Flyktingarna på Östersjön

I höst är det 25 år sedan muren föll. Men den kommunistiska järnridån löpte inte bara genom Berlin. Under en stor del av efterkrigstiden var farvattnen mellan Tyskland och Sverige en av vägarna för flyktingar från diktaturerna i öst. Lena Breitner upptäcker sin egen släkthistoria – och berättelsen om en tid då en färd över Östersjön var en livsfarlig resa mellan två världar.

av Lena Breitner

– Nej Rune, nej! Nej! Nej! Nej!”

Min mammas röst är fylld av panik. Jag är ett barn och förstår inte hennes rädsla. Den småländska sjön är ju liten. Det behövs inte många simtag in till stranden.

Pappa hade skaffat en vit plastbåt med djupgående köl, som han klätt med en metallskena så att det inte skulle gå hål i botten när vi stötte i alla stenar som det fanns många av i sjön. Men det lugnade inte mamma. Som tonåringar himlade vi barn med ögonen, eller fräste åt henne att lägga av.

Hur många gånger upplevde jag inte denna scen? Ibland behövde vi inte ens ha puttat ut båten. Det räckte med att någon klev i båten lite slarvigt så att den gungade till ordentligt.

”Nej, nej.”

Varför berättade inte mamma varför hon var så rädd? Det var ju inte bara det där med att hon aldrig lärt sig simma. Hennes första upplevelse i en roddbåt var ett spel på liv och död där hon i egenskap av äldsta dottern säkert förmanades att ta ansvar och verka lugn gentemot de yngre syskonen.

I sommar är det 65 år sedan min morfar flydde med fru och sex barn. De flydde från diktatur och förtryck, från den ryska ockupationszonen i Tyskland som bara några månader senare skulle bli DDR. Men för mig som barn berättades aldrig några hemska historier. Jag visste att de kommit i en roddbåt och jag tänkte på vår småländska sjö där man också kunde ro.

”Mina ögon måste varit stora som tefat, för din morfar skrattade åt mig och sa att så stort trodde du visst inte att havet var”, berättade mamma senare. ”Det var några som försökte fly samtidigt med oss fast i kanot. De kom aldrig fram.”

Det lät för otroligt, att någon skulle försöka paddla från Tyskland till Sverige. Men långt senare hittade jag en artikel i en svensk dagstidning om en person som några år efter krigsslutet anlänt till Falsterbonäset i en kajak som byggts ut för att bli stabil. Den liknade en katamaran och tidningen uttryckte tvivel om man verkligen kunde ha tagit sig från Tyskland i farkosten.

Den danske journalisten Jesper Clemmensen har via bland annat Stasiarkivet kartlagt omfattningen av flyktrutten över havet. Hans bok Flugtrute Østersøen – historien om ”den osynlige mur” mellem DDR och Danmark under det kolde krig utnämndes till årets historiska bok i Danmark 2012, inte minst för att den berättar om en tidigare okänd del av kalla krigets historia. Medan fokus ofta läggs på Berlinmuren kunde han visa att fler människor fick sätta livet till i Östersjön. Minst 138 personer dödades vid Berlinmuren under perioden 1961–89 jämfört med minst 164 som drunknade i Östersjön under samma period. Räknar man in perioden 1945–61 blir havets offer antagligen många fler. 

I Clemmensens bok finner jag beskrivningar och bilder på farkoster: gummibåtar, kajaker och hemmabyggen som en undervattenscooter. En del av bilderna kommer från Stasiarkivet. Majoriteten av den fruktade säkerhets- och underrättelsetjänstens brottsutredningar berör nämligen brott mot § 213 i DDR:s strafflagstiftning: olaglig gränsövergång eller försök till olaglig gränsövergång. I vardagligt tal talade man ”republikflykt”. Alla de omkring 6 000 som försökte fly DDR vattenvägen mellan åren 1961 och 1989 var enligt diktaturens sätt att se det kriminella.

I höst är det 25 år sedan murens fall. Berlinmuren, som uppfördes 1961,  var enligt DDR:s ledare en ”antifascistisk skyddsvall”. Allt elände fanns på den andra sidan. En del sympatisörer i Väst anammade samma språkbruk. Fascism och kapitalism blev även i deras munnar liktydiga begrepp.

Den andra tolkningen – som också blivit historiens – var att muren var ett hinder för människor att utnyttja sina mänskliga rättigheter: att kunna resa fritt, att kunna lämna sitt land och att kunna återvända. Den 45 kilometer långa muren blev en avgörande del i vad som i realiteten var ett folkets fängelse. Syftet med bygget var tydligt. Inte bara DDR, utan även andra länder i Östblocket tappades på sin befolkning. Mellan åren 1949 och 1961 flydde 2,7 miljoner människor via Berlin. Huvuddelen av dem var östtyskar och de var oftast unga och välutbildade. Östdiktaturernas ledare insåg att utvecklingen var förödande och satte därför den sista pluggen i hålet genom att bygga en mur rakt igenom Berlin. Allt för att säkra DDR:s fortsatta existens.

Men landet blev inte hermetiskt tillslutet. Bara nästan.

Det var i Berlin som fotograferna i Väst dokumenterade när människor hoppade från hus eller över taggtråden. Som när den 18-årige Peter Fechter 1962 försökte fly med en kamrat. Han sköts ner och blev liggande i ingenmansland där han förblödde inför hundratals vittnen. Efter en timme tystnade han och blev ännu ett av Berlinmurens offer. Öden som hans väckte ilska och vrede i Väst.

Dessa historier om murens offer är välkända. Havets offer har däremot förblivit mer okända. De dog ju inte framför våra ögon. Lik talar som bekant inte heller, men ändå kunde medierna i Väst ibland berätta om östflyktingar som hittats drunknade. I Clemmensens bok ges svaret på hur döda människors historia ändå kunde berättas, som när en östtysk fastnade i danska fiskenät. Han bar våtdräkt och närmast kroppen hade han en bild på sin familj. Vad kan han vara annat än en flykting som försökt simma till friheten i Väst? Min mamma har nog rätt när hon berättar att några inte kom fram 1949.

Många tog alltså vattenvägen redan de första åren efter 1945. Året då min mamma anlände till Sverige var rekordåret för vad vi i Sverige kallade illegala flyktingar. Legala flyktingar var utredda på plats, ibland av CIA, och fick resa i ordnade former till Sverige. Men de som tagit sig till Sverige på egen hand skulle först utredas av polis och säkerhetspolis. Många kom i fiskebåt och vanliga ankomstplatser var Smygehamn, Klagshamn och Öland. Dessa flyktingar transporterades till Citadellet i Landskrona, som var uppsamlingsplats i södra Sverige för illegala flyktingar.

Min morfar hade hamnat på svarta listan i det blivande DDR och trots att han var stans bästa skräddare hade han förlorat rätten att utöva sitt yrke. Orsaken var att han vägrat att rösta. Morfar förklarade för förhörsledaren i Sverige:

”Efter omröstningen kontrollerades vilka personer, som icke deltagit, och uppsattes därför på en så kallad svart lista. Breitner var bland dem som icke deltagit i denna röstning och hade därför uppsatts å förenämnda lista. Någon tid därefter fick han besked att gå till rådhuset i Bützow och där skriva sitt namn på en utlagd lista och om han gjorde detta skulle detta räknas som om han fullgjort sin röstning. Detta vägrade emellertid Breitner.”

En sekreterare från kommunistiska SED ska ha sagt till morfar att personer som inte gillade den nuvarande regimen hade de inte bruk för.

”Sekreteraren hade sagt till honom att det skulle säkert komma en tid, då han skulle ångra sitt handlingssätt”, står det i protokollet. ”Några veckor senare fick han besked om att han strukits som medlem i den så kallade hantverkarekammaren och att han omedelbart skulle insända sitt hantverkskort, vilket han också gjorde.”

Snart kom besked om att han inte fick fortsätta med sin rörelse, och trots nya ansökningar fick han inget nytt tillstånd. I stället fick han besked om att infinna sig på arbetsförmedlingen.

Det var i det här läget som min morfar började planera sin flykt. Min polioskadade, kraftigt låghalte morfar tog sig över till Västsidan och återvände med beskedet att han ville ta vattenvägen i stället. Orsaken var situationen i flyktinglägren i Väst med miljoner människor i till synes hopplös väntan på bostad och arbete.

Den två dygn långa båtturen till Sverige var en farlig resa. Vakter noterade att familjen inte hade någon registreringsskylt på båten. De såg kanske mellan fingrarna och sa att de skulle återkomma dagen därpå. Även om morfar hade viss vana av havet kunde Östersjön bli ett elakt hav. På natten höll de på att rammas av ett handelsfartyg.

Morfar hade en pistol med sig och var beredd att skjuta sin familj och sedan sig själv om de skulle bli tagna. Det kunde också ha hänt, för när de tvingades gå iland i Danmark ska en man ha hotat morfar med att de skulle skickas tillbaka. Efter ockupationsåren var tyskarna inte populära i Danmark.

Tidningarna skrev utförligt om varje flyktinggrupp som anlände till Sverige.

”En tysk familj på man, hustru och sex barn uppges vara på väg till Trelleborg i en liten öppen motorbåt i vilken de flytt från Sovjetzonen. Flyktingarna kom på tisdagseftermiddagen till Haarbölle i Danmark dit de måst gå in på grund av bensinbrist. Mannen, som varit skräddare i Posen, omtalade att det är omöjligt att existera i ryska zonen. Vid ankomsten till Haarbölle var familjen alldeles utsvulten men mat ordnades snart genom insamling bland ortsbefolkningen. Flyktingarna eskorterades sedan till territorialgränsen där båten satte kurs mot Trelleborg”, rapporterar TT i Köpenhamn om min familj.

Denna text har sedan klippts ihop med en annan text, som trycktes i flera skånska tidningar dagen efter ankomsten:

”På tisdagsförmiddagen kom familjen i sin båt till Trelleborg, dit mannen måste ro sista sträckan på grund av motorfel. Flyktingarna bjöds på kaffe på Falsterbohus och togs sedan om hand av polisen.”

En annan tidning kallar morfars båt för ”racerbåt” fastän det var en stormbåt med en ombyggd motorcykelmotor som båtmotor. Motorn gick sönder halvvägs till Sverige, så de fick ro.

Min mamma minns inget kaffe på Falsterbohus, bara att hon blev instängd i en varm bastu medan morfar förhördes, och att hon och hennes bror fick dela bil till flyktingförläggningen i Landskrona med några baltiska flyktingar som kommit samtidigt.

Av de drygt 3 000 illegala flyktingar av olika nationaliteter som bodde på Citadellet i Landskrona mellan 1945 och 1953 ska 258 ha utvisats. De hämtades tidigt på morgonen så att de inte skulle hinna ta livet av sig eller rymma. Ändå skedde självmordsförsök och oron kunde vara stor i flyktinglägret. Rykten spreds som en löpeld. En representant för säkerhetstjänsten bodde ständigt i lägret.

Citadellet i Landskrona avvecklas som flyktingmottagning, men flyktingarna fortsatte att lämna Öst.

När Berlinmuren uppfördes 1961 ströps en stor del av flyktingströmmen, men även svenska Trelleborg och danska Gedser påverkades. Här i hamnstäderna försökte östtyskar desperat kasta sig från färjorna när de låg vid kaj. De hamnade på kajen, eller i vattnet. I Trelleborg köpte man in gummibåtar för att kunna fiska upp människorna. Men det var förgäves. Som ett första steg började besättningen på de östtyska båtarna låsa in sina landsmän i serveringen då båten låg i hamn. Därefter förbjöds de helt att göra dagturer på havet. Östtyskland blev allt mer hermetiskt tillslutet.

Inte bara i Berlin skärptes beredskapen utan även längs hela den östtyska gränsen. Bevakningen av DDR:s kustremsa var gedigen. Tusen man i gränsbrigaden var ständigt i beredskap och 250 kontrakterade Stasiagenter bosatta vid kusten rapporterade om något onormalt inträffade. I havet fanns 34 fartyg med 800 man. Utöver dessa fanns också en armada från resten av Warszawapakten. Allt för att spana efter och gripa människor som försöker ro, paddla eller simma från en diktatur.

Av 6 000 som försökte fly vattenvägen till Västtyskland, Danmark och Sverige under åren 1961–89 ska knappt tusen ha lyckats. Tragedin är större än så. Omkring 5 000 personer sattes i fängelse för att ha brutit mot DDR:s lagstiftning och det finns exempel på de som fick upp till åtta års fängelse för att ha försökt utnyttja en av de mänskliga rättigheter som Erich Honecker lovat att DDR-regimen skulle hålla sig till.

Under mitt sökande efter den så kallade sanningen möter jag mycket tystnad. Under 1900-talet har vi hållit tyst om vad som hänt i våra vatten. Judarnas flykt 1943 över Sundet blev känd i samtiden när flyktingarna togs emot i Sverige, men deras rutter fortsatte att användas i största hemlighet, nu av motståndsmän och kurirer.

Det finns också en intressant frånvaro av rapporter i samtida tidningar om de Vita bussarna. Gissningsvis beror tystnaden på självcensur för att skydda personalen som skulle göra ytterligare resor ner i det krigshärjade Europa.

Efter andra världskriget fullkomligt exploderar ”flyktinghistorier” i medierna. De detaljerade beskrivningarna av min mammas familjs flykt är bara ett av många exempel. Men det fanns också en misstänksamhet. Medierna skrev gärna om att man inte kunde lita på alla, att det fanns spioner bland flyktingarna. Och det var korrekt. Östs underrättelsetjänster lät agenter följa med flyktingströmmarna, eller rekryterade flyktingar i Väst som agenter mot att de fick ha kontakt med och besöka släkt som var kvar i hemlandet.

Historier om flyktingar som kommer till Danmark och Sverige blev med tiden mer sällsynta. Färre klarade sig, men det är också något annat. Kan det vara en självcensur eller att media i högre grad hölls utanför? Människor i Väst som fick insyn i flyktvägarna valde antagligen tystnaden då offentlighet kunde sätta käppar i hjulet för andras flyktförsök. Flyktingar och flykthjälporganisationer blev också intressanta mål för diktaturernas underrättelse- och säkerhetstjänster.

I Malmö fick till exempel Stasiagenten ”Tourist” i uppdrag att bearbeta en man av bulgariskt ursprung. Bulgaren var språkbegåvad och arbetade för åkerier. Stasi visste att han hjälpt en östtysk att fly i en plomberad kylbil. Mannen uppvaktades av Stasi. ”Tourist” låtsades vara intresserad av att hjälpa flyktingar i DDR, men bulgaren ville inte samarbeta och hänvisar till att han inte vill ha problem när han skulle besöka släkten. Stasis dokument visar att den östtyske flyktingen höll på att dö i kylbilen, som gissningsvis öppnades först efter att den lämnat färjeterminalen i Trelleborg eller Helsingborg.

Stasiagenten ”Thomas” var en teologistudent i DDR som på Stasichefen Erich Mielkes order 1968 stationerades i Lund. Han hette Aleksander Radler och som teologisk forskare med bisysslan präst i Svenska kyrkan hade han en perfekt täckmantel för att, som bland annat hans Stasiakt visar, spionera på människorättsorganisationer, oppositionella bakom järnridån och flyktrutter.

Även om många som var engagerade i människorättsfrågor i efterhand erkänner att de var naiva inför diktaturen så tyder mycket på att stöd till oppositionella och flykthjälp blev ett arbete som utfördes under ockupationsliknande förhållanden. Detta gäller även Svenska kyrkans medarbetare.

En annan intressant orsak till att ”vattenflyktingarna” inte var kända var att många som kom till Sverige från Östtyskland hade målet Västtyskland då de kunde språket, hade släktingar där och var garanterade medborgarskap.

”Vi visade dem bara på nästa färja till Västtyskland”, säger en före detta medarbetare vid färjeterminalen i Trelleborg om de flyktingar som påträffades på båtarna.

Ibland önskade inte Väst offentlighet kring flyktingarna. Historien om fyrskeppet Gedser Rev är ett bra exempel. Det låg mellan Danmark och DDR och var ständigt bemannat. Förutom att hjälpa sjöfarten att undvika olyckor hade personalen den danska underrättelsetjänstens uppdrag att fotografera alla fartyg från Öst som passerade.

Vattenvägen till fyrskeppet var den kortaste flyktvägen och lockade många flyktingar. Matrosen Niels Gartig visste när de skulle komma. Oftast på sensommaren då det är varmt i vattnet och då det är disigt och dimmigt. Gartig kontrollerade först de nyanlända. Man visste aldrig om det var östtyska spioner. Sedan fick de komma ombord. Anropet till fastlandet var alltid i kodspråk:

”Fyrskibet mangler vand.”

Några timmar senare anlände postbåten för att hämta de nya flyktingarna.

Att Sverige inte ville stöta sig med sina grannländer i öst är en annan viktig aspekt till varför Östersjöns flyktingar sällan omtalades. Björn Ryman beskriver i sin bok Brobyggarkyrka – Svenska kyrkans engagemang i utrikesfrågor hur socialsekreteraren vid Diakonistyrelsen i Stockholm Allan Svantesson och svenska biskopar engagerar sig i balternas sak. Svantesson var föreståndare för det Baltiska kyrkokontor som organiserade kyrklig verksamhet bland balter som var internerade i Sverige och tillsammans försökte kyrkliga ledare stoppa den så kallade baltutlämningen vid krigsslutet. Dessutom hade de vid den här tiden samlat in pengar, köpt en båt vid namn Gugge och organiserat flyktturer från det av Sovjet ockuperade Lettland. Detta offentliggjordes via Ny Dag, syndikalistiska Arbetaren i Malmö och MorgonTidningen i Stockholm där Svantesson, som under kriget ställt upp för Högerpartiet, anklagades för att försöka förbereda nazismens renässans. Flyktingarna borde snarare ha beskrivits som motståndare till Sovjetkommunismens förtryck.

Statsminister Tage Erlanders reaktion är intressant. Han kallade Svantesson och biskoparna för ”reaktionära prelater”. I Erlanders dagbok står enligt Ryman följande: ”Bakom regeringens rygg har alltså dessa snygga gossar drivit en politik rakt i stäv med regeringens ofta proklamerade åsikter. Det hela är för djäkligt.”

Svenska kyrkan lydde vid den här tiden under staten och därmed också under Sveriges så kallade neutralitet mellan Östs diktaturer och Västmakterna. Således kunde inte Svenska kyrkan offentligt engagera sig mot diktaturerna, men det finns många exempel på präster som arbetade i det fördolda, till exempel kyrkoherden vid Victoriaförsamlingen i Berlin, Heribert Jansson, som efter Berlinmurens uppförande började föra in mediciner och litteratur till Öst, men som också smugglade flyktingar ur Östberlin i sin sportbil tills han avslöjades och blev av med sitt diplomatpass.

De flyktingöden vi fick höra talas om på den tiden var ofta lyckliga. Men alla var det inte. Clemmensen beskriver i sin bok familjen Sender, som under många år upprepade gånger begärde utresetillstånd från DDR. Diktaturen svarade med yrkesförbud och andra trakasserier. Till slut bestämde sig familjen för att fly över Östersjön. Året var 1977 och de hade två kajaker. I den ena satt mamman, sonen och en hund. I den andra pappan och de två döttrarna.

Men det gick inte bra. Vågorna blev högre och högre och till sist fick en av döttrarna panik. Den elvaåriga flickan reste sig upp och kajaken kantrade. Plötsligt låg tre av familjemedlemmarna i det vårkalla vattnet. Den chockade modern och brodern fick se pappan i familjen försvinna i vågorna. Inte heller flickorna kunde hjälpas ombord. Det fanns inte plats och kajaken riskerade att välta. Framför ögonen på mamman och brodern försvann ytterligare två familjemedlemmar.

Två svårt traumatiserade människor tas sedan ombord på en färja på väg till DDR. Kaptenen väljer att gå enligt planerad rutt mot Warnemünde. Risken är att flyktingarna grips vid ankomsten, men räddningsaktionen har kostat dem tid och att vända kan skapa framtida problem.

Mor och son i familjen Sender klarade sig och flyttade till Västtyskland. Många år senare kontaktar Jesper Clemmensen mamman, som säger att hon plötsligt slutade att tala om den tid som varit därför att människor inte förstod. Därför att hennes liv tog slut den dag då hon såg sin man och sina döttrar försvinna i vågorna.

Hon förklarar att det fortfarande än i dag är svårt att ta färjan över till Danmark eller Sverige. Åsynen av Östersjön påminner henne om tragedin.

Varför ska du rota i det där?” säger min egen mamma ibland till mig. Men ändå tror jag att vi båda mår bra av att tala om det som varit, att även jag får veta. Jag hittar arkivdokument och tidningsartiklar och plötsligt kan mamma ge mer detaljer ur det förflutna. Minnet triggas och plötsligt får jag veta att till och med radion rapporterade om familjen Breitners ankomst 1949.

Min mamma var femton år och jag kan fylla i pusselbitar åt henne via arkiven. Vittnesmål från familjemedlemmar hjälper till att bygga en historia som glömts och gömts. Därför att det var något man inte skulle tala om. Därför att alla bara skulle se framåt och inte gräva i det förflutna.

Min mammas ögon tåras.

”Jag tror nog inte att vi förstod vad vi varit med om.”

1. Årskrönika för 2014 och spådomar för 2015 | Tankar om IB says: 1 januari, 2015 kl. 14:41 […] 2014. Jag har haft tre Stasirelaterade artiklar i olika tidningar under året. Först i Magasinet Neo om Flyktingarna på Östersjön och om Stasis enorma engagemang för att sätta dit folk som ville fly. Därefter i SvD om Markus […] Svara

2. Erik says: 11 november, 2014 kl. 02:24 Ska man prata tyska flyktingar så är det väl lämpligare att prata om europas största etniska rensning någonsin? Den 1945-46? Svara