Fyllda av kärlek

Till Klara kyrka kommer hungriga, narkomaner och prostituerade för att få hjälp utan moraliska pekpinnar. Det är kyrkorna som fångar upp och hjälper Sveriges mest utsatta, för att deras tro säger att de ska göra det. Samma tro som de kristna ofta hånas för.

av Marika Formgren

Det är så kallt att tårna domnar bort denna februarieftermiddag på Sergels torg i Stockholm. Men att många som kommer fram till skrindan för en kopp te eller kaffe har problem med balansen beror på starkare saker än frusna tår.

Det är missbrukare som gruppen från Klara kyrka i första hand vänder sig till med vagnen på Plattan, och det är många narkomaner och alkoholister som vill ha något varmt att dricka. Det syns på ögonen, maniskt stirrande, zombieaktigt sömniga eller bara onaturligt gula. Det hörs på talet, som den unga kvinna som på sluddrande engelska förklarar för en av Klaras många utländska volontärer att hon är ”a little drunk today”. Det syns som sagt på den bristande balansen, när en ung man mycket långsamt och vingligt tar sig fram till en papperskorg för att kasta kaffemuggen. Det märks på sötsuget, när männen ber om fler och fler sockerbitar till teet – jag tappar räkningen vid tolv. Och i några fall märks det på de fysiska reaktionerna, som den utmärglade man som efter en halv bulle börjar kräkas häftigt och förklarar att han har problem med magen.

Gruppen från Klara går hit alla vardagar, för att bjuda på te och kaffe, tala med missbrukarna, dela ut böcker om Gud och Jesus (de har böcker på en rad olika språk med sig i skrindan) och i allra bästa fall få en missbrukare att bli nykter. En ung man från Klara har med sig en trumpet, och spelar kristna sånger som ”Blott en dag ett ögonblick i sänder” och ”Härlig är jorden”. Tobbe som leder gruppen har själv ett förflutet som missbrukare. Kanske är det därför han ser så orubbligt lugn ut, när han ser varje missbrukare i ögonen, ler, delar ut plastskedar och säger ”Halleluja!” på klingande norrländska. Många av missbrukarna ler tillbaka och säger ”halleluja”, de också.

Man känner sig trygg i Klaragruppens sällskap. Men jag påminns om var jag är och i vilket sammanhang när en vinglig man som vill tala med mig kommer åt mitt bröst om och om igen när han kämpar med balansen. Först tror jag att det är oavsiktligt, det är svårt att förstå vad han säger eftersom han både bryter och sluddrar. Men så hör jag. ”Kom med mig hem till Rinkeby, jag betalar. Var med mig, jag betalar”. Mannen försöker köpa sex av mig.

 

För tio år sedan var jag nyhetsreporter på Arbetarbladet i Sandviken, och gjorde en artikelserie om stadens hemlösa och diskussionerna för och emot ett natthärbärge.

Vintrarna i Sandviken kan bli rejält kalla, och vid den här tidpunkten fanns ett 20-tal hemlösa i kommunen. Därför hade man haft ett natthärbärge under vintermånaderna som finansierades av kommunen och stiftelsen Göranssonska fonderna och drevs av de kristna organisationerna RIA och LP-stiftelsen.

Men hösten 2004 kom beskedet att kommunen inte längre ville ha något natthärbärge. Det ansågs ”öppna portarna för fortsatt missbruk”, för när missbrukare får boendefrågan löst blir det ”svårare att motivera dem till boende och behandlingsinsatser som kräver drogfrihet”. Socialförvaltningen drog in bidraget till härbärget, och började i stället dela ut busskort till stadens hemlösa med en uppmaning att åka till Gävle där det fanns ett härbärge. När jag frågade dåvarande socialchefen i Sandvikens kommun vems ansvaret var om någon skulle frysa ihjäl svarade hon: ”Det är inte bara socialtjänstens och samhällets ansvar. Vill man droga så kanske man väljer det livet, där den risken finns”.

Efter den mediala uppmärksamheten blev det till slut ett natthärbärge i Sandviken. Men det som slog mig under arbetet med artiklarna var hur politikerna och tjänstemännen som representerade välfärdsstaten stretade emot, och menade att ett härbärge skulle möjliggöra fortsatt missbruk. De som stred för härbärget, och sade att vi kan inte låta människor frysa ihjäl för att de super eller knarkar, var de kristna. I den politiska debatten brukar kyrkan ofta anklagas för moralism, att lägga sig i hur människor lever sina privatliv (i synnerhet på det sexuella området). Men här var det alldeles uppenbart välfärdsstaten som stod för moralismen, och det på ett ovanligt cyniskt sätt: Om du inte blir nykter kan du frysa ihjäl, vi bryr oss inte. Kyrkan och de kristna visade i stället prov på sådan villkorslös människokärlek som i politiska sammanhang brukar kallas humanism: Oavsett om du super och knarkar ska du få något i magen och en säng att sova i, för du är också en människa med rätt att leva.

 

Denna oväntade rollfördelning i moralist respektive humanist återspeglas i flera av Klara kyrkas sociala verksamheter. Klara kyrka, som ligger mitt i Stockholms city, söker inte bara upp missbrukarna på Sergels torg. Man ordnar också matutdelning åt hungriga alla vardagar och finns bland de prostituerade på Malmskillnadsgatan på fredagsnätterna. Dessutom besöker man regelbundet ett kvinnofängelse, ordnar ungdomsgård för unga som lever farligt på Plattan och håller i svenskundervisning för invandrare.

Missbrukare, prostituerade och hungriga människor som av någon anledning inte har pengar att köpa mat för – det är människor som välfärdsstaten ofta bemöter med moralism. En missbrukare måste bli nykter för att få hjälp, en prostituerad kvinna riskerar att få sina barn omhändertagna om hon vänder sig till socialtjänsten, och den som inte har råd med mat kan bli ifrågasatt.

Klaras matutdelning den strålande men kyliga dag jag deltar lockar långt över hundra personer. De hungriga är i alla åldrar och både kvinnor och män, men nästan inga är blonda och blåögda och ännu färre talar svenska. Några är välklädda men fler saknar framtänder, och många är uppenbart hemlösa eftersom de bär på säckar med kuddar och täcken.

Kön ringlar långsamt framåt när de hungriga fyller sina påsar med frukt, sallader, färdiga mackor och bröd som mataffärer och hotell kring Klara kyrka har skänkt. Klaras volontärer och de hungriga med sina påsar skämtar mycket med varandra och jag blir förvånad över den hjärtliga stämningen. I den politiska debatten i Sverige är inställningen till ”välgörenhet” och ideella sociala insatser kritisk, för att inte säga avståndstagande: Den som tar emot hjälpen anses hamna i beroendeställning, och vi riskerar att få en situation där den som får hjälp ska stå med mössan i hand och känna tacksamhetsskuld. Därför ska all social verksamhet organiseras offentligt och finansieras över skatten, är den allmänna politiska uppfattningen.

Men jag ser ingen underdånighet hos de hungriga i tältet utanför Klara kyrka, och jag ser ingen självgodhet eller pösande moralism hos volontärerna som delar ut maten. Jag ser bara glädje, och undrar om det är tron som är nyckeln. Kan tron, kanske i kombination med egna tuffa erfarenheter, få bort moralismen och ”välgörenhetens översitteri”, och ersätta den med ödmjuk glädje över att få hjälpa?

 

Välfärdsstatens skyddsnät har helt klart maskor, oavsett om det beror på moralism, rädsla för ”välgörenhet” eller den falska övertygelsen att alla som behöver hjälp också kan få det, om de bara tar sig samman och går till socialkontoret. När välfärdsstaten fallerar är det människor som de i Klara församling, de som engagerade sig i härbärget i Sandviken och andra kristna, som väldigt ofta utgör det yttersta skyddsnätet. Vad i tron är det som driver fram det sociala engagemanget, viljan att hjälpa?

– Har man blivit drabbad av Guds kärlek – upplevt nåden, som är unik i ett samhälle där vi är snabba att döma varandra – då blir man tacksam och vill ge tillbaka, säger Iwan Giertz som är präst och direktor i Klara kyrka.

Iwan påpekar att en del av volontärerna och församlingsmedlemmarna själva har blivit befriade från alkohol och ett liv på gatan, och att människor med de erfarenheterna ofta är särskilt ivriga att få hjälpa andra. Han har en teori om varför kristna volontärer inte är lika moralistiska som välfärdsstatens socialtjänstemän. 

– Det nuddar nåden, som har med förlåtelse och försoning att göra. Försoning lägger grunden för att se min nästa. Jesus identifierade sig med de mest utsatta, och Bibeln berättar om den barmhärtige samariten.

Iwan håller inte med de kritiker som menar att kristna sociala insatser är ett maskerat egenintresse, att kristna hjälper bara för att missionera eller komma till himlen.

– När evangeliet blir levande växer det fram en kärlek, som Moder Teresa talade mycket om. Det är innersidan av tron, olivträdet som bär frukt, när jag förstår hur älskad jag själv är och vill göra något tillbaka.

En man i församlingen som inte vill ha sitt namn publicerat har ett enkelt svar på min fråga:

– Det står i Bibeln att man ska hjälpa, så långt man kan.

Mannen berättar att han är före detta missbrukare och skulle känna sig vilsen och ensam utan gemenskapen i Klara kyrka.

– Det här är ett hem för många som har kommit snett i livet, som inte har något annat. När man har haft ett trassligt liv är det viktigt att få känna sig älskad och omtyckt, och det blir man på Klara. Här får man både mänsklig kärlek och Guds kärlek.

Lennart Jonsson är ekonomiansvarig i Klara församling. Han blir ivrig när jag frågar varför kyrkan engagerar sig socialt.

– Det är vår uppgift, det är huvudspåret. Det Jesus vill är inte att vi ska gå omkring och vara fromma och perfekta. Gud är kärleken, och ska vi göra det som han gör kan vi inte bara vara kristna på vår kammare. Fylls vi av Guds kärlek så måste den ut! Går jag in i mitt rum så kvävs jag.

Lennart berättar att han har arbetat på Telia Sonera i 40 år men att Klara ger honom mer energi.

– Jesus finns bland de minsta i samhället, de sämst lottade. När jag åker hit från jobbet känner jag att jag är bland lyckliga människor, trots att de är tandlösa, trasiga och tilltufsade. Det ger energi, jag är nära Gud.

Marianne Lidskog som är diakoniassistent tror att det ligger i människans natur att man mår bra av att få ge, men hon tycker också att den nedlåtande attityden mot kristna sociala verksamheter i den politiska debatten tyder på historielöshet.

– Man har glömt historien, det har alltid funnits i den kristna tron att man ska dela sitt bröd, vårda de sjuka. Nästan varje kyrka har någon form av outreach. Man borde ha respekt för att den tidiga nykterhetsrörelsen och även arbetarrörelsen gick hand i hand med kyrkan. Biståndet växte också ur kyrkligt engagemang. Men ofta glömmer och nonchalerar man det stora stråket i historien.

 

För drygt hundra år sedan presenterade Max Weber teorin om den protestantiska etiken och kapitalismens anda. I korthet menade Weber att eftersom protestantismen gör frälsningen och nåden till en sak mellan individen och Gud – inga präster eller andra mellanhänder kan lova individen frälsning – så utvecklades i protestantiska länder en arbetsmoral och sparsamhet som bäddade för kapitalism. Webers teori har senare ifrågasatts, men på frågan vad i den kristna tron som driver fram det sociala engagemanget så kanske individens möte med Gud, det personliga ansvaret, är en del av svaret.

Nog kan man se den svenska politiska rädslan för ”välgörenhet”, inställningen att hjälp blir värdigare om den sköts byråkratiskt och anonymiserat via skattsedeln, som en ursäkt för att slippa ta personligt ansvar? Att skynda förbi tiggare, missbrukare och utslagna, blunda för misären genom att intala sig att ”de skulle få hjälp om de bara ville” och ”jag betalar redan för deras hjälp över skatten” – är inte det att fly från det personliga ansvaret för medmänniskor i nöd? Men om individens möte med Gud och det personliga ansvaret är bärande för de kristna sociala insatserna – vad innebär det att kristna i Sverige ofta hånas som irrationella stollar som tror på tomtar och troll, att skolor som håller avslutning i kyrkan kan bli anmälda, att alla är överens om att tro och politik är och ska vara skilda storheter?

Ska man bygga en statsindividualistisk välfärdsstat, där ingen människa är beroende av en annan människa men alla är beroende av staten, då är det kanske nödvändigt att kapa alla band mellan tron och politiken, och helst marginalisera tron. Den statsindividualistiska välfärden får ju inte fullt genomslag om kristna människor genom egna ideella hjälpinsatser skapar välfärdsalternativ och beroenden människor emellan. Och om välfärdsstaten var allomfattande skulle vi ha rätt när vi går förbi missbrukaren och tänker att ”jag har redan betalat för hans hjälp via skatten”.

Men välfärdsstaten är inte allomfattande. Skyddsnätet har stora maskor och det är som sagt ofta de kristna som står därunder och fångar dem som faller igenom. Ändå behandlas kristna hånfullt och nedlåtande i den politiska debatten, när de inte nonchaleras helt. Politik är en värld och kristen tro en helt annan värld. Trodde jag.

 

”Jesus, jag vill be för Fredrik Reinfeldt och hela regeringen. De har ett så svårt uppdrag, det vet ju vi som ser varje dag vad arbetslöshet, sjukdom och hemlöshet ställer till med, när vi träffar de hungriga och drogade. Jesus, hjälp Fredrik Reinfeldt!”.

Det är morgonbön i Klara kyrka och jag har redan blivit överraskad. Mina tidigare erfarenheter av kyrkor är av arten ”rätt sak på rätt plats”: Den som vill sitta tyst och lyssna på prästen går till Svenska kyrkan, den som söker mer interaktion går till Missionskyrkan eller Baptistkyrkan, och den som verkligen vill släppa loss – kanske tala i tungor eller resa sig och lovprisa Gud – går till Pingstkyrkan. Men på Klara, som hör till Svenska kyrkan, finns alla typer. De tysta, de interagerande och de som släpper loss. 

Prästen Iwan Giertz och vaktmästaren Per Svensson, utrustade med gitarrer, inleder morgonbönen med psalmen Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Iwan berättar hur han höll sitt nyfödda barnbarn i händerna och slogs av att det är den känslan sångtexten handlar om; ”allting vilar i min faders händer” – vi är alla Guds barn som ska känna tryggheten i de starka händerna som håller oss.

En del av de församlade nickar tyst. Andra ger röst åt sina känslor: ”Halleluja!”, ”Tack Jesus!”. När vi sjunger reser sig en del, vaggar till musiken och lyfter armarna mot himlen.

Ganska snart släpper Iwan böneordet fritt, och många (men inte alla) i församlingen ber högt för någon. En sjuk vän, alkoholisterna som lämnat tomburkar utanför kyrkan, en hemlös man som behöver bostad, den förre prästen som driver barnhem i Tanzania.

Så kommer plötsligt bönen för Fredrik Reinfeldt och regeringen. Fler vill be för statsministern, och även för kungen, drottningen och kungafamiljen, liksom för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och journalisterna på Expressen.

I den politiska världen är övertygelsen kanske stark om att politik och religiös tro inte har med varandra att göra och ska hållas strikt åtskilda. I Klara kyrka kan församlingen inte låta bli att be för de politiker och myndigheter som har att hantera den bistra verklighet som volontärerna möter varje dag.

 

Att Klara församling ber för Fredrik Reinfeldt betyder inte att församlingsmedlemmarna är okritiska till den förda politiken. Volontärer som varje dag möter missbrukare och hemlösa har sett för mycket av samhällets baksida för att tycka att vi lever i den bästa av världar, och flera av dem jag talar med uttrycker mer eller mindre politisk kritik.

Som Karel, en trettioårig man från Tjeckien som efter fyra månader i Sverige och som volontär för Klara har bestämt sig för att stanna här och utbilda sig till präst. Han hamnade själv på gatan i Tyskland, drack för mycket och överlevde genom att samla tomburkar. Nu kan han inte nog uttrycka sin tacksamhet och glädje över att ha hamnat i Sverige och på Klara, men när vi står på Sergels torg nickar han mot några unga heroinpåverkade män och säger ”Sweden, this is your future”.

Karel säger att han inte förstår hur ett välfärdsland som Sverige kan ha så dålig missbruksvård. Han och de andra volontärerna på Plattan blir märkbart nedstämda när en ung kille som hållit sig ren en längre tid kommer fram till skrindan narkotikapåverkad. En äldre kvinna får tårar i ögonen, vilket hon även får över den unga tjej som fått ett återfall.

Tobbe, som själv mötte Jesus i en cell på fängelset när han fortfarande var missbrukare, är den som är lugnast.

– Det är den 18:e i dag, då kommer pengarna från Försäkringskassan och då står Djävulen där och säger ta den här silen, du får den första gratis, förklarar Tobbe.

Och volontärkvinnan som gråter över återfallen blir lika glad över framgångarna som hon blir ledsen över bakslagen.

– Nu kunde vi ordna bostad åt två killar, och jobb åt en! berättar hon glädjestrålande och nästan småskuttande.

 

Fyra stora termosar med kaffe och te går åt rasande fort på Plattan. På slutet får vi säga till besvikna missbrukare att det inte finns något kvar. Efteråt, när vi försöker tina upp på Klara kyrkas kafé, frågar jag Tobbe hur volontärerna hanterar känslostormarna, den stora sorgen när en ung människa som varit på väg att ordna upp sitt liv plötsligt får ett återfall.

– Vi ber, svarar han enkelt.

Kraften i bönen kan jag inte förstå, men väl se. Plötsligt står en kvinna i kyrkan. Hon är endera narkotikapåverkad eller har kraftiga abstinensbesvär, och håller krampaktigt i kyrkbänken för att stå upprätt. Hennes blick söker sig mot altaret, och utstrålar ren ångest. Tobbe ser henne också, och lämnar mig och sällskapet vi sitter med. Han går fram till henne, lägger en hand på hennes axel och börjar be. Han mumlar, ber och välsignar, hon flyttar närmare så att han kan lägga armen om henne. De står så i säkert fem minuter, Tobbe ber hela tiden. När de slutar är hennes ansiktsuttryck alldeles förändrat. Ångesten och krampen har ersatts av fridfullt lugn.

Trons mysterier förstår jag inte, men jag tror mig veta att ingen av välfärdsstatens socialtjänstemän kan hjälpa en missbrukare så som Tobbe hjälpte kvinnan i kyrkan. Jag får dessutom se en liknande händelse vid eftermiddagsbönen, då församlingen ber för en man från Syrien vars moster precis dödats i kriget. Mannens djupa sorg försvinner naturligtvis inte, men även han ser lugnare ut efter den intensiva bönen.

Eftermiddagsbönen avslutas med att några invandrade församlingsmedlemmar som har en persisk studiegrupp framför musik. De orientaliska melodierna och pumpande rytmerna får sångerna att låta som de mer exotiska inslagen i Eurovisiontävlingen. Men när vi får en översättning av texterna handlar de om Gud och Jesus, och att bygga en stark tro. Även den mångkultur som politiker talar så vackert om men har så svårt att få att fungera i verkligheten, faller på plats i Klara kyrka.

När Elisabeth Svantesson (M) tillträdde som arbetsmarknadsminister gick drevet. Eftersom hon varit med i Livets ord menade många debattörer att hon var olämplig som minister. När Per Eriksson valdes till rektor för Lunds universitet protesterade lärare vid naturvetenskapliga fakulteten, eftersom han varit medlem i Pingstkyrkan. ”Hade han varit buddhist hade det varit mycket mer okontroversiellt”, menade en lektor i biokemi. Skolverket meddelade 2012 att skolavslutningar kan ske i kyrkan om ”det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse”. Carola Häggkvist har varit ett populärt föremål för elaka skämt ända sedan hon slog igenom som sextonåring, eftersom hon är kristen. Varje gång en nyhetssajt med kommentarsfält skriver om Kristdemokraterna – oavsett om det handlar om kärnkraft eller bostadspolitik – kommer kommentarer om att partiet bör slängas ut ur politiken och förbjudas eftersom bara vansinniga och irrationella människor tror på tomtar och troll.

Listan över hånet och mobbningen mot kristna i Sverige skulle kunna göras längre. Efter erfarenheterna i Sandviken och besöket i Klara kyrka får jag inte ihop det. Vi litar ju på och tar för givet att de kristna ska stå där och ta emot människorna som faller genom välfärdsstatens maskor. Och de kristna gör det. De ordnar natthärbärge, delar ut mat till hungriga, möter missbrukarna på Plattan och de prostituerade på Malmskillnadsgatan. De kristna hjälper dem som inte klarar välfärdsstatens moralistiska granskning, och de erbjuder gemenskap – ”mänsklig kärlek och Guds kärlek” – till de utstötta som ses som förbrukade förlorare av övriga samhället. De gör detta för att deras tro manar och inspirerar dem att göra det, för att ”fylls vi av Guds kärlek så måste den ut!”.

1. Elisabet Eriksson says: 24 juni, 2014 kl. 15:08 <3 TACK, GUD! För att Klara kyrka finns…. I Jesu namn, Amen! Svara

2. Franck says: 24 juni, 2014 kl. 07:09 Tack för en fin och välskriven artikel! Den tog mig rakt in i det fotarbete som sker runt Klara och beskrev vackert det tunga arbete och både hängivna och konkreta i det. Vackert också i ditt sätt att beskriva det som bär hela det arbetet. Tack! Svara

3. Lena says: 9 juni, 2014 kl. 10:44 Har haft nåden att besöka denna ljuvliga kyra. Guds kropp manifesterad! Här finns ”kostymmannen” o den utan ett öre i plånboken arbetandes och lovsjungandes axel vid axel! Bara Gud är stor här! Svara

4. Eva Dagourai says: 16 maj, 2014 kl. 07:30 Jag är stolt volontär i denna fantastiska kyrka. Gemenskapen och kärlekens budskap finns som en tung slöja över Centrums hjärta! Svara