aldrig haft en riktig veteranpolitik, säger hon.

– En del tycker kanske att det är konstigt att vi engagerar oss på det här sättet, att det vore enklare att bara säga ”titta vad som hände min son, sluta skicka iväg soldater till andra länder”. Men jag anser, precis som Jesper, att ett rikt land som Sverige ska ta ett ansvar för att hjälpa andra. Vi lever faktiskt i en globaliserad värld och kan inte bara säga ”det där får andra ta hand om”.

Har ni mycket kontakt med Försvarsmakten?

– Vi fick väldigt bra kontakt med både ÖB och försvarsministern direkt efter Jespers död och vi försöker att vara aktiva i den debatt och det arbete som pågår när det gäller insatser i utlandet.

– Vi tycker kanske inte alltid lika som försvarsledningen och politikerna, men vi har samma mål och det är att ge de män och kvinnor som faktiskt åker iväg de bästa förutsättningarna för att kunna utföra sitt uppdrag och sedan komma hem till ett bra liv. I det arbetet ingår också att stötta familjerna, säger Anna Jonsson.

– Vi pratar mycket om behovet av att de som åker iväg får den utrustning och det understöd de behöver. Jesper och Tomas var oerhört vältränade och förberedda för sin uppgift och eventuell strid, men vad hjälper det om de inte har en splitterskyddad jeep att åka i?

Vad gäller SSG, som sedan 2011 inte längre existerar (se faktaruta), säger Anna Jonsson att hon har haft en hel del kontakt med flera av sin sons kolleger.

– När Jesper dog lyftes sekretessen och vi fick möjlighet att berätta om honom och vad han hade gjort. Vi har också haft möjlighet att träffa en del av dem som han tjänstgjorde med. Det förstärkte bara bilden jag hade. De är inga Rambotyper. De är trevliga och mjuka killar, precis som vilka andra som helst, men med ett annorlunda yrke.

Jesper Lindbloms Minne delar årligen ut ett stipendium på 10 000 kronor till någon inom specialförbanden som verkat i Jesper Lindbloms anda.

– Jesper var en ledare och en förebild på många sätt, men framför allt var han en positiv kille som verkligen tog hand om sina kamrater. Det vill vi uppmuntra genom stipendiet, berättar Anna Jonsson.

Jesper Lindbloms Minnes hemsida saknas dock listan med stipendiemottagare.

De som fått stipendiet har alla skyddad identitet.

Artikeln publicerad i Neo #1 - 2012

Kommentera Johnny


2 kommentarer

  1. mattias says: 29 januari, 2014 kl. 15:15

    Wallin var om jag minns rätt vagnchef på en 9040, och inte lösnäsa…

    Svara
  2. Johnny says: 29 januari, 2014 kl. 13:54

    Kenneth var inte med i SSG.

    Svara