I backspegeln:

Försvaret

Örlog. Försvaret har plötsligt blivit aktuellt igen. Hoten kanske är nya, men frågorna känner vi igen. Hur ska vi försvara oss? Med vad? Och vad får det kosta?

av Andreas Ericson

Anders Björck blev försvarsminister lagom till kalla krigets slut. Men han hann i alla fall åka lite stridsvagn. Foto: Anders Wiklund / TT

Anders Björck blev försvarsminister lagom till kalla krigets slut. Men han hann i alla fall åka lite stridsvagn.
Foto: Anders Wiklund / TT

1993–1999 Värnplikt, moderata stridigheter och Juholt

Den unge MUF-killen var egentligen bara ersättare på partistämman 1993 men tog ändå chansen att äntra talarstolen när man diskuterade försvarspolitik.

”Värnplikt är slaveri!” dundrade han och vände sig direkt till Moderaternas egen försvarsminister på första raden: ”Anders Björck! Hur i helvete kan du sitta och administrera detta slavsystem?”

Ministern tittade stint ner i sina handlingar alltmedan andra ungmoderater följde upp attackerna.

Till de nyliberala idéer som växte inom MUF på 1980-talet hörde uppfattningen att värnplikt var en kränkning av individen.  Björck representerade en generation borgerliga politiker för vilka värnplikt var självklart.

”Vi har värnplikt för att undvika att vårt land hamnar i slaveri!” svarade Björck ilsket och fick eldunderstöd av Gunnar Hökmark: ”Det här är inte värdigt Moderata samlingspartiets partistämma”, förklarade han allvarligt.

Den unge mannen, Mattias Svensson, fick inte sin stämma med sig den gången och lämnade så småningom politiken för att långt senare bli redaktör på Neo. En annan av ungdomarna hette Markus Uvell och skulle senare bli vd på tankesmedjan Timbro. (Debatten finns att se Youtube.)

Men när Moderaterna fick makten igen tretton år senare blev en annan av de unga ideologerna finansminister. Nu var det inte så mycket nyliberalism som kontroll på stadsbudgeten det gällde för Anders Borg. De 40 miljarderna som försvaret slukade varje år såg lockade ut. Och för 2000-talets politiker var minnena av kalla kriget något som hörde barndomen till.

Så gick det som det gick. Regementen lades ner, förband utgick och värnplikten avskaffades. 2014 står Sverige med ett försvar som med tillräcklig varning kanske kan försvara huvudstaden någon vecka. Andreas Ericson försvaret Neo nr 2 2014 Marcus Uvell Mattias Svensson Anders Björck Carl Bildt Håkan Juholt citat

Allt är förstås inte Moderaternas fel. När nedrustningen började på 1990-talet var det faktiskt de som stod emot längst. 1995 ville partiet inte vara med i försvarsberedningen alls eftersom finansminister Göran Persson redan bestämt budgetramarna innan man ens börjat diskutera. Den avgångne försvarsministern Björck (som hämtat sig efter striden på partistämman) krävde att få läsa de promemorior han själv beställt men betraktades nu som ”enskild person” av den nya ministern, Thage G Peterson. Resultatet blev enligt GP en ”faxduell” mellan försvarsministern och moderatledaren Carl Bildt.

1996 blev det i alla fall ett försvarsbeslut och nedrustning. Men redan två år senare ville försvarsministern (som nu hette Björn von Sydow) spara ytterligare. Rysslands försvar hade rostat ihop och den tänkta invasionsflottan stod på botten eller fraktade säd i Sydamerika. Under 1990-talet sista år kom en utredning fram till att invasionsförsvaret skulle bort helt.

”Vi trycker kamelen genom nålsögat. För att komma ut på andra sidan med en annan försvarsmakt. Denna omställning är alla partier i riksdagen helt överens om”, sa beredningens ordförande.

Han hette Håkan Juholt.

En joker i leken. Så här töntig tyckte Aftonbladets ledarsida att Jan Björklund var när han oroade sig för Gotlands säkerhet. Det var 2011.

En joker i leken. Så här töntig tyckte Aftonbladets ledarsida att Jan Björklund var när han oroade sig för Gotlands säkerhet. Det var 2011.

1981: Nedrustning, tekoförsvar och lärdomar från Vietnam

Strider om försvarets storlek, styrka och kostnader är förstås inget nytt. Alla känner till bondetåget och borggårdstalet 1914. Men oftast har det hetat att det råder enighet om försvaret. Det är för viktigt för att bråka om. Men det är också en sanning med modifikation.

1982 gav sig det nygrundade Miljöpartiet in i debatten och vände på många begrepp. ”Det föreligger en väldigt stor fara för Sverige att ha ett mycket starkt försvar”, förklarade Per Gahrton för en förmodligen något förvånad samtid. Gahrton trodde nämligen att ett starkt försvar skulle provocera fram ett anfall med kärnvapen. ”Ett starkt civilförsvar undanröjer denna risk”, tröstade han sedan.

Miljöpartiet förpackade sina revolutionerande förslag som ett ”fredspolitiskt handlingsprogram” och öppnade för omedelbart stopp för vapenexport.

”Sverige kan föregå med gott exempel genom att ta ett steg bort från den militärteknologiska upprustningen. Då finns det stora möjligheter att andra länder följer efter”, förklarade partiets Gertrud Anljung trosvisst för TT.

De här icke-ortodoxa åsikterna gjorde att de flesta trodde att Miljöpartiet skulle göra VPK sällskap i den exklusiva skaran partier man inte brukade tillfråga om deras åsikt om försvaret. Men när Gahrton & Co kom in i riksdagen 1988 fick man överraskande vara med. Birger Schlaug tog tillfället i akt att påpeka att försvarsförmågan delvis berodde på att man förde ”en regionalpolitik som gör att hela landet kan leva”. En annan företrädare för partiet tyckte å sin sida att ett militärt försvar var meningslöst eftersom fienden bara behövde skicka en missil på Barsebäck.

VPK släpptes in i värmen ungefär samtidigt men hamnade omedelbart på kollisionskurs med övriga partier. Kommunistpartiet ägnade sig mest åt att lansera olika varianter ”folkförsvar”. Det kanske mest udda förslaget från VPK var att stärka det ekonomiska försvaret genom att utveckla den svenska tekoindustrin(!).

Regementsdöd pågår. En delegation från det nedläggningshotade Dalregementet överlämnar namnunderskrifter till försvarsminister Björn von Sydow. Det hjälpte inte. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Regementsdöd pågår. En delegation från det nedläggningshotade Dalregementet överlämnar namnunderskrifter till försvarsminister Björn von Sydow. Det hjälpte inte.
Foto: Fredrik Sandberg / TT

1987: Krig i bokform

En skrift som hette Om kriget kommer fanns förr i alla svenska hem. Där kunde man lära sig att vara vaksam mot spioner, folkrättens grunder samt vilka frukter man kunde äta efter ett kärnvapenanfall. Det är inte den enda skriften som försökt ge en bild av hur ett framtida krig skulle kunna gå till.

I technothrillern Operation Garbo, vars första del kom ut 1987, ville det anonyma författarkollektivet bakom pseudonymen Harry Winter varna för följderna av en ansvarslös försvarspolitik. Boken gavs ut av Timbro och udden var främst riktad mot naiva vänsterpolitiker. Boken utspelar sig 1992 då ett skadskjutet Sovjetimperium av orsaker som inte framstår som helt klara bestämmer sig för att angripa Sverige. Bland hjältarna finns en tvehågsen folkpartiledare och en mycket kompetent moderat utrikesminister som av någon anledning har ett stort intresse för teknik och flygplan. (Han hette Berg.)

Boken kom ut året efter att Tom Clancy chockat MÖP-världen med Red Storm Rising och mycket går igen därifrån, alltifrån det sovjetiska marinflygets basering till hur befolkningen terroriseras av ryska soldater.

Historien är onekligen medryckande men flytet bromsas något av att det förekommer enorma mängder romanfigurer i tre dussin parallella händelsekedjor. I sista boken befrias i alla fall slutligen landet av den flygintresserade moderatledaren, några kustkorvetter samt hemvärnet med god hjälp av den amerikanska marinkåren.

Värre gick det i ungefär samtida Anfall mot Sverige av pseudonymen Sune Andersson. (Uppenbarligen ville man vid denna tid inte skriva böcker om sovjetiska angrepp under eget namn.) Här är fienden långt listigare och förbereder angreppet i 30(!) års tid genom att placera KGB-agenter som studenter på Handels redan på femtiotalet. De gör sedan karriär genom statsbyråkratin som de långsamt vrider i alltmer totalitär riktning. Erövringen sker gradvis genom höjt skattetryck, samkörning av personnummer och indoktrinära bilder av Kreml på yoghurtpaketen. När den militära attacken väl kommer är den ”bara en bekräftelse på det nya styrelseskick som redan införts”.

Boken sålde ganska bra men uppmärksammades mycket sparsamt på kultursidorna.

Artikeln publicerad i Neo #2–2014

Lämna en kommentar