Förenta nationernas skilda världar

Låt säga att du önskar fred, mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning och en arena där världens alla länder kan komma samman. Är det då Förenta Nationerna du ska vända dig till?

av Fredrik Segerfeldt

Fredrik Segerfeldt Förenta nationernas skilda världar FN mänskliga rättigheter Neo nr 1 2011 illustration Joanna Andreasson

Tillsammans för en bättre värld. Så brukar man sammanfatta hur det internationella samfundet verkar inom ramen för internationella organisationer, varav FN är den främsta. Problemet är bara att det varken finns något internationellt samfund eller någon gemensam uppfattning vad ”bättre” egentligen är.

Baronessan Thatcher brukar tillskrivas citatet: ”There is no such thing as society”. Med det lär hon ha menat att samhället består av individer. Det kan ifrågasättas, men på internationell nivå har motsvarande uttryck stark relevans: ”There is no such thing as an international community”. Det finns inget internationellt samfund, i alla fall inte i betydelsen en gemenskap av stater med gemensamma utgångspunkter, värderingar och målsättningar om hur världen kan, bör och ska bli bättre.

I stället finns det en rad olika stater och grupper av stater med olika intressen, ideologier och perspektiv, som med olika medel kämpar om makt, inflytande och resurser.

I Neo nr 5–2010 visade Paulina Neuding hur Libyen får sitta i FN:s råd för mänskliga rättigheter och blockera berättelser om hur diktaturen i åratal i ett smutsigt förhandlingsspel hållit oskyldiga bulgariska sjuksköterskor fångna under
tortyr. Libyen och de stater som röstat in landet i rådet har uppenbarligen inte som mål att främja mänskliga rättigheter, utan att bedriva politisk kampanj mot väst och vinna egna fördelar. Ett annat, mindre känt exempel var när utrikesminister Carl Bildt i ett tal hade uppmanat samma råd att särskilt granska ett antal namngivna länder, inklusive Kuba. Den kubanske ambassadören Juan Antonio Fernandez Palacio -replikerade:

”I morse hörde vi, i chock, uttalandet från representanten från Konungariket Sverige. Med sitt konfrontativa uttalande tog han oss tillbaka i tiden, till de inte så ärofulla dagarna av svensk imperialism, vilken fyllde grannländerna med blod och smärta, av vilka flera led av kolonialt slaveri under deras erövrande stövel.

(…) Till skillnad från Sverige är Kuba ett land präglat av rättvisa och inkludering. På Kuba förföljer man inte migranter eller försöker genomföra etnisk rensning genom att bara släppa in dem vars hår- och hudfärg stämmer in på ras- profilen hos de forna vikingaerövrarna. Representanten från Sverige ska komma ihåg att Kuba är här, Kuba är medlem av detta råd. Sverige står utanför, för landet har inte förtjänat sin plats här.”

Ambassadören sa ingenting om att Sverige är ett land man som politisk flykting flyr till, medan Kuba är ett land man flyr från, om man inte råkar bli skjuten på vägen. Orsaken till flykten är vanligtvis just brist på de mänskliga rättigheter som rådet ska främja. Vi ska också komma ihåg att kritiken kommer från ett land som människorättsorganisationen Freedom House klassar som helt ofritt, och riktar sig till ett land som samma organisation ger betyget helt fritt.

Hur sannolikt är det att Kuba och Sverige skulle kunna samarbeta för en bättre värld? Förutom att vi är två suveräna stater som är med i FN kan man knappast säga att vi och Kuba utgör delar i något samfund. Våra politiska grundinställningar skiljer sig så mycket åt att det inte går att samarbeta för fred, demokrati, mänskliga rättigheter samt utveckling och minskad fattigdom. Kuba representerar precis de problem som bör lösas för att en bättre värld ska bli verklighet: diktatur i stället för demokrati, ofrihet i stället för frihet, brutalt våld och förtryck under politiskt godtycke i stället för lagstyre och mänskliga rättigheter, planekonomi och fattigdom i stället för marknadsekonomi och välståndsutveckling. Detta gäller inte bara för Sverige och Kuba, utan för många och mycket stora grupper av länder.

Mänskliga rättigheter är den fråga som på sistone fått mest uppmärksamhet i diskussionen om FN. De politiska skillnaderna mellan länderna är ingalunda begränsade till detta område. Splittringen, bristen på gemensamma grundvärderingar och på vilja att verka för det gemensamma bästa, tar sig en rad olika uttryck. Det är politiken, dumbom.

Fredrik Segerfeldt Förenta nationernas skilda världar FN mänskliga rättigheter Neo nr 1 2011 citat

Häromåret utsåg Kommissionen för hållbar ekonomisk utveckling ett nytt ordförandeland: Zimbabwe. Det är en stat där hyperinflation gjort att sedlarna används som toalettpapper, som genom vanstyre förvandlat Afrikas kornbod till ett fattighus. Landet rankas sist av alla som är med i UNDP:s index över mänsklig utveckling. Zimbabwe har också lägst genomsnittlig inkomstnivå av alla dessa länder.

Att Robert Mugabes representant skulle få leda kommissionens arbete med hållbar ekonomisk utveckling handlar alltså inte på något sätt om en gemensam strävan att tillsammans skapa gynnsamma villkor för ekonomisk utveckling, eller ens att olika länder ska lära sig vilken sorts policy och vilka reformer som fungerar för tillväxt och fattigdomsminskning. I stället valde Kommissionens medlemmar att göra en politisk markering. Utnämningen ägde rum när frågan om de vita farmarna var som högst upp på agendan och Afrika ville ge väst en knäpp på näsan. Alla vet att Zimbabwe verkligen inte har något att lära resten av världen, särskilt inte på det ekonomiska området.

Ett annat exempel är när Unesco år 2005 hedrade den auktoritärt populistiske venezuelanske presidenten Hugo Chávez med sitt José Marti-pris som ska ”främja och belöna aktiviteter som bidrar till enhet och integration mellan Latinamerikas länder”. Priset instiftades på initiativ av Kuba, och har sitt namn efter en berömd revolutionärt kommunistisk kubansk poet och politiker. Chávez är enligt de flesta bedömare regionens mest splittrande politiska figur, med oljefinansierade utrikespolitiska tentakler i många andra länder i regionen. Det var alltså en politisk markering som blev en propagandaseger för Latinamerikas auktoritära vänster.

Att det var just Unesco som står bakom priset gör det extra prekärt. FN-organet är mest känt för sina världsarv och skapades ursprungligen för att främja kulturell förståelse mellan länder för att på så sätt förhindra framtida konflikter. Sedan dess har Unesco breddat sitt fokus och är verksamt inom utbildning, kultur, vetenskap och kommunikation. Bland annat sysslar organisationen med pressfrihet, har startat en pressfrihetens dag och delar årligen ut ett pressfrihetspris. Tillsammans med bristen på rättssäkerhet är den kringskurna pressfriheten det område där Chávez auktoritära styre tagit sig starkast uttryck.

Man bör också nämna de dokument som fördömer religionskritik och vill begränsa yttrandefriheten, som antagits i såväl människorättsrådet som i generalförsamlingen. De muslimska länderna inom ramen för Organization of Islamic Conference (OIC) ville markera mot vad de uppfattade som kränkande behandling av islam i väst.

Den högtidliga formuleringen i stadgans preambel har FN heller aldrig lyckats leva upp till. Den som fastslår att ”Förenta Nationernas folk” är beslutna att ”rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden”. Med två enstaka undantag har FN aldrig lyckats stoppa en stats aggression mot en annan. Det har helt enkelt inte funnits tillräckligt med politisk sammanhållning, ideologisk eller strategisk samsyn för att säkerhetsrådet ska kunna agera.

Ganska snabbt efter att Förenta Nationerna bildades gjordes organisationens säkerhetsarbete i det närmaste meningslöst av kalla kriget, vars två primära kontrahenter var för sig hade möjlighet att lägga in veto i säkerhetsrådet. I stället räddade kärnvapnens hot om ömsesidig förstörelse oss från ett tredje världskrig, samtidigt som de två supermakterna bedrev en mängd krig genom ombud runt om på jorden.

Det första undantaget från regeln om det totala misslyckandet var Koreakriget. Då representerades Kina i säkerhetsrådet fortfarande av Guomindangregimen som efter den kinesiska revolutionen tagit sin tillflykt till Taiwan. Trots att Fastlandskina styrdes av kommunistpartiet betraktades den västvänliga Republiken Kina som landets rättmätiga representant. I protest mot detta bojkottade Sovjetunionen säkerhetsrådet, vilket gjorde att landet inte kunde lägga in sitt veto mot resolutionen som möjliggjorde den FN-insats som slog tillbaka Nordkoreas invasion av grannen. FN:s kollektiva säkerhet fungerade eftersom systemet var dysfunktionellt, med dess grundläggande beståndsdelar satta ur spel.

Efter att Sovjetunionen hade upplösts och kalla kriget därmed hade tagit slut fanns det i många läger hopp om att världen var redo för ett fungerande FN, när de två konkurrerande stormakterna inte längre skulle blockera säkerhetsrådet med sitt vetovapen. Nu skulle det internationella samfundet äntligen få en möjlighet att faktiskt vara ett samfund. Och det började hoppfullt, med det andra undantaget från regeln, nämligen det första Irakkriget. En resolution tillät alla till buds stående medel, FN-språk för våld, för att kasta ut Saddam Husseins Irak ur Kuwait. Sovjetunionen höll på att braka samman, skulle precis ersättas av Ryssland i säkerhetsrådet och hade varken vilja eller makt att lägga sig i. Kina hade inga vitala intressen i regionen och var då inte heller den stormakt i vardande som landet är i dag. Men sedan dess har det aldrig hänt igen. För Ryssland har rest sig igen och ett Kina som vuxit flera storlekar låter sig knappast köras över i säkerhetsrådet numera.

Det finns alltså ingen internationell rättsordning, eftersom det inte finns något internationellt våldsmonopol som fungerar, annat än på papperet. Visst finns det internationella regler för hur umgänget mellan stater ska gå till, för mjuka frågor som exempelvis post och telekommunikation. Behovet av sådana blir dock allt svagare i takt med att avregleringar har gjort de nationella monopolen allt mer obsoleta. Men viktigare: så fort det bränner till, när det handlar om makt och kallt stål, då är FN tandlöst. Det kan illustreras med misslyckandet att stoppa minst tre folkmord de två senaste decennierna.   Det handlar om Bosnien (200 000 döda) och särskilt Srebrenica, Rwanda (800 000 döda) och i Darfur (minst 200 000 döda). Tillika har det mest dödliga kriget i världen sedan andra världskriget, i Kongo (omkring fyra miljoner döda), i stort sett lämnats oberört.

I Sverige råder dock politikens primat. Vi ser politik och byråkrati som perfekt fungerande institutioner och processer, där gemensamma frågor löses på ett rationellt och demokratiskt sätt. Finast av alla sådana organ är FN. FN-dagen är flaggdag och i skolan får eleverna kalkera FN-flaggan och lära sig att organisationen är den yttersta representanten för det bästa hos människan. Enligt SOM-undersökningarna från Göteborgs universitet är FN den institution som utan konkurrens åtnjuter högst förtroende bland svenskarna. I regeringsförklaringarna hyllas också FN som något som står i centrum för våra relationer med omvärlden. Senast sa statsminister Fredrik Reinfeldt att ”[e]tt starkt FN är en hörnsten i svensk utrikespolitik”. Vi svenskar ska förvisso vara glada för att vårt politiska liv verkligen är så tråkigt, att makt oftast utövas välvilligt.

Så ser det inte ut i stora delar av världen. Där utövas makt ofta utan minsta tanke på medborgarnas nytta, ibland rakt emot deras önskningar och intressen. Sådana länders stats- och regeringschefer åker inte till New York eller Genève för att skapa en bättre värld. De använder FN för att belöna klienter genom att ge dem något av de välbetalda jobb staten enligt kvoteringssystemet har rätt till. De deltar i fredsbeväpnade styrkor för att finansiera den egna armén och säljer sina röster i säkerhetsrådet till högstbjudande.

USA har andra skäl att inte ta FN och dess målsättningar på allvar. Eftersom landet är mäktigast har det lite att tjäna på att begränsa sin globala maktutövning. I USA finns dessutom insikten om att andra stater inte på något seriöst sätt arbetar för att de mål som FN – det internationella samfund de påstås utgöra delar av – sägs sträva efter.

Om Sveriges riksdag såg ut som FN skulle hälften av ledamöterna vara utsedda av landets Hells Angels-klubbar. De skulle inte heller verka för något gemensamt bästa. Ingen skulle sätta ett sådant organ i centrum för någon politik.

Artikeln publicerad i Neo #1 – 2011

Lämna en kommentar